Inga tåntar

Idag svettades jag en kvart i dagistamburen för att få hem min yngre dotter. Eller snarare få på henne ytterkläderna för att kunna ta oss hemåt i kylan. Efter att ha bett snällt, erbjudit hjälp, försökt kompromissa, påmint om hur hon frös igår, tjatat, mutat och hotat drog jag till sist desperatkortet: "Tomtarna tittar! Nu måste de berätta för Julgubben att det inte kan bli några julklappar åt Iris i år". 

"De finns inga tåntaj!" fräste hon.

Det kortet var noll värt. You win. Nu ska vi hem. Du får frysa. Julklappar får du ändå, med eller utan kläder. 

Hon frös på hemvägen. I morgon kommer hon att göra samma misstag omigen. 

Tre månader

Isak har firat sin tremånadersdag med pulkaåkning och dekorering av pepparkakshus. Visserligen sov han igenom det första och iakttog det andra. Mycket har hänt på en månad och Isak är nu en ganska stor baby, både fysisk och kognitivt. Vi har gått upp ytterligare en blöjstorlek och satt undan ännu en sats för små plagg. Nätterna går sådär, han vaknar ofta och kan vara ganska rastlös. Nappen duger tyvärr inte längre. Dagarna går på rutin och han är en ganska pålitlig sovare dagtid. Han är vaken längre stunder i taget och trivs med att bara förundras över det som händer runt omkring. Han orkar hålla huvudet högt när han ligger på mage och har börjat visa tecken på att vilja ta sig framåt. Det är bara sprattel ännu, lyckligtvis. Han är pratsam och man kan ha långa samtal med honom. Vad han kan tänkas berätta förblir ett mysterium. Han fyrar av leenden mot den som ler mot honom och vi har lyckats locka fram de första skratten. Han är allmänt taget ganska nöjd och skriker inte i onödan. Han fascineras av lampor och av vårt väggur med pendel. The Crown och Solsidan följer han också ivrigt med innan läggdags.

Han är inte någon nyfödd längre. Han är en större, men fortfarande liten och gosig baby. "Tänk att han är tre månader", sa Filip idag. "Det är inte så mycket men det känns som att han funnits jättelänge". Precis så tycker jag. Tiden både rusar och sniglar fram. 

Livet efter kejsarsnittet

Post partum. Tiden efter förlossningen. Normalt tar det 6-8 veckor för kroppen att återhämta sig någotsånär från att ha fött. För vissa går det snabbare, för andra tar det mer tid. “Återhämta” sig i den bemärkelsen att man kanske småningom kan börja träna och göra saker som förut. Inte att man kommit i form. 

Isak kom till världen genom akut kejsarsnitt. Hätäsektio. Jag tänkte skriva av mig om hur det är att återhämta sig efter en sådan, i Finland rätt så ovanlig förlossning. Någon kommer antagligen att undra varför jag klagar och ältar över det. Det gick ju bra, jag har allt jag kunde önska mig. Det är inte poängen. Jag söker inte sympati. Jag bara berättar.
 
Filip föddes med kejsarsnitt han med, men med det där snyggare bikinisnittet efter att läkarna under förlossningens gång kommit fram till att det kanske är bäst att ta ut honom. Känslan då var ett enormt misslyckande. Ett kejsarsnitt är ju inte att föda på riktigt, tänkte jag. Som att springa maraton, lifta de sista hundra metrarna och sedan ha mage att ta emot både medalj och applåder. 
Känslan av misslyckande kom inte den här gången. Kanske för att jag redan hade fött ett par barn “på riktigt” (notera att ett kejsarsnitt är helt på riktigt och man är lika mycket mamma för det). Kanske för att det gick så fort att jag inte hann tänka mycket mer än hoppas att vi båda kommer levande ur operationssalen. Det gjorde vi.
 
Ett kejsarsnitt är inte att man bara plockar ut bebin och lappar ihop igen. Det är ett stort ingrepp och verkligen inte smärtfritt. Den som trodde annat kunde prova på så där på skoj. Själva ingreppet känns förstås inte. Speciellt inte om man är nedsövd. Det är tiden efteråt som är smärtsam. Annars är de första dagarna och veckorna rätt lika som efter en vaginal förlossning. Man är lika nyförlöst med alla hormoner, humörsvängningar och mjölkstinna bröst. 

