Att bli storebror verkade kännas lika overkligt som att bli mamma än en gång. Plötsligt bara finns det en liten bebis som hänger med precis över allt. Samtidigt känns det som om hon alltid har funnits. Han har vant sig och anpassat sig snabbt, trots en ganska omvälvande start på storebrorslivet.
Trötthet, förvirrning, rastlöshet, grinighet och stor förundran verkade vara de känslor som Filip upplevde dag ett. Jag förstår honom mycket väl. Helgen då Elin föddes fick Filip vara med momi, och även om det gick hur bra som helst var han ganska trött efteråt. Ett snabbt besök på BB på lördagskvällen för att sedan övernatta borta igen. En hel söndag på sjukhuset med oss för att sedan handskas med besvikelsen över att tvingas åka hem med pappa till natten. (Det var annars den första gången jag grät efter förlossningen, då Filip på söndagskvällen ringde hemifrån och storgrät för att han saknade mig och hade velat stanna kvar med mig på sjukhuset. Då kände jag mig uslig som övergett min son på det där sättet. Han lugnade sig ändå, tröstade sig med glass och fick vila ut för att sedan hämta hem mig och Elin på måndagen.) Jag förstår att han inte riktigt förstod vad som pågick och det behövde han inte heller förstå riktigt genast.
Till en början var han inte särskilt intresserad av bebin. Han ville inte ha henne i famnen och rörde inte henne. Vi pressade inte honom heller utan han fick ta den tid han behövde.
Vi har fått hantera små kriser och små besvikelser. Hittills har min plats i bilen varit bredvid Filip (om jag inte har kört förstås) och även om jag har förklarat tusen gånger för Filip att barnen åker i baksätet var det ändå något som krävde några bilturer för att smältas. Han testar en del, försöker kräva saker av mig då han vet att jag sitter fast med Elin och han föreslår ofta att jag ska ge Elin till pappa i stället. Men allt det här är småsaker och antagligen väldigt typiska reaktioner.
Under de två veckor han har varit storebror har han nog ändå visat att han har potential för att bli den bästa av bröder. Han hjälper till när vi badar Elin, han vill gärna applicera babyolja på hennes fötter, han hämtar trasor och erbjuder nappen. Det tog tio dagar före han sade att han vill hålla henne i famnen. Och nu verkar han vara väldigt okej med att Elin har flyttat in. Han talar varmt om henne på sitt eget sätt och har tillsvidare inte föreslagit att vi skulle lämna tillbaka henne.
Ibland kläcker han spontana kommentarer som visar ungefär vad som rör sig i hans huvud.
- De är så tassiga, bebisarna! kan han utbrista när hon för femtioelfte gången anser att hon ska äta.
- Bebisar har inget tålamod. Dom ska ha mat genast, kan han konstatera. Jag passar på att berömma honom för hans långa tålamod.
- Vilken tur att hon kom före april! sa han häromdagen. Det tycker jag också.
- Minns du när pappa var på resa, då fanns inte bebin ännu. Han kan minnas andra tillfällen då Elin inte heller fanns. Som om tideräkningen baserar sig på tiden före och efter Elin.
- Din mage blir mindre och mindre. Snällt av dig att märka. Ett par dagar efter förlossningen undrade han varför magen fortfarande var stor.
- Tänk att nu är vi två barn! Ja, tänk!
- Hon skriker så att jag inte hör vad jag säger! Vet du, ibland är också du rätt högljudd. Fast det säger jag inte åt honom.
Han har beställt en lillebror. Har du en bebis i magen nu då? undrade han igår. Nej, gudskelov. Lillebror får vi nog vänta på ett bra tag till.
Filip hade en veckas storebrorsledighet och det tror jag gjorde honom gott. Att gå tillbaka till dagis gjorde gott det också. Han sade själv att det är jätteroligt att vara tillbaka på dagis och han var lite förundrad men nöjd när vi sade att de andra barnen var glada över att ha honom tillbaka.
Han blev så väldigt stor då han blev storebror. Och väldigt stolt på sitt vis. På dagis började han plötsligt kissa i pottan (något han hittills vägrat göra och i stället hållit sig i sju timmar), bara för att han blev storebror. Han kan själv, tycker han om det mesta, och han vill gärna visa hur duktig han är. Och duktig är han ju. Samtidigt som han gärna fortfarande får vara liten emellanåt också.
Jag vill gärna tro att han tycker om henne. Han kommer säkert att tröttna på henne flera gånger om i sitt liv som storebror. Jag väntar med spänning på att få se vilket förhållande till varandra de utvecklar. För syskon kan man liksom inte bli av med.
 |
| Deras andra möte. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar