Hon fungerar stundvis som en överfull mjölkkartong, som en napp, som en lekledare, som en kokerska, som en tankspriddhetssimulator, som en åtråvärd fru, som en läslus, som en föderska, som en löpare, som en kommunikationscoach, som en varm kropp att gosa med.
 |
| Hon är fantastisk. |
Visst är kvinnans kropp fantastisk! Den kan bära ett växande liv och lyckas omforma sig så att det nya livet kan ta sig ut under rätt så trånga omständigheter. Den nyförlösta och ammande kroppen brukar jämföras med en kropp i klimakteriet med alla dess symptom. Som om mjölkstinna bröst, hårlossning och byxor man inte ryms in i inte vore tillräckliga olägenheter. Någon har verkligen tänkt igenom det här. Fantastiskt.
Tillsammans med klimakteriekroppen är amningshjärnan, vars funktion kunde jämföras med en begynnande demens, ett fantastiskt tillägg till den psykofysiska helheten. Effekten är att man tappar ord, öppnar kylskåpet utan att ha någon aning vad man letar efter, kör iväg med bagageluckan öppen, vaknar utan att veta vilken dag det är, förskräckt ser sig om efter barnvagnen vid utegymmet för att sedan minnas att man gick dit ensam. Eller att knappa in betalkortets pinkod på dagisdörrens kodlås och hinna tänka tanken tänk om de spärrar kortet för att sedan inse sin dumhet. Lägg till humörsvängningarna där man går från att gråta utan orsak via glädjerus och aggressivt beteende till att tänka förbjudna tankar och du har en normalt fungerande mamma.
Det mest fantastiska är att kroppen återhämtar sig rätt bra. På några år eller så. Bara man tar knipövningarna på allvar.
De är fantastiska.
Under de senaste veckorna har Iris vuxit till sig. Hon har blivit mer vaken och kan vara nöjd längre stunder utan att kräva mat eller blöjbyte. Hon fäster blicken och ser en i ögonen och ler stort tillbaka när man ler mot henne. Hon konverserar med ett nöjt gurglande och meddelar missnöje med skrik som rätt lätt går att trösta. Som den lilla sociala varelse hon är njuter hon av sällskap och verkar uppskatta syskonens närvaro och stojet omkring henne.
 |
| Vår yngsta spelevink. |
Hon är antagligen en ganska typisk bebis med varierande bra nätter, magknip nu som då och en mage som fungerar många gånger om dagen. Något slags dagsrutin kan man skönja och jag vet att hon sover bäst på förmiddagen och eftermiddagen. Däremellan slumrar hon för kortare stunder.
 |
| Hon orkar hålla huvudet högt några sekunder i taget. |
Hennes vardagar går rätt långt ut på att föra syskonen till dagis och komma hem och vänta på att det är dags att hämta hem syskonen igen. Hittills har jag fått bära hem en skrikig bebis bara en gång så sovtiderna har tajmats rätt bra med dessa utflykter. I dessa tider springer vi inte på musiklekar eller babycaféer och någon lattebebis har hon ännu inte blivit.
Hon är en mysig bebis, våran Iris. Speciellt när hon somnar på min mage och jag inte kan göra så mycket mer än bara känna hur hon andas. Det är små men viktiga stunder som jag gärna vill minnas.
Jag har egentligen alltid sett mera möjligheter än risker med att vara pappa. Kanske för att min egen pappa har fått faderskapet att se så enkelt ut, eller för att jag i största allmänhet alltid trivts bra och känt mig trygg just i hemmet, just med familjen.
Den tonåriga Jans vision om familjen har säkert innehållit barn som gör livet roligare, inte jobbigare.
Eftersom våra barns personligheter ännu är långt ifrån färdiga (blir man någonsin färdig?) har jag inte ännu facit på hand, men några slutsatser kan man dra redan nu. Att vara pappa för våra barn kan eventuellt se någorlunda avslappnat ut.
Filip är, trots sin ganska starka vilja och stora kontrollbehov, väldigt lätt att vara med. Man behöver inte förklara saker två gånger för honom, och hans minns vad man kommit överens om. Det är bekvämt att diskutera med honom, och när vi bygger med lego kan vi ofta läsa varandras tankar. Nu kan man säkert redan läsa mellan raderna vad som gör vårt förhållande så enkelt - vi tänker väldigt lika. Jag uppskattar dessutom hans vänlighet, hjälpsamhet, ansvarskänsla och hans sinne för rättvisa.
Elin igen, hon är ju ... bara Elin som hon själv säger. Hon är gosig, glad och solig för det mesta. Förutom på morgnarna då hennes ansikte mest gör anspråk på att visa livets stora plåga. Elin är motoriskt och verbalt så duktig att man ibland glömmer att hon bara är dryga två och ett halvt år gammal. Men har man en duktig storebror som privat lärare har man fina förutsättningar för att lära sig. Man kan alltså föra en diskussion med henne nästan på samma sätt som men hennes äldre bror med den hårfina skillnaden att hon inte har samma kapacitet att resonera som hon kommer att ha om några år. Hennes förståelse för rätt och fel är inte heller helt solid, men vi jobbar med det. Hon är den envisaste människa jag känner, på gott och ont. Och jag gillar det, det gäller bara att genom uppfostring styra henne så att hon lär sig beakta andra människor. Vi hoppas att övning ger färdighet.
Iris då? Hon verkar nöjd bara hon får mat, sömn och närhet. Pappas flicka, med andra ord. Eller bara ung människa. Det verkar i alla fall som att hon gillar att ha liv och rörelse i sin omedelbara omgivning. Pappas och mammas famn uppskattas lika mycket som ett storasyskon som ligger och gosar bredvid henne. Mer än så kan jag inte ännu gissa om hennes person.
Dessa barns far är en vanlig far. Har är ganska lekfull, men stundvis blixtrar hans stränghet till. Han har lärt sig (speciellt tack vare det andra barnet) att det krävs en viss mängd disciplin för att vardagen skall fungera och barnen skall lära sig vett och etikett. Men bara till den grad det behövs - när har tror att budskapet gått hem och dumheterna slutat försöker han snabbt svänga om till det lekfulla alter egot igen. Han är mer intresserad att ge sina barn en god värdegrund än att påverka hur barnen fungerar eller vilka hobby-, studie- och yrkesval barnen kommer att göra i olika skeden av livet. Han orkar inte alltid leka, hans tålamod räcker inte alltid till och han kan bli arg för småsaker när han är på sämre humör.
Men han älskar sin familj. Och det kan man gladeligen reflektera över då vanliga far har sin dag.