Nyss uppvaknad och ganska desorienterad.

Dag 1-2. När jag vaknade efter operationen kändes det ganska bra, jag var ju hög på morfin och annat trevligt. Det kändes bra ända tills de skulle ha mig på benen första gången, under ett dygn efter operationen. De vill ha upp en rätt så snart för att läkandet skall gå bättre och för att minska risken för blodpropp. Att stiga upp första gången gjorde infernaliskt ont. Från liggande ställning lyckades jag rulla över till sidan och med armkraft lyfta mig själv upp i sittande ställning utan att skrika högt. Sedan långsamt upp för att se om benen höll. Jag fick sätta mig ner igen för att inte svimma och försöka på nytt lite senare. Det första dygnet fick barnmorskan eller Jan sköta det mesta men sedan förväntades jag själv komma upp ur sängen, hantera babyn, hämta mat från köket och klara toalettbestyr. Jag åt så mycket smärtstillande jag fick äta. 
Innan vi skulle hem drog sköterskan bort tejpet som dolt det jag hade från naveln ner. En rad med nitar över den svullna magen. Hu. 
Promenaden till bilen och bilfärden hem var mindre trevlig. Varje inbromsning, acceleration eller gupp fick mig att tvivla på att alla organ satt där de skulle. 
 
Dag 3-4. Nu är vi hemma. Det svåraste är att acceptera att jag inte klarar helt normala saker. Stiga upp ur sängen och ta mig vidare tar flera minuter. Jag har ont. Jag är känslomässigt instabil. Jag gråter för småsaker, skrattar, gråter för att det gör ont att skratta. Jag har skuldkänslor för att jag inte kan ta de andra barnen i famnen, för att jag är fast med bebisen, för att jag tycker synd om mig själv fast jag borde vara stark. Barnen är mer förstående än de skulle behöva vara. De vet att de måste akta min mage och de har visat stort  tålamod med mig då jag inte kan hjälpa med helt vanliga saker. Burana och Panadol går åt som smör i solen.
För att minska risken för blodpropp måste jag injicera en medicin varje kväll. Jan gör det åt mig. Också det gör ont. Som om jag inte plågades tillräckligt redan. Fötterna är svullna och strumporna klämmer. 
 
Dag fem. Den första promenaden runt kvarteret tar en evighet. Vi promenerar sakta och fösiktigt och att koordinera andning och tal och försöka fokusera på att gå är för svårt. Jag får pausa för att tala eller andas.
Dag sex hämtar vi flickorna från dagis med buss, för att öva. Det går helt bra, så länge jag sitter och håller i mig och spjärnar emot med benen vid svängar och inbromsningar för att inte använda magmusklerna. 
En vecka efter förlossningen börjar jag själv hämta flickorna från dagis med buss. Vi hade helt säkert fått hjälp av ivriga mor- eller farföräldrar, men jag vill inte ha hjälp. Det är så få saker jag känner att jag klarar av, så att klara dagishämtning blir något av ett hjältedåd. Något att lyckas med när allt annat är oöverkomligt. Andra hjältedåd är exempelvis att tömma diskmaskinen utan att böja mig. Det ni.   
 
Nitarna tas bort efter 10 dagar. Min största skräck är att såret skall spricka upp och börja blöda. Det händer förstås inte. Det ser riktigt ”snyggt” ut, även om jag är av lite annan åsikt. Snyggt är inte ordet jag skulle ha använt. Snarare groteskt. Magen ömmar och är som en jäst bulldeg. Självbilden är måttligt god. 
 
Tre veckor. Klädkris. Jag har helt enkelt ingenting att ta på mig. Jag går och köper ett par för stora leggings som sitter illa men som går att vika ner under såret. Annars har jag noppiga hemmabyxor till förfogande. Att bebis beställer mera mjölk och ammar konstant hjälper inte humöret. Den mest akuta smärtan har gått över och efter en månad har jag har tillåtelse att lyfta lite mer än babyn. Jag kan med andra ord bära butikskassar och babyskydd från bilen. Inte för att jag lyfter något i onödan men det ger lite mer frihet. Jag går långsammare än normalt men raskare än veckan innan. Magmusklerna- var än de befinner sig- tröttnar efter längre ansträngningar. 
 
Sex veckor. Ärret och området runt omkring är fortfarande ömt. Jag kan inte ha byxor högre än bikinilinjen så även om jag mot förmodan kom in i mina vanliga byxor kan jag inte använda annat än mjuka leggings som jag kan vika ner. Hemma går jag i pyjamasbyxor. Magen verkar ha kommit för att stanna. Den putar ut som om jag var gravid i sjätte månaden och jackorna går med nöd och näppe fast. De får dock bli öppna, eftersom dragkedjan trycker på precis på ärret. Jag lär frysa i vinter. Det gör är inte jätteont. Bara så att det känns och så att det gör sig påmint. Att konstant ha lite ont är frustrerande och väldigt uttröttande.
En del har välment tröstat genom att säga att “ja men det är ett ärr med betydelse, någon gång kommer du att se på det med stolthet”. Jag tänker delvis lika. Visst kommer ärret att vara en evig påminnelse om den gång Isak kom till världen och visst kommer jag att med tacksamhet minnas hur bra allt gick till sist. Men. Jag kan inte känna mina framtida känslor eller tänka mina framtida tankar nu. Det tar inte bort den smärta jag känner nu och tar inte bort de tankar jag tänker om mig själv just nu.
 
7-8 veckor. Nu börjar det kännas normalt. Efter ett par veckor utan större förändring märker jag att det inte är lika farligt att bre salva på ärret och jag kan göra det utan att bli svimfärdig. Visst är det känsligt men inte ont. Emellanåt stramar det men det hör väl till. Byxknappar går fortfarande inte att knäppa eftersom allt som trycker rakt på såret känns illa. Ibland känns något diffust på olika ställen i magen, men inte smärta. Efter att ha sovit på sida är jag fortfarande tvungen att sitta på sängkanten en stund och känna efter att alla organ och alla muskler finns på rätt plats och andas lite innan jag stiger upp.
 
Tio veckor efter förlossningen är jag rätt så återställd. Ärret väcker fortfarande negativa känslor. Både hur det ser ut och hur det påverkar min egen funktionsduglighet. Jag lär inte använda bikini i sommar och magen ser fortfarande gravid ut. Ärret är nu ett rött streck från naveln neråt. Det stramar och ibland hugger det till någonstans i magen.
Mest drabbad är den idrottsliga biten av mig. Jag kan ännu inte föreställa mig att ta några springsteg, än mindre sparka en boll. Jag biter ihop och tänker att det sakta men säkert blir helt bra igen. Något värre förlossningstrauma fick jag inte. Jag har inte tänkt så mycket på hur det kunde ha gått- det är ingen idé, tänker jag. Det gick ju så bra det kunde gå. Hade det varit mitt första barn skulle jag säkert ha oroat mig inför en eventuell nästa gång. Självklart lämnar ett kejsarsnitt spår, både fysiskt och mentalt. Lika mycket kan en vanlig förlossning lämna spår och orsaka långvarig smärta. Ibland kan jag tycka att det sätts orimliga krav på en mamma- att både försöka återhämta sig efter förlossningen och dessutom fixa moderskapet. På något vänster verkar de flesta fixa båda delarna.

Nu är jag ändå mest som vilken annan mamma som helst som har en två månader gammal baby som inte sover så bra om nätterna. Amningsdränerad, tankspridd, med mörka ringar under ögonen och håret på ända. I väntan på att bli skallig.  

Foto: Elin. En oförskönad bild på
mig från igår. 

Två månader

Idag fyller Isak två månader. Mycket har hänt under de senaste veckorna. Jag har fått sätta undan de minsta klädstorlekarna och vi har gått upp i blöjstorlek. Han är mer vaken och trivs med att bara se sig omkring. Han ser en i ögonen och svarar på leenden. Då kommer han smilgropar fram. Ibland svarar han på tilltal med ett gurgel. När han ligger på mage orkar han hålla huvudet uppe några sekunder innan han dunsar näsan i golvet. Han har god aptit och äter bra. Bara han får rapa och prutta efteråt är han väldigt nöjd. Skriker gör han också förstås, men det är sällan långvarigt. Han accepterar flaskan, vilket ger mig möjligheten att exempelvis följa något av syskonen till jumppan någon kväll i veckan. 

Dagtid kan man börja märka av rutiner. Han sover en längre stund på förmiddagen och igen på eftermiddagen, helst ute i vagnen. Annars tar han korta lurar i famnen när det behövs. Nätterna går varierande bra. Början av natten kan han sova 3-4 timmar oavbrutet medan morgonnatten är mer rastlös. Vissa nätter behövs ett blöjbyte och det håller oss båda vakna en längre stund. 

Döpt blev han också häromveckan. Det var ett barnrikt dop och han var vaken och nöjd under dopet. Till slut sjöng vi "Lilla liv" skriven av Py Bäckman. Den är fin, tycker jag.

Lilla liv nu är du här
känner inte världen.
”Gud som haver barnen kär”
blir din hjälp på färden.
Gud har kallat dig vid namn
ger dig trygghet i sin famn
så att du kan växa
vis av livets läxa.

Lilla liv nu är du här
”himlen allt förklarar”.
Alla barn hör hemma där
i det ljus som varar.
Jorden är din boning nu.
Hör ditt namn! Det är ju du
lilla liv unika
vad du gör oss rika.

Vi lever ett rätt så vanligt babyliv just nu och är tacksamma för en frisk liten pojke. Inget av hans syskon har ännu uttryckt någon önskan om att skicka honom tillbaka eller byta ut honom mot en hamster.  

Lilla liv unika, vad du gör oss rika!

En månad

Idag fyller Isak en månad. Tiden går så fort och samtidigt känns han redan som en helt naturlig del av vår familj. Han är fortfarande en rätt så nöjd bebis, men dessvärre har han har insett att man kan äta några gånger också nattetid. Den första tidens lyxnätter är med andra ord ett minne blott. Dagtid äter han också gärna. Han är mera vaken nu och korta stunder verkar han vara medveten om sin omgivning också. Om man riktigt vill kan man nästan föreställa sig att han tar ögonkontakt och svarar på leenden. Han sover gott i vagnen, i bilen och i famnen till ljudet av stök och sorl. Han är inte särskilt skrikig och magen besvärar honom tills han lyckas få ut det besvärliga. Han är den första av våra fyra som godkänt napp och har också framgångsrikt druckit ur flaska då jag har varit borta någon timme.  

Han är inte nyfödd längre. Den tiden kom och gick lika fort som jag befarade. Det sörjer jag lite. Det är en tid jag inte kommer att minnas om ett år. Det finns knappt ens några bilder på honom i min famn (behöver bättra oss där) som jag kunde minnas genom. Men som jag har hållit honom. Och håller. Än ryms han bra i min famn. 

Bebin. Lillebror. Isak. Izzy. Isse-Nisse.
Kärt barn har många namn.

Tre år

Idag fyller vår lilla år. Fast liten är hon ju inte längre. Hon är tre år och storasyster, vilket hon gärna understryker. Trots det är hon fortfarande lagom liten och gosig och sitter gärna tätt intill och lyssnar på saga. Även om hon inte är min minsting längre antar jag att jag kommer att se henne som liten rätt länge till. En stor liten. 

Iris är för det mesta en solstråle. Hon är sprallig och gillar att underhålla oss och få oss att skratta. Hon tycker om musik och om att dansa och hon klarar sin nyss påbörjade jumppa galant. Hon leker rollekar både med dagiskompisarna och med syskonen och hon tar intryck både av lekkamraterna och sådant hon ser på Netflix. Hon sysselsätter sig också själv och har börjat visa intresse för att rita. Hon njuter av tumistid med någon av oss vuxna och då blir vi ofta bjudna på en massa kaffe och mat ur lekköket.  

Iris har kommit ur den värsta fasen av trots, även om hon fortfarande har starka åsikter om hur saker och ting skall vara. Hon kan sätta sig på tvären när som helst och hon vill gärna bestämma. Hon är dock lättare att resonera med nu och när hon är på gott humör och inställd på att göra saker själv så klarar hon väldigt mycket. 

Hon är pratsam och pladdrar gärna på. Hon minns förvånansvärt bra vad som hänt, även om tidsbegreppen fortfarande är lite flummiga. Förgången tid markerar hon med "i morse" eller "igår". Hon kan verka lillgammal när hon säger saker som "det är ingen vits" eller "nu räcker det!". Hon vill gärna förklara händelser (för mig eller för sig själv) men resonemangen kan vara lite långsökta. Jag kan varna henne för att klättra för högt eller gå för nära vägkanten. "Då kan jag falla och bli platt. Och det vill vi inte" kan hon säga och rynka på näsan och skaka på huvudet. Nej, det vill vi ju inte.

Hon är så fin. Att hon beställt en regnbågstårta till sitt allra första kompiskalas är på något vis passande. 

Tio dagar

Det har gått tio dagar sedan lillebror föddes. Under dessa tio dagar har han visat sig vara en väldigt nöjd prick. Han gör sitt jobb som bebis och äter, sover och bajsar. Han gör inte väsen av sig i onödan och sover oförskämt bra nätter. Detta har gjort att den annars lite jobbiga starten blivit avsevärt mycket lättare än den kunde ha blivit. Idag besökte vi rådgivningen för första gången och han fick beröm för att ha vuxit fint. Jag fick nitarna borttagna. Det kändes knappt men jag höll på att svimma av obehag. 

Syskonen har tagit väl emot honom. Elin skulle helst hålla honom i famnen hela tiden och för henne verkar modersinstinkterna komma helt naturligt. Iris har behövt lite tid men också hon gosar gärna med lillebror när hon för göra det i lugn och ro. Filip behöver helt klart tumistid med honom och bröderna har sina stunder tillsammans nu och då. Det blir intressant att se hurudana relationer syskonen kommer att få sinsemellan.

Isak. Må han skratta. 

En fjärde förlossningsberättelse

Är man den yngsta i syskonskaran gäller det att göra sig sedd och hörd för att bli ihågkommen. Varför inte börja med en dramatisk entré?

Det beräknade datumet kom och gick och jag började sikta in mig på att gå på övertidskontroll veckan därpå. En dag senare började jag dock misstänka att jag läcker fostervatten och under natten till lördagen var jag så pass säker på saken att jag ringde sjukhuset för närmare direktiv. Jag hade inga värkar så jag fick order om att komma och visa upp mig nästa morgon. "Ring igen om vattnet blir grönt eller blodigt" sade de. En halv timme senare blödde jag och då var det bara att åka. Mormor kallades in mitt i natten och vi anlände till Kvinnokliniken halv fyratiden på lördagsmorgonen. Jag blev undersökt av en trevlig (svenskspråkig) barnmorska och eftersom jag vid det här laget hade börjat få värkar fick vi stanna kvar. När också läkaren tittat på mig och tyckt att läget är under kontroll blev jag rullad direkt till förlossningssalen. Babyn låg rätt högt uppe och av den orsaken fick jag lov att hållas i liggande ställning för att inte riskera att navelsträngen blev i kläm.

