2018

Året lider mot sitt slut och jag gör mitt bästa för att minnas vad som har hänt under det gångna året. För att summera:

I år har jag...

... dragit hem Filip i pulka från dagis i snöstorm i gravidvecka 38 typ.
... skidat en del trots att jag bar på lite barlast under vintern.
... inte jobbat särskilt många veckor.
... firat min sons treårsdag.
... ordnat barnkalas och konstaterat att åtta sockerfulla barn är väldigt vilda.
... varit arg och irriterad och gått långt över beräknad tid.
... fött ett barn.
... fått en dotter.
... fyllt 30.
... sovit sämre än någonsin.
... inte sprungit ett enda lopp.
... besökt Muminvärlden.
... sålt min bil.
... seglat.
... lagt ett tusenbitarspussel.
... inte fryst in ett enda blåbär.
... klagat över sommarvärmen.
... njutit av sommarvärmen.
... varit i Norge.
... varit på två bröllop, ett dop och en begravning.
... introducerat fredagsmys och sett rätt många barnfilmer.
... ätit choklad så gott som varje dag. Det är inte en överdrift.
... läst väldigt lite böcker.
... promenerat mycket.
... gått på babysim.
... tittat på väldigt mycket Ryhmä Hau.
... sett hur Filip utvecklats i sin jumppa.
... köpt nya lenkkare.
... bakat en förlovningstårta på beställning.
... gråtit på en vårfest.
... varit stolt på en julfest och faktiskt låtit bli att gråta på den.
... försökt försklara a) hur bebin kommer ut från magen och b) hur i hela världen den kom in.
... inlett året i Vasa där jag också kommer att inleda nästa.

2018 var ett bra år. Året då vi blev fyra. Året då jag inte har hunnit med särskilt mycket annat än familj men inte heller velat göra så mycket mer än just familj.

Gott nytt år 2019!

Dan före dopparedan

Huset är typ städat, vår del av julmaten är klar, näsan rinner på nästan alla av oss, klapparna är nästan paketerade och ron har nästan lagt sig. Bara Filip är pigg och började precis bygga sin första julklappslego. Han lär inte somna i tid.

Idag har vi samlats i vanlig ordning för att fira farmors födelsedag. Det är egentligen bara ett bra svepskäl att träffa dem vi inte firar jul med. Medan farmor levde brukade släkten samlas för att fira hennes födelsedag den 23.12 och idag skulle hon ha fyllt 100 år.

Påskäggen har inget med födelsedagsfirandet att göra. Det har allt med farmor att göra. När vi firade påsk hos henne hade hon målat ett ägg åt var och en och gömt dem på varierande bra gömställen. Det är bara ett av många farmorminnen.

I morgon öppnas den sista luckan i adventskalendern. God jul!

Nio månader

För en vecka sedan tog Elin sina första steg. Nu vinglar hon fram någon meter i taget tills hon sätter sig och börjar krypa i stället. Hon klättrar på allt och behöver ständig övervakning. Hon hålls inte i sin matstol och äter tillsvidare i någons famn i väntan på att vi hittar något lämpligt att spänna fast henne med. Hon har lärt sig öppna dörrar som är på glänt och öppna lådor som inte är för tunga. Hon gillar böcker och har lärt sig imitera åsnan. Och så sträcker hon händerna uppåt på uppmaning.

Annars är läget oförändrat. Inga tänder, dåliga nätter, glad men envis om dagarna och äter med varierande aptit.

Dagen till ära kom vinterns första ordentliga snö. Elin stortrivdes i pulkan. Hon är en mysig och rolig bebis, även om hon lyckas trötta ut sin mor när hon går på sina upptäcktsfärder.

Hattstugan i vinterskrud

Årets pepparkakshusbak var ett litet projekt. Slutresultatet blev ganska fint, tycker jag. Speciellt svampen.

Åtta månader

Åtta månader och dryga åtta kilo.

Hon är en nöjd och glad bebis, våran Elin. Hon är lätt att locka till skratt och i vaket tillstånd är hon oftast på gott humör. Hon är målmedveten och gör sitt yttersta för att nå det hon vill ha. Hon går på upptäcktsfärder här hemma och lär sig saker som hur man öppnar skåpdörrar och lådor. Hon visar klart sitt missnöje när hon inte får som hon vill eller när något tas bort från henne. Hon blir grinig när hon är trött eller hungrig men i övrigt är hon nöjd och på bushumör.

Nätterna är urdåliga. Vi struntade i allt som heter sömnskola och försöker på nytt vid jul när vi tror oss ha bättre ork. Hon vaknar ofta och vill helst ligga vid bröstet hela natten. Det tycker inte jag att är särskilt bekvämt så jag vandrar hellre av och an mellan min egen och hennes säng ett antal gånger under natten. Hon är rastlös var hon än sover, utom i vagnen på dagen då hon sover hur bra som helst.

Några tänder har hon inte. Hon äter gärna själv och när hon tillåts göra det hamnar det mesta förbi.

Hon blir snabbare, starkare och stadigare för varje dag. För en dryg vecka sedan upptäckte vi att hon står utan stöd några sekunder och nu klarar hon rätt så många sekunder samtidigt som hon klappar händerna. Hon sätter sig sedan snyggt och antalet bulor har minskat drastiskt under den senaste månaden.

Hennes nya favoritställe är under matbordet. Hon kryper in mellan stolsben eller över tripptrappstolens balk och sitter sedan där och äter matrester. Hon klättrar gärna så man får se efter henne så att hon inte plötsligt står på någon pall.

Hon är väldigt pratsam nu. Hon jollrar varierande och säger viktiga ord som mamma och kakka. Hon känner igen sitt namn och förstår små uppmaningar som "klappa" och "kom". Nej reagerar hon också på men svarar bara med ett flin och fortsätter med det hon fick ett nej för.

Älskade barn! Den glädje hon ger oss kompenserar mångfalt de sömnskulder hon orsakar hos oss.

Update

Några bilder får berätta vad som hänt under den senaste tiden.

Filip fick plötsligt för sig att rita. Hittills har intresset varit noll och att rita något föreställande har inte varit hans grej. Här har han ritat landet (Momis hus) och morbror som står utanför och lagar mat. Vi andra är i lekstugan (den lilla pluppen nere till vänster) och väntar på att maten blir klar. Gräset är grönt, himlen blå och solen skiner.

Jag fick en första riktiga tårtbeställning och åstadkom en förlovningstårta som jag är smygstolt över. Det att jag lyckades dekorera den så gott som helt själv var något av ett framsteg för mig.

 Mina söndersprungna dojor åkte i soptunnan...

... och idag hoppas jag på att få inviga ett par av dessa. Inte de små svarta dock, de är Filips. XXL levererade igår och jag fick tre par skor till ett pris som ett par nya kan kosta.

Att sånt.

Jag kan!

Han är bra på många saker. Han vet att han är bra på många saker. När han lär sig nya saker växer självförtroendet ytterligare och han bara bubblar av stolthet. Idag lärde han sig något nytt på jumppan. Så väldigt glad han blev när han upptäckte att han kunde. Så väldigt stolt han blev! Så väldigt stolt jag blev.

Lycka är...

... grannar som har en Vainu-dräkt att låna när man ska gå på maskerad!

En som såg väldigt mycket framemot dagisdagen idag.

Sju månader

Hon är sju månader gammal nu. Närmare ett år än noll. Vår bebis skiner i kapp med höstens färger och visar oftast sin glada och nöjda sida.
Hon växer så det knakar. Inte på längden visserligen. Hon mognar så det knakar, om man kan säga så. Hon blir allt snabbare på att krypa och stadigare att stå och antalet bulor per dag minskar stadigt.   Hon har börjat vingla fram längs med möbler och väggar och älskar vårt farligt vassa batteri vid fönstret. Hon är alltid glad när hon promenerar med racerkossan. Hon visar också frustration och missnöje när hon inte får som hon vill och ogillar skarpt att jag gräver ut blad eller pappersbitar ur munnen på henne.

För tillfället sover hon rätt uselt. Ibland sover hon lite bättre och vaknar "bara" fem gånger, andra nätter är hon otröstlig mest hela tiden. Några hela nätter kan vi inte tala om ännu. Hon övar sig på att somna i egen säng och sover numera med storebror i barnrummet. På dagarna sover hon bättre och mer regelbundet, vilket ger mig möjlighet att få något uträttat under tiden.

Hon är rätt pratsam och jollrar mycket. "Mamma" säger hon klart och tydligt och ibland tror jag hon faktiskt menar just mig. Jag tycker hon verkar förstå en del saker vi säger, antagligen med hjälp av kontexten.
Hon roas av tittut-leken och leker det själv så att hon täcker ansiktet med en trasa, väntar på att jag säger "var är Elin" och så kommer hon fram och säger äää! Hon stortrivs på babysimmet och i badkaret.

Hon äter fast föda rätt så bra nu och portionerna växer lite hela tiden. Några tänder har vi ännu inte sett skymten av så det är nog bara mosad mat som erbjuds än så länge.

Hon är i en väldigt skön ålder just nu. Samtidigt som jag gillar babytiden är det roligt att se alla framsteg hon gör när vi går mot småbarnsåldern. Men bebis är hon förstås ännu ett tag.

Den där sömnen

Vi har haft dåliga nätter de senaste veckorna. Då menar jag faktiskt dåliga. Det enda positiva är att Filip har hållits i egen säng. Det är alltså Elin som inte sover särskilt bra. Hon vaknar typ sjutton gånger, är rastlös och ledsen och tröstas bara av något (mig) att suga på. Om det är på grund av tänder, separationsångest, rastlöshet till följd av den motoriska utvecklingen eller något helt annat kan väl ingen veta. På rådgivningen tyckte de att det är bäst att ta tag i saken nu. Öva att somna i egen säng, sträva efter minskad nattamning och småningom flytta ut ur vårt rum.

Första natten gick sådär. Det positiva för mig är att det är Jans uppgift att försöka få en skrikande Elin att somna om. Det är inte precis så att jag kan sova under tiden men jag behöver åtminstone inte stiga upp. Att mitt i natten hålla fast vid det man har bestämt är inte så enkelt och jag såg lite mellan fingrarna när hon började låta alltför tröstlös och Jan började se ut som att han snart skulle somna stående. Vi klarade oss ändå med "bara" tre amningsgånger, vilket är några färre än tio.
Problemet med sömnskola är att man måste stå ut flera nätter i rad innan det börjar funka. Jag hoppas verkligen att det är värt besväret.

Elin tar igen sig under dagen i stället. Hon är i skrivande stund inne på sin tredje timme av förmiddagslur och jag har både hunnit ta en morgonlänk, duscha, äta lunch, slösurfa och blogga. När det kommer till sömn är Elin Filips raka motsats. Han sov hela nätter men snuttsov på dagarna. Då önskade jag bättre dagssömn och mera egentid. Nu vet jag inte riktigt vilket som är att föredra.

När vi inte sover är det full fräs.

Ryhmä Hau som morötter

Vår son kan en hel massa saker. Det handlar mer om vilja och i Filips fall ovilja. Piska funkar sällan. Inte hot heller, eftersom jag har svårt att realisera hoten. Det som fungerar är belöning. Om belöningen är något som Filip verkligen vill ha kan han plötsligt göra allt han inte kunnat tidigare. Vi har kämpat mer några saker som skulle göra våra liv lättare (eller åtminstone bekvämare) om Filip lyckades med dessa. Nu är redan ett "problem" ur världen och Vainu har gjort Rekku sällskap. Det lär inte dröja särskilt länge förrän hela Ryhmä Hau är samlad.

Kvalitetstid med barn à la ingénieur

Far och son samt 10 000 övriga legoentusiaster trängdes, stod, satt och låg mitt ibland miljoner legobitar i Pii Poos LEGO-byggevenemang som ordnades i Mässcentret detta veckoslut. Tre timmar gick som i en dimma utan vare sig fika eller kisspauser. Bilderna får förmedla resten av stämningen.

I begynnelsen var vi fulla av energi.

Så även många andra pappor och mammor.

Sedan byggdes det i timtal.

Ett av våra alster blev en buss.

Modell cabriolet.

Hittar ni vårt hus?

Denna var inte till salu.

Ett halvt år

Hon är ett halvt år gammal nu, vår Elin. På en månad har hon utvecklats i rasande fart. Hon gör sådant som ett halvt år gamla inte brukar göra. Hon kryper, sätter sig själv och ställer sig upp mot möbler. Nu har också lärt sig att sätta sig ner igen när hon har stått färdigt. Hon har väl fallit tillräckligt många gånger för att inse att det är bättre så.

Bortsett från hennes tidiga motoriska utveckling är hon nog ingen mirakelbebis. Ibland skulle det vara rätt skönt med en som nöjde sig med att ligga stilla på golvet och sova ordentliga nätter.
Hon sover inte hela nätter än. Inte ens halva. Hon sover max 3-4 timmar i början av natten och sedan vaknar hon oftare under resten av natten. På dagen sover hon lite bättre än tidigare och somnar fint i vagnen om hon är trött. Här om dagen överraskade hon med en tretimmarstupplur och jag fick rentav lite tråkigt.

Hon spyttar fortfarande ibland. Inte lika stora mängder men dagligen ändå. Hon gillar gröt och potatis och grimaserar åt frukter. Hon är väldigt intresserad av mat, så jag antar att det inte kommer att vara något problem att övergå till fastare föda. Samtidigt verkar hon nog gilla att ammas också, så helt färdiga med det är vi knappast på länge. Hon känner igen mig som den med mjölken och kommer krypande och gråtande till mig när hon vet att ingen annan kan trösta henne.

Hon älskar att simma, utforska sin omgivning, busa med storebror och hon skulle helst leka med lego eller vad som helst som Filip håller på med. Hon lystrar till Ryhmä Hau- signaturmelodin, vilket är till stor hjälp vid blöjbyte. Hon ogillar att bli påklädd och bilstolen är ingen favoritplats just nu.

Hon är ofta glad. Hon skrattar och blir ännu gladare när man bekräftar hennes glädje. Hon kan också meddela missnöje. Hon är en social varelse och har för prick två dagar sedan börjat med något man kan kalla joller. Babbaba, pappappaa, mamm. Jan menar att hennes första ord var pappa. Det är väl en tolkningsfråga.

Ett halvt år har rusat iväg. Jag antar att nästa halva år kommer att rusa lika fort. Jag gör mitt bästa för att hinna vara så närvarande som möjligt för att inte missa det.

Slutresultatet...

... blev över förväntan. Att jag alls lyckades baka ensam med två barn är jag nästan mer stolt över än själva kakan. Att den blev så snygg är jag mest förvånad över. God blev den tack vare ett jättebra recept från Kinuskikissa.

Skönt att kunna förverkliga sig själv samtidigt som en bebis hänger i mina byxben och en treåring behöver hjälp med legobygge. Och skönt att ha en svägerska och god vän lite närmare oss än förr.

