2021

Året närmar sig sitt slut och jag borde göra som jag brukar och skriva min årliga resumé. Det känns dock som att det inte finns särskilt mycket att nämna i år. 2021 var inte något toppenår. Inte något bottenår heller, lyckligtvis.

2021 har jag...

... inte haft corona.
... inte jobbat.

... virkat en filt.

... skidat ovanligt mycket.

... läst pinsamt lite.

... nött ut mina hemmakläder.

... torkat snor och spyor.

... varit mycket på landet.

... åkt slalom.

... ammat och slutat amma.

... gjort mig av med babyprylar och varit aningen vemodig.

... blivit faster.

... sett vår minsting lära sig gå.

... sett vår treåring lära sig cykla.

... fått ett förskolebarn.

... varit på teater!

... drömt om segelbåtar.

... tränat ganska lite.

... vunnit målbörsen (det kan ses som årets största framgång, vilket säger ganska mycket om året).

... varit urless på corona och allt vad det innebär.

... varit upprörd över hur dagvårdssituationen ser ut i Helsingfors.

... rastat hund. 

... besökt Högfors.

... varit mer hemma än någonsin.

... inte varit utan mina barn en hel dag (eller natt). 

... kastat ut en julgran och tagit in en ny.

Nästa år kommer jag att jobba igen. Sannolikt kommer också vi att få coronasmittan. Förhoppningsvis kan vi resa längre än till Högfors. Må 2022 bli ett aningen mer händelserikt år!

Åtminstone lär jag få uppleva nästa år med dessa fyra.

Börjar bli galen

Är det någon annan än jag som tycker att det här är den segaste och mest tröttsamma höst i mannaminne? Nu syftar jag på de otaliga sjukdagarna, alla förkylningar som avlöser varandra och program som ett efter ett inhiberas. I början av hösten var jag full av hopp och såg framemot min kanske sista tid hemma med barn. Det första året av Iris liv hade ju gått i stöpet på grund av corona. Nu skulle det bli musiklekar och mammacaféer och varför inte simning med Iris också. Sådant där man gör för att inte bli uttråkad om dagarna.

Jag tror vi hann vara med på tre eller fyra musiklekar. Sedan fick våra immunförsvar sig en törn och barnen har varit sjuka mest hela tiden. Är inte en snuvig är en annan det och när en har snorat klart är det följande som insjuknar. Långa, sega förkylningar och hostor som inte vill gå om. Som omväxling någon som kräks. Någon vecka på dagis för att vara hemma lite igen. I början av december trodde jag vi klarat av allt och vi hade två veckor (typ rekord) som alla var mer eller mindre friska. Sedan började vi på ny kula. Jag är inne på dag åtta av förkylning. Sjuk får man inte vara i lugn och ro och nu har jag sällskap av två snoriga flickor. Julen är oroväckande nära.

Jag börjar bli galen. Inte på mina barn, även om de bidrar till dagliga nervsammanbrott. Det är inte deras fel att de måste stanna hemma från dagis. Men galen på att vara hemma, på att det mest stimulerande under dagen är att tömma diskmaskinen och torka näsor, att egentid är att åka på coronatest och få vara hemifrån en halvtimme. Mängden rådd i huset avslöjar att barnen är väldigt mycket hemma. Det serveras alltför mycket skärmtid och jag skulle egentligen bara behöva två uppsättningar kläder i min garderob. 

Jag vet att man får räkna med en hel del sjukor när man har barn i dagisåldern. Men så här mycket? Jag hade liksom avtalat om ett par förkylningar och eventuellt en magsjuka per år. Att veckan före jul dessutom få besked om dagisplats åt Iris på ett totalt omöjligt ställe gjorde inte känslan av hopplöshet särskilt mycket lindrigare. 

Kanske blir det bättre mot våren. Först skall ändå vi torka näsorna i ärmen och klara julfirandet.

En moders bekännelser, vol 12

Hur vet man att man är klar med barn? 

Visst skulle det vara mysigt med en baby igen. En liten en som sover sött i famnen och som ger en orsak att inte uträtta just något alls. Bara babytiden skulle jag kunna uppleva flera gånger om. Också graviditeten, även om den sista kanska inte var så fantastisk. Tanken på vad det innebär med en till människa i familjen tar mig fort tillbaka ner på jorden. Vi börjar precis vara klara med vår n:te förkylning för den här hösten, vi har stökiga nätter, vi har trångt i bilen och ett ständigt ostädat hem (eller det är städat i ungefär fem minuter i taget). Jag har varit hemma lika länge som jag varit ute i arbetslivet och jag känner inte till andra samtalsämnen än just förkylningar, trots och sömnlösa nätter. 

Barn kommer inte på beställning och jag tar inte våra barn som någon självklarhet. De flesta, liksom vi, har antagligen ändå funderat på hur många barn de önskar sig. För många lever antagligen dessa drömmar ganska mycket och ändras beroende på hur livssituationen ser ut. Men hur vet man att man är klar?

Både efter ettan och tvåan hade jag en stark känsla av att jag ännu inte var klar. Jag ville gå igenom det en gång till och i vår familj och i våra hjärtan har det funnits plats för ännu en. Efter trean gick jag lite och väntade på att den känslan skulle komma igen. Det har den ännu inte gjort. Under graviditeten förberedde jag mig på att det här skulle vara den sista gången och nu tänker jag att det är så här vår familj skall vara. Så pass att jag gör mig av med kläder som trean växer ur och säljer babyprylar som tar onödigt utrymme i garderoben. Det är lite vemodigt. Men också ganska skönt. Kanske är det tid att lämna babytiden och gå helhjärtat in i det som på finska så passande heter ruuhkavuodet? 

Vem vet, kanske drabbas jag ännu av obotlig babyfeber? Kanske väljer livet att överraska? Då blir det så. Jag vill inte stänga några dörrar än, men inte lämna några på vid gavel heller. Kanske bara olåsta, liksom. 

Vår trio.

Vintertid

Sist jag skrev något var i medlet av september. Nu är vi inne i november och klockorna har vridit om vår dygnsrytm. Våra barn tycks ha en inre klocka och speciellt Iris verkar inte följa någon ny tid. Hon är pigg och glad före klockan sex på morgonen. Det är inte jag. Vi som precis fått in en ny dagsrytm för Iris med en lång dagssömn och tidig läggdags får försöka nå den harmonin ännu en gång. I morse kämpade hon mot att somna i cykelstolen och jag kämpade med att mata en tidig lunch i en övertrött unge för att sedan få på henne kläderna och ut i vagnen. Hoppas våra ansträngningar rättar till våra rubbade cirklar. 

Om jag fick välja skulle jag välja sommartid. Att förlora en timme ljus på eftermiddagen då man gärna är ute med barnen känns lagom rättvist. Att alls vrida klockan åt något håll är av ondo. Det har jag aldrig upplevt förr, men när man äntligen har ett klockrent barn kunde klockan ha fått vara det den var.

Hösten rusar fram och vips kommer det att vara jul (somliga i vår familj har börjat nedräkningen redan för några veckor sedan). Det betyder att den mörkaste tiden på kommer att vara förbi lika snabbt som den kom smygande. Snart vrider vi om klockorna igen och önskar att vintertiden skulle vara och förbli. 

Ett år

Det är ett år sedan Iris kom till oss. Redan i förlossningssalen beundrade barnmorskan de stora ögonen som såg världen för första gången och sedan dess har just hennes stora mörkblå ögon varit något hon fått komplimanger för. 

Och visst är hon ett vackert barn, fast jag är lite partisk i den frågan. Men hon är ju så mycket mer än det. Iris lärde sig gå för ungefär en månad sedan och sedan ett par veckor tillbaka väljer hon att gå framom att krypa. Hon blir allt smidigare och snabbare och jag får passa på för att hon inte ska smita alltför långt då hon går på sina upptäcktsfärder. Hon släpar gärna runt på grejer och lämnar dem här och var, så det är inte så förvånande att hitta duschtvålen i sovrummet eller bakbunkar i lekrummet. 

Allra bäst trivs hon där det händer saker. Hon leker med sina syskon och hänger med barnen på gården. Hon är nyfiken och tar modell av de andra. Hon leker gärna med dockorna och matar dem och skuffar dem i dockvagnen. Ute gillar hon att gunga, rutscha och leka i sandlådan och hon är lite besviken över att alla cyklar ännu är för stora för henne. 

Hon har fått börja äta den mat vi andra äter och det storgillas. Helst skall hon ha sin bordsgrannes mat och hon äter gärna själv. Yngst som hon är har en och annan bit bulle eller kex råkat hamna i hennes mun redan före hon blev ett. Hon sover bra i egen säng större delen av natten och ammar främst morgon och kväll. Hon har fortfarande en rätt klockren dygnsrytm och sover två gånger under dagen. 

Hon säger mamma och pappa, kakka (anka, docka, bajs) och nänä. Resten är mest eget babbel men hon lyckas göra sig förstådd genom tonfall och uppfordrande blickar. Hon är väldigt nöjd och glad men har en bestämd och envis sida också. Hon förstår mycket och kan följa små uppmaningar. Hon gillar att man busar och skojar med henne och det krävs inte mycket för att locka fram ett stort leende.

Att det redan har gått ett år sedan den där dagen hon föddes är helt otroligt. Jag minns den dagen så väl, samtidigt som det känns som en evighet sedan. Hon har blivit en självklar del av vår familj och det är roligt att se hur hennes roll i syskonskaran tar form. Hon är så älskad av oss alla.

Elva månader

Så inleder vi den sista månaden med en baby i huset. Iris har fyllt elva månader och fortsätter visa upp nya sidor hos sig. Hon är fortfarande en nöjd och glad person men på sistone har hon börjat visa missnöje med ett gällt skrik. Det händer om man tar något av henne eller lyfter bort henne från ett ställe där hon gärna hade varit eller när hon inte lyckas sätta på sig skon själv. Hon kastar sig bakåt eller lägger sig raklång på golvet och skriker. Lyckligtvis är hon ännu lättdistraherad och glömmer fort bort varför hon blev arg. 

Hon står stadigt utan stöd men några steg har hon ännu inte vågat ta. Hon tar sig mer uppåt än framåt och klättrar gärna på allt. Hon klarar trappan upp till rutschkanan och hon klättrar upp och ner för kökspallen här hemma. Hon är för kort för att lyckas ta sig upp på soffan men det är väl bara en tidsfråga innan hon kommer på hur man gör. Hon kan öppna lådor och skåp och undersöker gärna innehållet i dem. Hon stoppar allt i munnen men spottar snällt ut småsten och blad på uppmaning. Hon trivs ute i sandlådan och i gungan och hon tassar omkring med dockvagnen på gården. Hon är alltid nöjd när det händer saker runt henne och hon följer intresserat med de andra barnens lekar. Det bästa är ändå när hon får vara med och leka. 

Hon äter det mesta och nu har hon börjat snegla mot bordsgrannens tallrik i hopp om att få smaka. Delvis har hon också kunnat äta samma mat som vi andra, vilket underlättar vardagen. Hon sover genom natten i egen säng som nu är flyttad till barnens sovrum och avverkar den sista timmen i vår säng. Mest för att jag inte orkar stiga upp och ge henne gröt klockan sex på morgonen. Hon sover ännu två gånger på dagen men kortare lurar så att hon inte missar för mycket av det roliga. 

Hon säger både mamma, pappa, titta och kakka men om hon verkligen menar vad hon säger eller om det är en del av hennes joller är lite diffust ännu. Hon verkar förstå en hel del. "Nej" tar hon dock inte på så stort allvar. 

Vi får se vad den här sista månaden med baby för med sig. Åtminstone håller hon mig sysselsatt under dagarna när hon far omkring och undersöker alla vrår. 

Sommaren i ett nötskal

Efter sex veckor på landet var det rätt okej att komma hem igen. Den här sommaren bjöd på en sällan upplevd värme och att ha en egen strand att svalka sig vid var inte illa. Dagarna bara gick utan att vi gjorde något speciellt och kanske var det just det som behövdes. Barnen fick kanske inte se världen i sommar men de fick tid och tid i överflöd med oss och varandra. 

Att vara på landet med barn är inte samma sak som att vara på landet utan barn. Det är inte att göra saker spontant, få något nyttigt uträttat eller ligga och sola och sträckläsa böcker. Det är att ta vardagen med sig och försöka få den att fungera på ett ställe där det vardagliga är lite svårare att få att fungera. Barnen behöver äta och sova vissa tider trots att det är sommarlov. När en ska på tuppen går alla på tuppen eftersom jag inte vågar lämna en krypande bebis med en treåring på tumanhand alltför länge. Den där boken blir oläst eftersom det inte räcker med att hålla bara ett öga på lekande barn på stranden. Gräset klipptes i flera etapper eftersom jag blev avbruten jämt och ständigt. Därför blev också huset omålat. Sommarlov med barn måste vara utan ambitioner och höga förväntningar. Barnen kommer ändå att minnas att de har simmat varje dag och det händer ju inte alla somrar.

