En moders bekännelser, vol 4

Jag förmår inte längre läsa om eller se bilder på barn som far illa. Jag klickar bort bilder på syriska flyktingbarn och på barn som svälter. Det gör helt enkelt för ont. Jag kan inte heller läsa nyhetsartiklar om olyckor där barn har drabbats. Allt som börjar med "Pojke blev under en bil..." blundar jag för och låtsas att jag inte läste det. För allt sådant väcker så starka känslor att jag bara inte klarar av det. Häromdagen gästades Efter Nio (ja, jag ser på det) av en mamma vars pojke har blivit mobbad länge. Även om jag inte har varit med om något liknande kunde jag känna med den mamman och känslorna vällde upp.

Allt sådant drabbar bara andra och inte oss. Kan det faktiskt vara så? Jag är medveten om att vad som helst kan hända precis när som helst, men just nu är vi oerhört privilegierade. Och så bekymrar jag mig för att Filip inte vill äta så mycket vid en måltid eller retar mig på att han är klängig. Han kommer inte att svälta. Jag har ett barn som har en mamma att klänga i. Jag kan inte göra något för de barn som far illa men jag kan göra mitt bästa för åtminstone en lite pojke.

Jag är väl lite rädd för döden. Inte döden i sig, men allt det som följer här på jorden. Hur skulle Filip klara sig utan mig? Hur skulle jag klara mig utan honom? Tankar jag helst inte tänker men som ibland inte går att hålla borta. Ibland kommer den där oroskänslan och tränger sig på. När de ringer från dagis hinner jag tänka ut väldigt många hemska orsaker till att de ringer innan de hinner berätta att han har ögoninflammation. När Jan går iväg med honom till bussen hinner jag se framför mig hur Filip smiter iväg ut på vägen (och följden av det, men det vill jag inte gå in på) även om jag vet att det inte kommer att hända. Jag arbetar hårt på att inte tänka på vad som kan hända om man låter Filip gå ensam till stranden på landet. För livlig fantasi av det här slaget är antagligen inte så bra men det är svårt att hindra tankar. Kanske är det en universell rädsla, eller så är det bara jag.

Ja, må han leva.

Meme tåå åå

Meme tåå åå.

Vår stora lilla tvååring.

Yrkesskada

Det är ju inte precis så att jag har Filips språkutveckling under lupp. Men nog får jag medge att den talterapeut jag agerar några timmar några dagar i veckan kommer fram också när jag är ledig och bara borde agera mamma. Det är väldigt svårt att låta bli att tänka på Filips språkutveckling och jag nickar igenkännande när han säger ett ord som om det var ett exempel ur en kursbok.

För mig kommer stödtecken ganska naturligt även om jag inte är särskilt flytande. Eftersom Filip nappade på dem direkt så började jag teckna en del ord som han kunde men inte hade ord för. Det var i somras om jag minns rätt. Färgerna lärde han sig för länge sedan med hjälp av stödtecken och nu har han börjat säga dem i stället. En del fordon (flygplan, helikopter) som han inte hade ord för (eller ljud) tecknade han i stället. På så sätt kunde han utveckla sitt språk nonverbalt tills han lärde sig säga orden (eller något som påminner om orden). Nu har han lämnat de flesta tecken men har är smart nog att använda dem om jag inte förstår honom.

Just nu tycks han vara inne i den där typiska ordförrådsspurten när han bara behöver höra ett ord och upprepa det för att det skall fastna. Hans tal är dock väldigt otydligt ännu, så man måste känna honom väl och vara införstådd i vad han har varit med om för att ha någon aning om vad han kan tänkas berätta.
Meme mem meme aa biba mam. Det upprepade han envist för ett tag sedan i bilen på väg hem från dagis och jag försökte febrilt förstå vilken pipa-bil han ska ta fram hemma. Sen gick det upp för mig att han förklarade att när han kommer hem tar han tröjan av och då kommer brandbilarna på blusen fram. Ibland måste jag helt enkelt tänka som han för att alls kunna gissa vad han menar.