Vi klarade det

I morgon blir vi fyra igen. Tio dagar ensam med två barn har gått relativt smärtfritt. Tre dagar tillbringades på landet och miljöombytet och några extra handpar fick helgen att gå bättre än den skulle ha gått hemma. Sysselsättning de övriga dagarna och Filips dagisdagar gjorde att vi överlevde även de övriga dagarna (läs: gjorde att jag orkade).
Med bara Filip skulle det vara hur enkelt som helst eftersom han inte behöver min övervakning precis hela tiden. Han pysslar på med sina legon och även om han gärna har sällskap kan jag göra annat också. "Problemet" är Vilda bebin som inte kan bli lämnad utan uppsikt nu då hon antagligen inte hittas på samma ställe där man lämnat henne. Det betyder att jag under hennes vakna tid måste vara på alerten. Ändå faller hon omkull eller är på väg att stoppa legobitar i munnen även om jag är precis bredvid.

En del saker blir ogjorda. Städning, till exempel. Jag har dammsugit det värsta, men i övrigt förfaller hushållet sakta men säkert. Matlagning. Jag har helt kallt tagit till halvfabrikat eller grävt efter hemlagat i frysen för att komma enklare undan. Jag bara undrar hur ensamstående klarar av det.

Idag har jag bakat en tårta med tre olika fyllningar. Det tog fyra timmar och Elin underhölls med majsbågar när elvispen gick het. Eller så kröp hon omkring och smygspyttade här och var. Men det gick. Det är betydligt mycket enklare med en vuxen till, men det går att göra sådant bara man har både tid och tålamod. Eller om man råkar ha lovat att komma med tårta på kalas.

Vi bakar.

Lycka är två barn som somnat 20.30 och en man som är på hemväg.

Slut på friden

Sedan jag senast skrev här har Elin lyckats stiga upp och stå och lärt sig krypa. Nu är det slut på lugnet här hemma. Hon har förstås fått sig en och annan smäll. Jag misstänker att vi inte är skapta för att stå i fem månaders ålder.

Jan drog ut på Asien-tour och är borta tio dagar. Än så länge är det rätt så fridfullt, trots allt.

Fem månader

Idag blir Elin fem månader. Trots sin ringa ålder kan hon redan mycket. Hon sitter fint och rätt så stadigt, även om det händer att hon faller baklänges ibland. Hon har lyckats sätta sig själv också. Om det var hennes avsikt eller ett misstag vet jag inte. Hon tar sig framåt ålandes men skulle nog hellre krypa. Krypandes har hon dock inte lyckats ta sig någon vart. Hon vet inte riktigt hur hon ska flytta sina händer och hon står snarast stilla och viftar på rumpan.

Hon börjar ha dagsrutiner nu. Jag kan räkna med en längre förmiddagslur och hon somnar för natten och vaknar för dagen vid ganska regelbundna klockslag. Reglerna bekräftas av undantagen, såsom dagar då hon helst bara äter och eventuellt sover tjugominuterslurar nu och då. Hon sover varierande bra om nätterna men tillräckligt bra för att jag ska hållas vaken om dagarna. Jag har blivit rätt så bra på att räkna ut orsaken till hennes gråt, om det är hunger, trötthet eller frustration över att hon inte når något.
De magbesvär hon upplevde tidigare i livet verkar ha försvunnit. Vi torkar dock fortfarande golv, mattor och kläder efter hennes små men dagliga spyttincidenter.
Hon sätter allt hon kommer åt i munnen. Hon har antagligen fått i sig en och annan bit papper men det är knappast skadligt. Hon har fått börja med smakportioner och hon grimaserar illa vad det än är vi serverar.
Hon iakttar noga sin omgivning och trivs i bärselen med ansiktet i färdriktningen. Vi har bytt till vagnens sittdel och det funkar mycket bättre att åka vagn nu.
Hon umgås gärna. Hon blir glad av leenden och är alltid lika överraskad då någon som nyss försvann utom synhåll dyker upp igen. Tittut- lekar får henne att skratta och hon är kittlig vid bröstkorgen. Hon gillar fart och skulle säkert gärna ha mera fart i gungan om hon bara fick.

Hon älskar sin bror. Hon iakttar honom noga och försöker nappa tag i hans keps om hon bara får chansen. Han är bra på att busa och att få henne att skratta och hon ser sig om efter honom när hon hör hans röst.

Här ser det nog ut som att det snarast är Elin som har bus på gång.

Hon är så fin, vår Elin. Hon passar perfekt i vår familj. Hon gjorde entré för bara fem månader sedan men har redan hunnit hitta sin plats hos oss. Om hon försvann skulle hon fattas oss alla något enormt.

Vår sommar

Vår sommar var lång. Antagligen känns den extralång dels på grund av det varma vädret som började redan i maj och dels på grund av att vi har varit så gott som hela sommaren på landet. Filip kommer att ha haft ett sju veckor långt sommarlov när han i morgon återvänder till dagis.

Vår sommar var het. Det var något av en rekordsommar och jag tror att vi få år har gått i shorts så mycket som vi gjort i år. Nackdelen var svettiga nätter. Desto större var fördelar som varmt havsvatten och mycket simning.
Vår sommar var mycket familjeliv. Det är inte helt fel att vara lediga tillsammans så länge som vi var. Dessutom innebär landevistelse familjeliv i en vidare bemärkelse.
Vi har haft en skön sommar. Lagom händelserik. Lagom avkopplande. En sommar som vi till slut blev ganska mätta på.

Min sommar skiljde sig inte avsevärt från vardagen, förutom stället och antalet famnar. Med en treåring vars energi inte vill ta slut och som vet precis vad han vill (läs: trotsålder) och en fyramånadersbebis är varje dag en arbetsdag. Sommar med bebis har sina sidor. Lyckligtvis är sommaren en tid utan brådska och bebisskötseln får ta den tid den tar.
Det här var sommaren med knappt några plockade bär, en och en halv lästa böcker, väldigt mycket skugga och en hel hög oanvända tröjor och strumpor som visade sig vara medpackade i onödan.
Det var sommaren jag seglade jolle för första gången på typ 10 år. Sommaren då jag nu och då kände att jag var ledig på riktigt och passade på att njuta även då friden bara varade en kvart.

Jag brukar känna ett vemod då sommaren är förbi och vi packar hem oss igen. Nu var jag faktiskt ganska tillfreds. Kanske för att jag vet att jag slipper gå till jobbet.

Filips sommar var simning, Muminvärld, solsken, Bamse, en hel massa saft, svettiga nätter och myggbett. Sommaren då han växte till sig igen och blev så stor att vi vågade skicka honom från bastun upp till Momi. Sommaren då Ryhmä hau- sången ljöd över landbacken när han gick på ärenden. Sommaren då kissmyrorna var hans största fiende. Sommaren då vem som helst som gav honom uppmärksamhet dög som sällskap (om det så var jag, min bror eller min faster, som han knappast minns att han träffat förr).
Han älskar landet. Han började tala om landet redan i april. Han var ledsen när vi åkte hem i medlet av juli för att gå på bröllop och tröstades bara av vetskapen om att vi åker tillbaka igen. (Snart är han i tonåren och vägrar komma med.) Men också han blev mätt på sommaren. Nu är han väldigt okej med att vara hemma igen. Väl medveten om att vi är på väg tillbaka till landet nästa helg.

Elins sommar var hennes första. En alltför varm sommar för en bebis och blöja och solhatt blev årets sommarmode. Det var sommaren då hon plaskade i havet och spyttade ner ett antal mattor. Sommaren då även hon växte och utvecklades med en väldig fart. Hon har lärt sig ta sig framåt och sitta. Hon fick flytta ut ur mammalådan när vi kom tillbaka hem och vi kan inte ha henne sovande på soffan längre. Hon kommer att få höra att hennes första sommar var en varm sommar. Något minne av den kommer hon knappast ändå att ha.

Vår sommar avslutades med en Norgeresa. Den förtjänar ett eget blogginlägg. Huruvida jag får till stånd ett sådant återstår att se.
Även om jag älskar sommaren ser jag lite framemot allt som hösten för med sig. Att inte svettas av minsta aktivitet blir också trevligt. I morgon går Filip tillbaka till dagis och då är vi tillbaka i vardagen igen.

Fyra månader

Elin blir fyra månader om några timmar. Jag passar på att skriva nu eftersom jag inte vet när nästa lugna stund kommer.

Mycket har hänt under de senaste veckorna. Hon har lärt sig greppa tag i saker och vad hon än får tag på för hon till munnen. Hon vänder sig utan svårighet från rygg till mage och nu kan hon det åt bägge hållen. Hon gör någotslags försök till att komma framåt, men hennes taktik rumpan upp och näsan i golvet funkar sådär. Hon gillar att stå och vill gärna promenera också. När hon gör det skiner hon upp och avfyrar ett "titta på mig"- leende och vinglar fram på rätt så ostadiga ben. Annars har hon oftast en rynka mellan ögonbrynen när hon iakttar sin omgivning.

Hon är väldigt förtjust i sin bror. Hon följer med vad han sysslar med och verkar märka när han försvinner utom synhåll. Hon gillar sin far också. Han har energi nog att busa med henne. Mig känner hon nog mest igen som "hon med mjölken" då hon i gnälligt tillstånd får till ett lättat leende tätt följt av uppfordrande harklingar när hon förflyttas till min famn. 

Hon är fortfarande en som spyttar upp halva måltiden och som orsakar en och annan bajsincident så gott som dagligen. Annars är hon nöjd allt längre stunder och det går att avleda hennes uppmärksamhet en stund då hon blir gnällig. Hon sover oftast gott om nätterna med små mat- eller blöjbytespauser och på dagarna kan hon överraska med längre tupplurer i vagnen.

Jag vet fortfarande inte alltid vad hon vill. Hon börjar ändå alltmer likna sig själv och det är minst sagt spännande att få följa med hennes utveckling. Småningom börjar vi kanske få se glimtar av den personlighet vår favoritflicka är på väg att bli.

Syskon

Den ena 2015 och den andra 2018. Med sina likheter och olikheter.

Tre månader

Tiden bara går. Elin har sina bättre dagar och sina skrikiga dagar och det samma gäller nätterna. Oftast är hon ändå fortsättningsvis en rätt så lätt baby att ha hand om.
Hon är nyfiken av sig och iakttar sin omgivning med stora ögon. Hon har hittat sina fötter, vilken gör det lite svårare att byta blöja på henne. Lägger man ner henne är det inte sagt att hon ligger på samma ställe nästa gång man tittar efter. Hon rör sig en aning runt sin egen axel och för tre dagar sedan vände hon sig från rygg till mage för första gången. Nu gör hon det varje gång vi lägger henne på rygg. Vi får vara försiktiga med var vi lägger henne och definitivt inte lämna henne oövervakad på skötbordet.

Någon regelbundenhet hos fröken hittar jag ännu inte. Nätterna klarar vi oftast med ett par väckningar och en längre sömnetapp i början av natten. På dagen sover hon längre stunder ett par gånger, men när dessa stunder inträffar beror helt på var vi är, var hon sover och huruvida magen bråkar eller inte. Hon är fortfarande ingen vagnsovare. Snäppet bättre trivs hon i bilstolen och bärselen är alltid ett säkert kort. Det händer ändå fortfarande att jag bär en missnöjd baby hem på armen så det är inte konstigt om min biceps växer.

Varje dag möts vi av en leende liten flicka. Och varje dag får vi sannolikt lite spya över oss. Vad gör väl det då den spyan kommer från just vår lilla.