Jag hade föreställt mig en rätt så snabbt framskridande förlossning. Det trodde barnmorskan (en till svenskspråkig!) också och jag fick min epiduralbedövning rätt snart för att den säkert skulle hinna ha effekt. Det gav mig en chans att ta igen mig lite, jag hade trots allt sovit hela två timmar den natten. Babyn ville inte sjunka utan timmarna gick utan märkbara framsteg. Utom att jag plötsligt var 8 cm öppen, vilket ingav oss lite nytt hopp. Klockan började ändå närma sig lunchtid. Jag fick lov att stiga upp och studsa på bollen i hopp om att det skulle få babyn i rätt riktning. Det hjälpte lite. Nästa gång jag lade mig i sängen för att bli undersökt började det hända saker. Oönskade sådana. Jag blev kallsvettig och kände mig svimfärdig, vilket jag lyckades svamla fram. En till barnmorska kallades på plats, mitt blodtryck rasade och babyns hjärtljud blev svagare. Läkare kallades på plats. Det kom minst tre personer till in i rummet. Tydligen blödde jag. Jag reagerade på "mennään hätäsektioon" och "nu åker vi till operationssalen, du är i trygga händer". Jag fattade att det var bråttom så på något sätt lyckades jag kravla mig till sängen intill som rullade in mig i operationssalen för att sedan kravla mig upp till nästa säng där anestesiläkaren välkomnade mig. Jag fick något äckligt att dricka och en mask att andas i. Sedan domnade jag bort. Jag vet inte hur en sådan här situation känns för den anhöriga som blir kvar. Antagligen är det inte så kul. Jag hann skänka de mina en tanke men blev lugnad av tanken att jag är i trygga händer.

Det hann gå fem minuter från ordet "hätäsektio" tills babyn var på utsidan. Vår son föddes den 2.9 klockan 13.41. Han mådde utmärkt. Visserligen hade han navelsträngen tre varv runt halsen, vilket förklarar varför han aldrig sjönk ordentligt. Men han mådde bra. 

Det tog en stund för mig att orientera mig när jag vaknade. Att hitta Jan vid min sida med babyn i famnen var det enda som betydde något. Tänk att de fick vara med i uppvakningsrummet! Jag vet att en läkare berättade för mig om operationen. Hon fick komma tillbaka en stund senare och upprepa sig. Jag vet att jag upprepade samma sak till Jan några gånger. Utan att direkt veta om det. När jag småningom kunde röra mina armar fick jag babyn till bröstet. Han levde. Jag levde. Något mörbultad, men ändå. 

När jag äntligen kunde röra på benen och känseln återvänt till de flesta delar av kroppen blev vi rullade till avdelningen. Det var fullt hus på Kvinnokliniken och jag fick äran att dela rum med tre andra mamma-babypar. Det var inte särskilt avkopplande. Det första dygnet var jag helt beroende av Jan eller sköterska. Jag hade ett stort sår från naveln neråt, ihopstansat som en tågräls. Inget att leka med precis. Dagen därpå kom min barnmorska upp till avdelningen som hon lovat att hon skulle. Hon gick igenom händelseförloppet och förklarade vad som hade hänt. Nu var jag så pass klar i knoppen att jag kunde ta emot det som sades. Att hon kom och gav mig av sin tid uppskattar jag mycket. Antagligen kommer jag först långt senare att förstå vad vi nyss varit med om och att bearbeta det är antagligen ganska viktigt. 

Det gick så bra som ett akut kejsarsnitt kan gå. Jag var på världens tryggaste ställe att vara på just då. Nu är vi hemma med en sex dagar gammal kille. Jag rör mig långsamt men det går mot det bättre. Jag har ont men det lättar. I övrigt är jag som en nyförlöst- disträ och känslomässigt labil. Jag kan inte ta ställning till hur jag mår eller vad babyn ska heta. Jag skrattar, sen gråter jag för att det gör ont att skratta och gråter mer för att jag inte kan göra en så normal sak som att skratta. Eller hosta. Jag är ledsen för de stora barnens skull för att jag inte kan leka med dem, lyfta dem, ha dem i famnen när de är ledsna. Men de är så duktiga och så förstående, trots allt. Och de älskar sin lillebror. 

Mer om postpartum i ett annat inlägg. Jag tycker mig höra någon som ska ha mat. 

3068g, 47 cm

En moders bekännelser, vol 13

Idag kom dagen jag inte hade räknat med att skulle komma. Jag är mammaledig. Igen. Att det blev ett "igen" kom ärligt talat som en överraskning. I slutändan en helt välkommen överraskning och är nog en tanke jag någongång tänkt, men det har ändå gjort den här graviditeten till den psykiskt tyngsta av alla jag gått igenom. 