Han är envis. Han vill att man förstår honom. Det räcker inte att man nickar, säger jo och försöker låtsas att man förstår. Han vill gärna få det bekräftat att hans budskap har gått fram. Nu har han blivit aningen tydligare i uttalet och allteftersom han börjar få med alla stavelserna i orden i stället för att förkorta dem (banan är lättare att förstå än ba) så tror jag att också andra kan tänkas begripa vad han har på hjärtat.

Det är ju inte bara uttalet som är språket. Språkligt är han faktiskt väldigt duktig, om man bortser från just hur han säger. Han förstår så mycket och man kan föra en diskussion med honom, förklara händelseförlopp och konsekvensen av att man petar på diskmaskinens timer.
Han har lärt sig några viktiga begrepp. Det ena är "först-sedan". Da den men den. Först den och sen den, när han säger vilka böcker vi ska läsa (då har han struntat i min uppmaning att välja en). Han har också förstått ordet båda. Och alla. Och många.
Han har smått börjat böja ord också. Bia (bilar), patijää (pastiller), bojjaa (bollar). Han använder pluralformerna ganska rätt, faktiskt. Fast när han lärde sig att använda "små" blev det en små bil, men det är vanligt att det blir så.

Han är rätt duktig på svåra saker. Det som han kan briljera med är att han vid två års ålder förstår sig på antal. Han kan exempelvis svara på frågan "hur många gula bilar har du". Han rabbelräknar till tolv och sedan kommer han fram till tjugo genom att blanda ihop alla -tontal men jag tror faktiskt det är överkurs för hans del. Undrar vem han brås på.
En hel del bokstäver kan han också. Tå tia (K som i Kia) S bab (S som i Saab).

Jag är inte orolig över talet ännu. Han kanske kommer att ha otlydligt tal länge, eller så lär han sig allt på en gång ganska snart. Får se om ett år eller så. Kanske kan jag ha honom som provkanin om k-ljudet inte börjar komma småningom.

Uppdatering

Det blev visst en oavsiktlig paus på bloggfronten. Inte för att det har hänt något speciellt de senaste veckorna, så det här är en uppdatering mest för att undvika en ännu längre paus. Därav en något osammanhängande text.

Filip har haft sin första ögoninflammation och jag har varit förkyld en vecka ungefär men nu torde alla vara ganska felfria. Jag har gått över till att jobba hela 70% av full arbetstid och Filip är därmed på dagis fyra dagar i veckan.

Idag har vi varit kulturella och sett Tove som går på Svenska Teatern. Efter alla recensioner som beskrev en publik som lämnade föreställningen efter första akten var jag ju lite rädd att det skulle bli tre väldigt sega timmar, men det var inte så illa ändå. En del ganska långa scener nu som då men helt klart en godkänd föreställning.

Jag vet egentligen inte särskilt mycket om Tove Jansson men en del drag hos henne som jag antar att stämmer överens med sanningen kom fram i pjäsen. Hon verkade ogilla att representera. Och hon verkade förstå sig på barn.
Hon sade något bra om lekande, och nu citerar jag inte rätt. Hennes poäng var i alla fall att barn leker för att bearbeta verkligheten. Man leker hem, familj, skola och krig för att det är ett sätt att behandla svåra, eller varför inte lätta, saker och gå vidare.
Klokt. Jag tror också att leken är väldigt viktig för fantasin och språkutvecklingen.

Just nu leker Filip ibland att han gråter. Han har lärt sig ett riktigt störande fejkgråt, sätter huvudet på sned och vill upp i famnen för att bli tröstad. Klart att jag leker med. Så leker han allt möjligt annat också. Han leker att jag eller Jan är häst och att han ska rida. Ibland är vi alla katter som kryper runt och säger mjau. Han reparerar bilar, leker kurragömma och stoppar om Bä och leker att han ska sova. I vår säng leker han att han stiger på 73an, åker med pappa till dagis, att han sedan är på dagis (i det här skedet flyttar han sig från dynan som är bussen till en annan plats i sängen) och att han sedan åker buss hem igen (flyttar tillbaka till dynan).

Han sjunger också. Inte så mycket melodi ännu, men han pratar igenom Bä bä vita lamm, Blinka lilla stjärna och Imse vimse spindel. Och så upprepar han precis allt man säger. Bäst att vara försiktig.

Snart fyller han två år, vår filur. Hur man kan vara så fäst vid en så liten person går över mitt förstånd.

Over and out.