Yrkesskada

Det är ju inte precis så att jag har Filips språkutveckling under lupp. Men nog får jag medge att den talterapeut jag agerar några timmar några dagar i veckan kommer fram också när jag är ledig och bara borde agera mamma. Det är väldigt svårt att låta bli att tänka på Filips språkutveckling och jag nickar igenkännande när han säger ett ord som om det var ett exempel ur en kursbok.

För mig kommer stödtecken ganska naturligt även om jag inte är särskilt flytande. Eftersom Filip nappade på dem direkt så började jag teckna en del ord som han kunde men inte hade ord för. Det var i somras om jag minns rätt. Färgerna lärde han sig för länge sedan med hjälp av stödtecken och nu har han börjat säga dem i stället. En del fordon (flygplan, helikopter) som han inte hade ord för (eller ljud) tecknade han i stället. På så sätt kunde han utveckla sitt språk nonverbalt tills han lärde sig säga orden (eller något som påminner om orden). Nu har han lämnat de flesta tecken men har är smart nog att använda dem om jag inte förstår honom.

Just nu tycks han vara inne i den där typiska ordförrådsspurten när han bara behöver höra ett ord och upprepa det för att det skall fastna. Hans tal är dock väldigt otydligt ännu, så man måste känna honom väl och vara införstådd i vad han har varit med om för att ha någon aning om vad han kan tänkas berätta.
Meme mem meme aa biba mam. Det upprepade han envist för ett tag sedan i bilen på väg hem från dagis och jag försökte febrilt förstå vilken pipa-bil han ska ta fram hemma. Sen gick det upp för mig att han förklarade att när han kommer hem tar han tröjan av och då kommer brandbilarna på blusen fram. Ibland måste jag helt enkelt tänka som han för att alls kunna gissa vad han menar.

Han är envis. Han vill att man förstår honom. Det räcker inte att man nickar, säger jo och försöker låtsas att man förstår. Han vill gärna få det bekräftat att hans budskap har gått fram. Nu har han blivit aningen tydligare i uttalet och allteftersom han börjar få med alla stavelserna i orden i stället för att förkorta dem (banan är lättare att förstå än ba) så tror jag att också andra kan tänkas begripa vad han har på hjärtat.

Det är ju inte bara uttalet som är språket. Språkligt är han faktiskt väldigt duktig, om man bortser från just hur han säger. Han förstår så mycket och man kan föra en diskussion med honom, förklara händelseförlopp och konsekvensen av att man petar på diskmaskinens timer.
Han har lärt sig några viktiga begrepp. Det ena är "först-sedan". Da den men den. Först den och sen den, när han säger vilka böcker vi ska läsa (då har han struntat i min uppmaning att välja en). Han har också förstått ordet båda. Och alla. Och många.
Han har smått börjat böja ord också. Bia (bilar), patijää (pastiller), bojjaa (bollar). Han använder pluralformerna ganska rätt, faktiskt. Fast när han lärde sig att använda "små" blev det en små bil, men det är vanligt att det blir så.

Han är rätt duktig på svåra saker. Det som han kan briljera med är att han vid två års ålder förstår sig på antal. Han kan exempelvis svara på frågan "hur många gula bilar har du". Han rabbelräknar till tolv och sedan kommer han fram till tjugo genom att blanda ihop alla -tontal men jag tror faktiskt det är överkurs för hans del. Undrar vem han brås på.
En hel del bokstäver kan han också. Tå tia (K som i Kia) S bab (S som i Saab).

Jag är inte orolig över talet ännu. Han kanske kommer att ha otlydligt tal länge, eller så lär han sig allt på en gång ganska snart. Får se om ett år eller så. Kanske kan jag ha honom som provkanin om k-ljudet inte börjar komma småningom.