"Onko raskaus toivottu?" frågade tanten som svarade när jag ringde och bokade det första rådgivningsbesöket. Är graviditeten önskad? Eeeh... fick jag fram, tills hon förtydligade sin fråga och undrade om jag tänkte fortsätta graviditeten. Självklart skulle jag det. Jag tror inte jag kan ångra ett barn, däremot skulle jag sannolikt ångra ett bortvalt barn livet ut. 

Jag ljuger inte när jag säger att jag gått igenom hela repertoaren av möjliga känslor man kan ha i en sådan här situation. I början av graviditeten, näst efter chocken, var det mest skuldkänslor jag hade. Jag kände skuld över att jag inte var lycklig. Nej, efter plusset på stickan följde inte glädjetjut utan snarare en harang fula ord och förnekelse. Vad är jag för mamma och människa som kan känna så? Att andra tog nyheten med glädje tröstade förstås, samtidigt som jag kände mig ännu mer skyldig över att inte glädjas lika mycket. För det borde jag ju, visst? Att jag stundvis hoppades på ett missfall gjorde mig inte mindre usel. Vad är jag för mamma och människa som ens kan tänka så i smyg? 

Under månaderna som gått har jag varit ledsen och nedstämd, glad och hoppfull, trött och irriterad, modfälld och uppgiven och till och med lycklig och förväntansfull. Just nu är allt okej. Man har ju faktiskt nio månader på sig att bli du med läget. Jag är redo att ta emot en till och jag hävdar att livet kan komma med värre överraskningar än så här. Ett barn till gör mig knappast yngre eller mindre gråhårig, jag får knappast varken mer tid över eller längre tålamod och småbarnsåren blir några fler. Och nej, magsjuka i en sexpersonersfamilj kommer inte att vara muntert. Men "har man tre kan man ha fyra" som en viss jag känner sa och ja, det ska nog gå bra. 

Den här filuren ville verkligen till världen och av uppdrag jag kan tänkas bli tilldelad i livet hör uppdraget att ta hand om och uppfostra en ny människa till de största jag kan tänka mig. Oväntad eller inte, han är precis lika välkommen och älskad som syskonen. Dessa syskon grälar redan om vem som skall få hålla honom i famnen först. 

Visst har vi plats för en till pajas.

Sommaren i ett nötskal

Imorgon börjar skolan. Alla utom vår skolelev har visserligen landat i vardagen redan förra veckan men i morgon är det definitivt slut på de lata dagarna. Det är absolut inget fel med det. Vardagen är rätt så bra, trots allt.

Vi hade en skön sommar. Vi hann med mycket redan före semestern så det känns som att sommaren varat väldigt länge nu. Vi fick en lagom mängd landevistelse, utfärder, sommar i stan, häng vid fotbollsplan, bärplockning, simning och fästingar. Och än lär vi få njuta av sensommarvädret ett tag.

 

Jan kommer med bättre bilder när han får till det. 

Ett hej igen

Jag blev åter upplyst om att jag skriver sällan. Det är sant. Jag skyller på brist på tid, sömn och inspiration. Vad skulle jag nu skriva om? Det händer inte så mycket. Fast det är ju inte helt sant. Barnen växer i rasande takt och vips har hela vårterminen gått utan att jag hunnit sätta mig ner och reflektera över det. Vi har klarat våren som innehållit några vändor av magsjukor, andra sjukor, fotbollsträningar och jumppor att hinna i tid till. Vardag, helt enkelt. Livet är mest vardag så även om det känns händelsefattigt är det det liv vi lever mest.

Filip har inlett sin sista vecka av årskurs ett. Den kille som började skolan förra hösten var en helt annan kille än den som börjar tvåan i augusti. Han har mognat och blivit självständig. Han kan gå eller cykla till skolan på egen hand (även om han alltid föredrar att bli skjutsad) och han tar sig till träningarna tillsammans med grannpojken. Han för returflaskor i sällskap av grannflickan och köper godis för slanten. Vissa dagar ser man knappt skymten av honom då han leker och lever med grannarna. Även om det mesta av försiktigheten hos honom har försvunnit är han ändå fortfarande väldigt känslig och blir lätt upprörd över sådant jag skulle kalla småsaker. Han vill veta vad som kommer att hända för annars har han en vision som inte får ändras. Lego är fortfarande ett stort intresse hos honom. Han är inställd på att delta i Lego Masters när han är femton och är anmäld till Robottikerho till hösten där han får lära sig hur man får legobitarna att röra på sig. Jag antar att vi får investera i fler motorer och kugghjul efter den klubben.

