En moders bekännelser, vol 4

Jag förmår inte längre läsa om eller se bilder på barn som far illa. Jag klickar bort bilder på syriska flyktingbarn och på barn som svälter. Det gör helt enkelt för ont. Jag kan inte heller läsa nyhetsartiklar om olyckor där barn har drabbats. Allt som börjar med "Pojke blev under en bil..." blundar jag för och låtsas att jag inte läste det. För allt sådant väcker så starka känslor att jag bara inte klarar av det. Häromdagen gästades Efter Nio (ja, jag ser på det) av en mamma vars pojke har blivit mobbad länge. Även om jag inte har varit med om något liknande kunde jag känna med den mamman och känslorna vällde upp.

Allt sådant drabbar bara andra och inte oss. Kan det faktiskt vara så? Jag är medveten om att vad som helst kan hända precis när som helst, men just nu är vi oerhört privilegierade. Och så bekymrar jag mig för att Filip inte vill äta så mycket vid en måltid eller retar mig på att han är klängig. Han kommer inte att svälta. Jag har ett barn som har en mamma att klänga i. Jag kan inte göra något för de barn som far illa men jag kan göra mitt bästa för åtminstone en lite pojke.

Jag är väl lite rädd för döden. Inte döden i sig, men allt det som följer här på jorden. Hur skulle Filip klara sig utan mig? Hur skulle jag klara mig utan honom? Tankar jag helst inte tänker men som ibland inte går att hålla borta. Ibland kommer den där oroskänslan och tränger sig på. När de ringer från dagis hinner jag tänka ut väldigt många hemska orsaker till att de ringer innan de hinner berätta att han har ögoninflammation. När Jan går iväg med honom till bussen hinner jag se framför mig hur Filip smiter iväg ut på vägen (och följden av det, men det vill jag inte gå in på) även om jag vet att det inte kommer att hända. Jag arbetar hårt på att inte tänka på vad som kan hända om man låter Filip gå ensam till stranden på landet. För livlig fantasi av det här slaget är antagligen inte så bra men det är svårt att hindra tankar. Kanske är det en universell rädsla, eller så är det bara jag.

Ja, må han leva.