Idag har barnen återvänt till vardagen och trots att det var lite spännande gick det bra att börja förskolan respektive stora barnens grupp på dagis. Hoppas på en höst med mer aktiviteter för oss som stannar hemma och lite mindre corona.

Juli i bilder

 

Tio månader

Iris har tillbringat den större delen av sin tionde levnadsmånad på landet och vilken sommar hon har upplevt! Vi är mitt inne i en lång värmebölja och det gäller att hitta svala och skuggiga ställen att vara på. Iris har lekt i lekstugan och på stranden, simmat i havet, ätit blåbär och smultron och klättrat upp och ner för verandratrappan.

Hon äter mer fast föda i takt med att amningen minskar. Hon tuggar med de två tänder hon har men två är mer än nog då hon hugger dem i mig. Hon älskar blåbär och smultron och pincettgreppet lär behärskas när sommaren är slut. Vi inledde sömnskola med henne och det fungerade lite för bra. Efter en väntat orolig natt följde hela nätter i egen säng och nattammandet tog därmed slut. Vi får se vart det bär men just nu är jag både optimistisk och ganska utvilad.

Hon har under de senaste dagarna börjat ställa sig upp utan stöd (från huksittande!) och idag visade hon hur hon stiger upp, inväntar applåder, avfyrar ett nöjt leende och sätter sig kontrollerat igen. Nu väntar vi på de första stegen. Tills dess tar hon sig fram på alla fyra. Hon babblar och har mycket att berätta: tätätä kakkakka nänänä dada papa namnam. Hon tycker om tittut- leken och ge och ta. Hon får hänga med syskonen i deras lekar om än mest som statist. Ibland är hon bebis i hemleken och blir skuffad i dockvagnen och ibland är hon Jay när de leker Ninjago. Hon har också fattat tycke för sin docka ("kakka"). Hon kommunicerar rätt bra vad hon vill och hon verkar förstå en hel del också. Antagligen förstår hon mer än man tror.

Sommarvärmen lär fortsätta och vi fortsätter vara på landet. Vi får se om det är här som hon tar sina första steg.

Juni i bilder

 

Sommarlov

Barnen har haft sommarlov i en dryg vecka nu och vi har redan hunnit uppleva sommarens (förhoppningsvis) varmaste dagar. För att inte störa Jan har vi försökt hålla oss borta hemifrån- parkbesök, utfärd till Lekholmen och simtur i Gumtäkt har funnits på programmet. Idag svalkade vi oss på stranden i Kallvik och barnen verkade njuta. Det ser ut som att de har fått en förvrängd bild av vad en finsk sommar är men jag vill inte ta död på glädjen genom att berätta hur kylig, blöt och kort en sommar kan vara.

I morgon drar vi iväg med vår till bredden fyllda bil till det ställe där vi kommer att vara resten av sommaren. Och säkert väldigt många fler somrar. Det kommer att komma en dag då barnen inte vill följa med. Nu har de packat sina väskor och är så påväg till landet.

Nio månader

Under månaden som gått har vi börjat ana en viss envishet hos vår yngsta dotter. Hon visar ett starkt missnöje när man tar bort något hon egentligen ville ha eller tar bort henne från platser där hon egentligen ville vara. Jag antar att också detta barn kommer att ha en stark vilja som ger de andra viljorna konkurrens. Hon babblar på sitt eget språk och kommenterar händelser med eftertryck. Hon lystrar till sitt namn och tycker att tittut-leken är rolig. Hon har två sylvassa tänder som hon gärna hugger i näsor eller ben och hon trivs bra med sina syskon, även om hon passar på att dra dem i håret om hon får chansen. Hon är kittlig och tycker om att busa.

Under den senaste månaden har det också blivit sommar. Iris har bekantat sig med gräs och blommor och hon stortrivs i gungan. Hon har simmat för första gången i bassäng och verkade gilla det. Solglasögon och hatt hålls inte på så vi får hoppas på en lagom varm och solig sommar. 

Hon sover en större del av natten i egen säng jämfört med tidigare och hon kan nattas utan att somna i famnen. Hon verkar inte vara rädd för främmande men vill gärna ha koll på var de bekanta är. Hon möter alla med ett stort leende och hon njuter av att iaktta och undersöka sin omgivning. Hon går längs med möbler men visar ännu inga tecken på att vara beredd att släppa taget. Hon är fortsättningsvis en nöjd och glad baby som dag för dag blir allt mer lik en liten flicka.