Jag har egentligen alltid sett mera möjligheter än risker med att vara pappa. Kanske för att min egen pappa har fått faderskapet att se så enkelt ut, eller för att jag i största allmänhet alltid trivts bra och känt mig trygg just i hemmet, just med familjen.
Den tonåriga Jans vision om familjen har säkert innehållit barn som gör livet roligare, inte jobbigare.
Eftersom våra barns personligheter ännu är långt ifrån färdiga (blir man någonsin färdig?) har jag inte ännu facit på hand, men några slutsatser kan man dra redan nu. Att vara pappa för våra barn kan eventuellt se någorlunda avslappnat ut.
Filip är, trots sin ganska starka vilja och stora kontrollbehov, väldigt lätt att vara med. Man behöver inte förklara saker två gånger för honom, och hans minns vad man kommit överens om. Det är bekvämt att diskutera med honom, och när vi bygger med lego kan vi ofta läsa varandras tankar. Nu kan man säkert redan läsa mellan raderna vad som gör vårt förhållande så enkelt - vi tänker väldigt lika. Jag uppskattar dessutom hans vänlighet, hjälpsamhet, ansvarskänsla och hans sinne för rättvisa.
Elin igen, hon är ju ... bara Elin som hon själv säger. Hon är gosig, glad och solig för det mesta. Förutom på morgnarna då hennes ansikte mest gör anspråk på att visa livets stora plåga. Elin är motoriskt och verbalt så duktig att man ibland glömmer att hon bara är dryga två och ett halvt år gammal. Men har man en duktig storebror som privat lärare har man fina förutsättningar för att lära sig. Man kan alltså föra en diskussion med henne nästan på samma sätt som men hennes äldre bror med den hårfina skillnaden att hon inte har samma kapacitet att resonera som hon kommer att ha om några år. Hennes förståelse för rätt och fel är inte heller helt solid, men vi jobbar med det. Hon är den envisaste människa jag känner, på gott och ont. Och jag gillar det, det gäller bara att genom uppfostring styra henne så att hon lär sig beakta andra människor. Vi hoppas att övning ger färdighet.
Iris då? Hon verkar nöjd bara hon får mat, sömn och närhet. Pappas flicka, med andra ord. Eller bara ung människa. Det verkar i alla fall som att hon gillar att ha liv och rörelse i sin omedelbara omgivning. Pappas och mammas famn uppskattas lika mycket som ett storasyskon som ligger och gosar bredvid henne. Mer än så kan jag inte ännu gissa om hennes person.
Dessa barns far är en vanlig far. Har är ganska lekfull, men stundvis blixtrar hans stränghet till. Han har lärt sig (speciellt tack vare det andra barnet) att det krävs en viss mängd disciplin för att vardagen skall fungera och barnen skall lära sig vett och etikett. Men bara till den grad det behövs - när har tror att budskapet gått hem och dumheterna slutat försöker han snabbt svänga om till det lekfulla alter egot igen. Han är mer intresserad att ge sina barn en god värdegrund än att påverka hur barnen fungerar eller vilka hobby-, studie- och yrkesval barnen kommer att göra i olika skeden av livet. Han orkar inte alltid leka, hans tålamod räcker inte alltid till och han kan bli arg för småsaker när han är på sämre humör.
Men han älskar sin familj. Och det kan man gladeligen reflektera över då vanliga far har sin dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar