Är man den yngsta i syskonskaran gäller det att göra sig sedd och hörd för att bli ihågkommen. Varför inte börja med en dramatisk entré?
Det beräknade datumet kom och gick och jag började sikta in mig på att gå på övertidskontroll veckan därpå. En dag senare började jag dock misstänka att jag läcker fostervatten och under natten till lördagen var jag så pass säker på saken att jag ringde sjukhuset för närmare direktiv. Jag hade inga värkar så jag fick order om att komma och visa upp mig nästa morgon. "Ring igen om vattnet blir grönt eller blodigt" sade de. En halv timme senare blödde jag och då var det bara att åka. Mormor kallades in mitt i natten och vi anlände till Kvinnokliniken halv fyratiden på lördagsmorgonen. Jag blev undersökt av en trevlig (svenskspråkig) barnmorska och eftersom jag vid det här laget hade börjat få värkar fick vi stanna kvar. När också läkaren tittat på mig och tyckt att läget är under kontroll blev jag rullad direkt till förlossningssalen. Babyn låg rätt högt uppe och av den orsaken fick jag lov att hållas i liggande ställning för att inte riskera att navelsträngen blev i kläm.
Jag hade föreställt mig en rätt så snabbt framskridande förlossning. Det trodde barnmorskan (en till svenskspråkig!) också och jag fick min epiduralbedövning rätt snart för att den säkert skulle hinna ha effekt. Det gav mig en chans att ta igen mig lite, jag hade trots allt sovit hela två timmar den natten. Babyn ville inte sjunka utan timmarna gick utan märkbara framsteg. Utom att jag plötsligt var 8 cm öppen, vilket ingav oss lite nytt hopp. Klockan började ändå närma sig lunchtid. Jag fick lov att stiga upp och studsa på bollen i hopp om att det skulle få babyn i rätt riktning. Det hjälpte lite. Nästa gång jag lade mig i sängen för att bli undersökt började det hända saker. Oönskade sådana. Jag blev kallsvettig och kände mig svimfärdig, vilket jag lyckades svamla fram. En till barnmorska kallades på plats, mitt blodtryck rasade och babyns hjärtljud blev svagare. Läkare kallades på plats. Det kom minst tre personer till in i rummet. Tydligen blödde jag. Jag reagerade på "mennään hätäsektioon" och "nu åker vi till operationssalen, du är i trygga händer". Jag fattade att det var bråttom så på något sätt lyckades jag kravla mig till sängen intill som rullade in mig i operationssalen för att sedan kravla mig upp till nästa säng där anestesiläkaren välkomnade mig. Jag fick något äckligt att dricka och en mask att andas i. Sedan domnade jag bort. Jag vet inte hur en sådan här situation känns för den anhöriga som blir kvar. Antagligen är det inte så kul. Jag hann skänka de mina en tanke men blev lugnad av tanken att jag är i trygga händer.
Det hann gå fem minuter från ordet "hätäsektio" tills babyn var på utsidan. Vår son föddes den 2.9 klockan 13.41. Han mådde utmärkt. Visserligen hade han navelsträngen tre varv runt halsen, vilket förklarar varför han aldrig sjönk ordentligt. Men han mådde bra.
Det tog en stund för mig att orientera mig när jag vaknade. Att hitta Jan vid min sida med babyn i famnen var det enda som betydde något. Tänk att de fick vara med i uppvakningsrummet! Jag vet att en läkare berättade för mig om operationen. Hon fick komma tillbaka en stund senare och upprepa sig. Jag vet att jag upprepade samma sak till Jan några gånger. Utan att direkt veta om det. När jag småningom kunde röra mina armar fick jag babyn till bröstet. Han levde. Jag levde. Något mörbultad, men ändå.
När jag äntligen kunde röra på benen och känseln återvänt till de flesta delar av kroppen blev vi rullade till avdelningen. Det var fullt hus på Kvinnokliniken och jag fick äran att dela rum med tre andra mamma-babypar. Det var inte särskilt avkopplande. Det första dygnet var jag helt beroende av Jan eller sköterska. Jag hade ett stort sår från naveln neråt, ihopstansat som en tågräls. Inget att leka med precis. Dagen därpå kom min barnmorska upp till avdelningen som hon lovat att hon skulle. Hon gick igenom händelseförloppet och förklarade vad som hade hänt. Nu var jag så pass klar i knoppen att jag kunde ta emot det som sades. Att hon kom och gav mig av sin tid uppskattar jag mycket. Antagligen kommer jag först långt senare att förstå vad vi nyss varit med om och att bearbeta det är antagligen ganska viktigt.
Det gick så bra som ett akut kejsarsnitt kan gå. Jag var på världens tryggaste ställe att vara på just då. Nu är vi hemma med en sex dagar gammal kille. Jag rör mig långsamt men det går mot det bättre. Jag har ont men det lättar. I övrigt är jag som en nyförlöst- disträ och känslomässigt labil. Jag kan inte ta ställning till hur jag mår eller vad babyn ska heta. Jag skrattar, sen gråter jag för att det gör ont att skratta och gråter mer för att jag inte kan göra en så normal sak som att skratta. Eller hosta. Jag är ledsen för de stora barnens skull för att jag inte kan leka med dem, lyfta dem, ha dem i famnen när de är ledsna. Men de är så duktiga och så förstående, trots allt. Och de älskar sin lillebror.
Mer om postpartum i ett annat inlägg. Jag tycker mig höra någon som ska ha mat.
 |
| 3068g, 47 cm |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar