Lattemamman här, hej!

För tre år sedan hade jag en traumatisk lattemammaupplevelse. En närmare beskrivning finner du här, men sammanfattningsvis innehöll den väldigt många timmar på Stockmanns skötrum och minst lika många timmar skrik.
Idag fick jag min revansch. Antingen är Elin ett mer lämpat barn för sådana här strapatser eller också hade Elin en lämplig dag för det. (En markant skillnad är att Filip då var fyra månader gammal och Elin är knappa sex veckor ung. Måhända var det till hennes fördel.)
Efter morgonens äta- ha ont i magen-bajsa-session somnade Elin snällt i vagnen. Hon sov hela vägen in till stan och under halva lunchdejten med kompisen. Vi klarade skötrummet på 20 minuter och sedan gav hon mig lugn och ro att shoppa lite. Jag var taktisk nog att ta kaffepaus nära dagis ifall Elin skulle vilja äta före det var dags att plocka upp Filip. Det ville hon dock göra först i dagistamburen. Hem med sovande bebis och cyklande storebror och lattemammaupplevelsen denna gång blev en mycket trevligare än senast.

Efter tre hemmadagar med febrig storebror och bebis var det verkligen nödvändigt att komma ut lite. Trots att det verkar vara min tur att bli sjuk nu. Hoppas jag har fel om det.

En månad

Idag fyller Elin en månad. Jag behöver knappast nämna att tiden rusar och att det är svårt att begripa att det faktiskt har gått en hel månad sedan hon föddes. Samtidigt känns det som en väldigt lång tid ("tänk", sa Filip igår, "att när vi var på sjukhuset så var det ännu vinter!") och vi har redan börjat förstå oss lite bättre på vår nya familjemedlem.

Hon är en väldigt typisk bebis. Hon sover, äter, spyttar och kakkar och där emellan har hon ont i magen. Hon trivs vid bröstet även då hon inte är särskilt hungrig och hennes bästa partytrick är att ligga och suga tills mjölken rinner till för att sedan släppa och iaktta den mjölkfontän hon lyckades framkalla. Hon trivs bättre upprätt än liggande och sover gärna på sidan eller på magen. På nätterna sover hon varierande bra. Hon sover mer i vår säng än i sin egen men det är nog mest mitt fel. På dagarna kan hon överraska med att trivas i vagnen medan jag hämtar Filip och så pass länge att vi kan stanna ute på gården och leka i lugn och ro. Bärselen är ändå en räddning under de flesta utevistelserna och i den får hon vara när hon tröttnar på att ligga ner. Tur att vädret är tillräckligt varmt för att amma utomhus. På så vis kan jag ha två nöjda barn och själv vara mindre stressad.

Hon är väldigt söt, vår Elin. Hon har några stora hakor och ser ut som en liten tandlös Michelingubbe med små små ögonfransar. När hon ler är hon om möjligt ännu sötare. Än så länge är leendet snarast en varning om vad som snart levereras.

Trots den korta tid hon har varit vår är hon redan en självklar del av vår familj. Också hon har sin funktion, även om den för tillfället mest är att vara mysig.

En moders bekännelser, vol 9

I måndags var jag ensam med två barn hela dagen. Det gick bättre än jag hade tänkt mig. Ja, jag hade händerna fulla och fick knappt kissa i fred. Ja, Elin fick skrika lite för länge ibland. Ja, Filip fick klara sig själv en hel del. Och nej, jag hann inte duscha. Men när lugnet lade sig halv åtta på kvällen då storebror stupade i säng (rekordtidigt) och jag bara hade en bebis kvar att sköta kunde jag konstatera att jag nog klarar av båda på egenhand. Senare insåg jag dock att jag hade lagt min son i säng utan kvällsmat. Men man kan ju inte vara perfekt.

Egentligen har jag inte varit särskilt orolig över hur jag (och vi) skall klara två barn. Med mycket tid och tålamod går det bara bra. Mer orolig är jag över hur jag skall kunna visa lika mycket kärlek och ge lika mycket uppmärksamhet åt båda. Det var något jag funderade mycket på innan Elin föddes- hur skall jag kunna älska henne lika mycket som jag älskar Filip? Och tvärtom- tänk om den nya lilla tar upp all plats och Filip glöms bort? Min oro var onödig. Klart att det finns plats för dem båda och klart att man kan älska sina barn lika mycket. Men ibland gnager det i samvetet då jag märker att jag inte kan uppfylla Filips behov av mammatid.

Jag börjar känna mig som mig själv igen. Magen är plattare (enligt Filip lika platt som hans) men några muskler kan jag inte hitta. Mot kvällen kan jag känna av ett visst dunkande i såret där nere men jag har klarat mig utan värkmedicin ett bra tag nu. Utom då jag vaknar med en dundrande huvudvärk, sannolikt på grund av litet för lite sömn. Jag är tillräckligt pigg och läkt för att ta mig an små promenader men någon önskan om att kunna träna har ännu inte dykt upp. Lika så bra det, tror jag. Det är ju faktiskt bara dryga tre veckor sedan jag blev förlöst och sargad.
Jag är hungrig konstant och choklad är räddningen när trötthet, irritation och en uppskjuten lunch på grund av andras, betydligt större, hunger tränger sig på.

Tröttheten är egentligen det enda jag kan påstå att jag lider av. Och då lider jag inte särskilt mycket. Nätterna flyter ihop och jag brukar sällan minnas hur många gånger jag har ammat eller händelsevis bytt blöja. Ibland vaknar jag med Elin på bröstet eller intill mig utan att minnas a) hur hon har hamnat där och b) när hon eventuellt kan ha hamnat där. Ibland vaknar jag genomsvettig (lär ha att göra med hormoner och vätska som samlats i kroppen under graviditeten och som nu kommer ut) och torkar av mig en mer eller mindre nerspyttad trasa som finns i sängen och somnar om. Att hinna duscha en gång om dagen är bäst för allas trivsel.

Tröttheten leder dels till minnessvackor och dels till allmän tankspriddhet. Jag kan säga fel saker (något som Filip är snabb att upplysa mig om) eller placera kaffemuggen framför Filip och servera mjölk åt mig själv. Jag vet sällan vilket datum det är och glömmer saker om jag inte låter telefonen påminna mig. Det största problemet som kan bli något pinsamt om det händer på offentliga platser är att jag inte alltid minns att stänga amningsluckan efter en måltid (Elins måltid, alltså). Ibland tar hon en paus och jag lyfter upp henne för att rapas och då kan det hända att jag låter maten stå framme, så att säga. Om måltiden ändå visar sig vara avslutad kan det hända att jag redan har glömt vad jag inte gjorde och fortsätter syssla och pyssla med annat.

Bilden knyckt härifrån.

Elin har visat sig vara tacksamt lättskött. Dels beror det säkert på att min inställning är något mer avslappnad denna gång- lite skrik dör varken hon eller jag av. Dels verkar helamning räcka och hennes hakor blir större och fler till antalet. Hon är med andra ord nöjdare än vad Filip var i samma tider. Hon har en del magproblem och spyttar mycket men knappast mer än vad bebisar vanligtvis gör. Hon sover hellre i bilstolen än i vagnen (kan ha att göra med att hon hellre är lite upprätt) och skulle helst sova på mage om nätterna om hon bara fick. Så gott som varje blöja är en bajsblöja så tarmfunktionen är det inget fel på. Äta, sova, bajsa är än så länge innehållet i hennes vardag.

Med tre och en halv veckas erfarenhet av att vara tvåbarnsmamma kan jag väl påstå att jag klarar det ganska bra. Saker och ting tar visserligen tio gånger längre tid än normalt men det är bara något jag får lov att räkna med. När solen skiner på gården och den ena leker i sandlådan medan den andra ligger i vagnen och sover tänker jag att livet just nu är ganska enkelt. När den ena ligger och skriker på badrumsgolvet medan den andra sitter skriker på pottan och jag själv inte har kissat på halva dagen är jag dock mindre harmonisk.

Våra två.

Om att bli storebror

Han fick vänta länge på sin lillasyster. Så länge att min egen frustration avspeglades i honom. Till sist blev han trött på att prata om bebin i magen och han suckade djupt när jag suckade över att hon fortfarande var inne i magen.
Att bli storebror verkade kännas lika overkligt som att bli mamma än en gång. Plötsligt bara finns det en liten bebis som hänger med precis över allt. Samtidigt känns det som om hon alltid har funnits. Han har vant sig och anpassat sig snabbt, trots en ganska omvälvande start på storebrorslivet.

Trötthet, förvirrning, rastlöshet, grinighet och stor förundran verkade vara de känslor som Filip upplevde dag ett. Jag förstår honom mycket väl. Helgen då Elin föddes fick Filip vara med momi, och även om det gick hur bra som helst var han ganska trött efteråt. Ett snabbt besök på BB på lördagskvällen för att sedan övernatta borta igen. En hel söndag på sjukhuset med oss för att sedan handskas med besvikelsen över att tvingas åka hem med pappa till natten. (Det var annars den första gången jag grät efter förlossningen, då Filip på söndagskvällen ringde hemifrån och storgrät för att han saknade mig och hade velat stanna kvar med mig på sjukhuset. Då kände jag mig uslig som övergett min son på det där sättet. Han lugnade sig ändå, tröstade sig med glass och fick vila ut för att sedan hämta hem mig och Elin på måndagen.) Jag förstår att han inte riktigt förstod vad som pågick och det behövde han inte heller förstå riktigt genast.

Till en början var han inte särskilt intresserad av bebin. Han ville inte ha henne i famnen och rörde inte henne. Vi pressade inte honom heller utan han fick ta den tid han behövde.
Vi har fått hantera små kriser och små besvikelser. Hittills har min plats i bilen varit bredvid Filip (om jag inte har kört förstås) och även om jag har förklarat tusen gånger för Filip att barnen åker i baksätet var det ändå något som krävde några bilturer för att smältas. Han testar en del, försöker kräva saker av mig då han vet att jag sitter fast med Elin och han föreslår ofta att jag ska ge Elin till pappa i stället. Men allt det här är småsaker och antagligen väldigt typiska reaktioner.

Under de två veckor han har varit storebror har han nog ändå visat att han har potential för att bli den bästa av bröder. Han hjälper till när vi badar Elin, han vill gärna applicera babyolja på hennes fötter, han hämtar trasor och erbjuder nappen. Det tog tio dagar före han sade att han vill hålla henne i famnen. Och nu verkar han vara väldigt okej med att Elin har flyttat in. Han talar varmt om henne på sitt eget sätt och har tillsvidare inte föreslagit att vi skulle lämna tillbaka henne.

Ibland kläcker han spontana kommentarer som visar ungefär vad som rör sig i hans huvud.
- De är så tassiga, bebisarna! kan han utbrista när hon för femtioelfte gången anser att hon ska äta.
- Bebisar har inget tålamod. Dom ska ha mat genast, kan han konstatera. Jag passar på att berömma honom för hans långa tålamod.
- Vilken tur att hon kom före april! sa han häromdagen. Det tycker jag också.
- Minns du när pappa var på resa, då fanns inte bebin ännu. Han kan minnas andra tillfällen då Elin inte heller fanns. Som om tideräkningen baserar sig på tiden före och efter Elin.
- Din mage blir mindre och mindre. Snällt av dig att märka. Ett par dagar efter förlossningen undrade han varför magen fortfarande var stor.
- Tänk att nu är vi två barn! Ja, tänk!
- Hon skriker så att jag inte hör vad jag säger! Vet du, ibland är också du rätt högljudd. Fast det säger jag inte åt honom.
Han har beställt en lillebror. Har du en bebis i magen nu då? undrade han igår. Nej, gudskelov. Lillebror får vi nog vänta på ett bra tag till.

Filip hade en veckas storebrorsledighet och det tror jag gjorde honom gott. Att gå tillbaka till dagis gjorde gott det också. Han sade själv att det är jätteroligt att vara tillbaka på dagis och han var lite förundrad men nöjd när vi sade att de andra barnen var glada över att ha honom tillbaka.
Han blev så väldigt stor då han blev storebror. Och väldigt stolt på sitt vis. På dagis började han plötsligt kissa i pottan (något han hittills vägrat göra och i stället hållit sig i sju timmar), bara för att han blev storebror. Han kan själv, tycker han om det mesta, och han vill gärna visa hur duktig han är. Och duktig är han ju. Samtidigt som han gärna fortfarande får vara liten emellanåt också.

Jag vill gärna tro att han tycker om henne. Han kommer säkert att tröttna på henne flera gånger om i sitt liv som storebror. Jag väntar med spänning på att få se vilket förhållande till varandra de utvecklar. För syskon kan man liksom inte bli av med.

Deras andra möte.