Elin är fem och är fortfarande sin egen, om än lite äldre och mognare. Hon är envis och bestämmer helst själv men det går att resonera lite bättre med henne nu. Hon styrs långt av sina känslor och har hon stigit upp med fel fot så har hon. De flesta morgnar har vi någon form av kris, ofta gäller det kläder som har fel färg eller storlek. Hon håller på med gymnastik såväl hemma som på samlingen på dagis står hon mer på huvudet än på fötterna. Hon klättrar på allt man kan (och inte borde kunna) klättra på och hanterar sin kropp väldigt smidigt. Man skulle kunna tro att hon är i farten hela tiden men hon har en förmåga att koncentrera sig länge också. Hon gillar att rita och pyssla och kan sitta länge med sådana aktiviteter. Hon har aldrig visat ett lika stort intresse för bokstäver som Filip gjorde när han var liten, men ett tu tre visade det sig att hon ljudar igenom ord och hon försöker gärna skriva också. I Elin bor en liten perfektionist, åtminstone på vissa områden. Hon behöver odelad uppmärksamhet och njuter av att få vara på tumanhand med någon av oss. 

Iris är två år och åtta månader. Också hon är bestämd och har gått igenom något slags fas av trotsålder. Hon har lyckligtvis slutat bitas men kan kasta sig på golvet eller gå bort för att sura om det behövs. Hon är fortfarande liten och behöver mycket famn. Samtidigt håller hon på att bli stor. Hon leker gärna mamma och om jag är mojmoj så är Jan moffa och vi får nu som då passa hennes bebisar som heter lite olika varje gång. Hennes språk är rikt och hon uttrycker sig väldigt bra för att vara bara två. Hon leker rollekar och för en dialog med dockorna, djuren eller andra leksaker hon är sysselsatt med. Hon kan vara lite försiktig bland nya människor men är en riktig spelevink när hon är på det humöret. Hon tycker om att sjunga och dansa och vi funderar nu vilken hobby hon kunde njuta mest av. Hon vill gärna att man läser för henne, helst samma bok om och om igen. Just nu är hon i den värsta rumpnisseåldern. "Varför" är hennes mest frekventa ord. Visserligen har hon frågat "varför" redan länge, men tidigare nöjde hon sig med mitt första svar. Nu fortsätter "varför?" tills jag faktiskt inte har några svar längre. "Mamma vaffö hänger dina böst?" Jag tittar ner och där står hon med huvudet på sned och ser på mig med sina stora runda ögon. "Få ja titta på dina hängböst?" Det här säger väl lika mycket om hennes iakttagelseförmåga och obefintliga filter som om min förändrade kropp.

Förutom mina hängbröst har jag en mage som växer i riktning framåt och i den bor en lillebror som vaknar när jag går och lägger mig. Vilken personlighet han utvecklas till blir intressant att se. Han kommer ändå att få växa upp med två ivriga hjälpmammor och en storebror att se upp till. 

Mojmoj

"Dockan e ban o ja e banets mamma" säger hon. "Å du mamma e mojmoj".
Logiskt. 
Sen vänder hon sig till dockan: "Nu gå ja till jobbet. Du fåj bi me mojmoj. Ha en ba da, ja eskaj dej", säger hon och ger dockan en puss. Sen räcker hon dockan till mig och går till jobbet. Jag blir kvar med mitt barnbarn och väntar på att min dotters arbetsdag är slut. Det är den ca 30 sekunder senare.
"Nu kom ja. Nu ska vi gå hem".
Sedan upprepar sig händelserna några gånger till. Den här mormodern är av allt att döma barnvakt varje dag. 

Hon är en väldigt omtänksam och kärleksfull mor. Och jag hoppas förstås att en dag få bli mojmoj eller fajmoj. Men inte riktigt än ändå.