Vad jag borde säga först

"Barn för med sig en otrolig lycka men ändå talar vi om föräldraskapet som om det var ett enda långt vinterkrig". Det är en fri översättning av rubriken på en artikel i Helsingin Sanomat. Eftersom jag inte prenumererar på tidningen kunde jag inte läsa artikeln, men bara rubriken är tankeväckande nog.

När jag växlar några ord med andra föräldrar och vi frågar varann hur det står till är det alltid vinterkriget eller sviterna av det som tas upp först. Det är dåliga nätter, tänder, evighetsförkylningar alternativt norovirus, dåligt med ätandet, omöjlig trotsålder. Föräldraskapet blir ett martyrskap där vi jämför vem som har det värst, vem som är tröttast, vem som har minst fritid, vem som får stå ut med det värsta bråket. Sen nämner vi eventuella framsteg i utvecklingen och berömmer varandras barn.

Vi har det inte så illa. Inte alls illa, vid närmare eftertanke. Vi har två alldeles underbara, friska, söta och antagligen världens mest lättskötta barn vilka jag aldrig skulle byta ut mot hela nätter eller lediga kvällar. Så mycket glädje de ger oss! Så många roliga saker som kommer ur en fyraårings mun som vi får skratta åt och så många tassiga saker en nästan- ettåring kan hitta på som vi får skaka på huvudet åt! Och jag bara myser i smyg när någon berömmer mina barn. Jag har ju faktiskt inte gjort någonting för att dessa två råkar vara just så fina som de är.

För mig är föräldraskapet glädje. Och väldigt mycket kärlek. Vinterkriget kommer på köpet och det får man lov att stå ut med.
Det går bra. Vi har det bra. Det är vad jag borde berätta först när någon frågar hur det står till. Sen kan jag nämna de strider vi får ta.

Elva månader

Vilda bebin har hunnit bli elva månader och har en månad kvar av bebislivet. Hon växer och utvecklas i rasande fart. Hon babblar allt mer och man kan nästan börja urskilja något som ska föreställa ord. Hon är förtjust i saker som blinkar och har ljud, som leksaksambulansen. Hon har börjat imitera lekar och tar modell när jag visar hur hon kan mata sin docka. Hon smackar och menar äta och bjuder dockan på mjölk ur flaskan eller låtsasmat med sked. Hon gillar att klä på sig (utom när vi de facto ska klä på oss och gå ut) och vill klä ut sig med Filips mössa och vantar och gärna ha skor på sig också. Hon blir glad när man säger att hon är fin. Hon skiner upp och vill gärna visa sin utstyrsel.

När hon hade gjort sig riktigt fin.

Hon klättrar. Idag satt hon mitt på soffbordet med saxen i handen. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till med henne.

Vi har gått två steg bakåt när det gäller sovandet. Jag som jublade över bättre nätter och avslutad nattamning tar tillbaka mina ord. Ätandet är en annan mindre fungerande bit. Antingen klättrar hon ur stolen och upp på matbordet eller också kniper hon ihop munnen. Får hon äta själv duger det bättre. Köket ser ut därefter.

På upptäcktsfärd.

Hon är bäst på att visa sin bästa sida när hon är bland folk och hon lyckas charma vilken bekant eller obekant som helst. Och trots att hon har dåliga nätter, sämre stunder och inte sitter stilla särskilt länge är det omöjligt att vara irriterad på henne särskilt länge.

Vår fyraåring

Idag är han fyra. Han hade sett framemot den här dagen ett bra tag nu. Han har stora visioner om vad en fyraåring kan och jag tror att han tror att han har lärt sig dessa under natten. Han hade också rätt så höga krav på hur denna stora dag skulle se ut. Väckning med sång och paket, helst polislego. Sedan nybakta semlor till frukost. Och en massa andra roligheter.

Jag tror vi lyckades uppfylla dessa förhoppningar. Utom själva väckningen. Han vaknade strax före vi orkade masa oss ur sängen och vi fick säga till åt honom att låtsas sova. Han var nöjd ändå. Han fick polislego. Han fick nybakta semlor. Han fick äta kaka, gå till Flamingos vattenpark och äta hamburgare efteråt. Jag tror att han har haft en närmast perfekt födelsedag. Imorgon fortsätter firandet och efter det är det fortfarande inte slut på kalasandet.

En rätt så yrvaken fyraåring.

Byggandet övergick i lek när bitarna väl tog slut.

Vi har en fyraåring i huset nu. En som fortfarande inte visar tendenser till begynnande trotsålder men som nog när han är trött kan tackla små besvikelser med sk. itkupotkuraivaren. Han är bestämd och gillar ordning och rutiner. Han är känslig och försiktig när det gäller en del saker men har blivit frimodig och öppen när det gäller andra. Han går alltjämt lätt att muta. Han älskar lego. Han älskar choklad. Han älskar kalas. Han älskar sin lillasyster och är världens bästa storebror.
Han är enkel att diskutera med och resonerar logiskt. Han är pratsam och rätt så underhållande att umgås med. Och han är, trots sin mogna ålder, fortfarande rätt så mysig när han nu som då kryper ner mellan oss i sängen.

Just nu leker vi väldigt mycket polis- och skurklekar. Det är pappa som är den bättre lekkompisen. Jag får duga om Jan inte är hemma. Vi leker också kalas och firar Bäs födelsedag så gott som varje dag och varje dag fyller Bä något mellan ett och sju år. Och lego. Lego är väldigt populärt just nu och Filip kan sitta i timmar och bygga och leka med det han byggt.

Efter fyra år med Filip i våra liv känner vi vår son rätt bra nu. Det är lite vemodigt att se hur liten blir stor, samtidigt som alla framsteg och utvecklingsskeden är spännande att följa med. Jag gör mitt yttersta för att ge honom allt han förtjänar, för att ha en sådan son som Filip är en enda stor nåd och gåva.

På kroken

Den här mössan blev inte till utan dramatik. Jag sprättade flera gånger. Den blev för stor, sedan för liten. Och den är långt ifrån perfekt. Hon får lov att bära den med vördnad ändå.

Efter nyår fick jag den fixa idén att jag skulle lära mig virka. Kanske för att det var nytt år. Kanske för att alla andra kan och jag också borde kunna. Eller för att jag vill att mina barn ska berätta för sina barn att den här förträffligt fina mössan har mormor virkat. Hur som helst verkar min nya hobby ha fler positiva sidor än negativa.

Jag satt framför Youtube en vecka och övade luftmaskor, fasta maskor, smygmaskor, halvstolpar, stolpar och på vägen hann jag både tappa bort maskor och trolla fram nya ur intet och nu börjar det äntligen likna något. Från att ha åstadkommit något som liknar en mus har jag gått via halvfula hårband och rosetter till en användbar och stilig korg och en lite töntig mössa.

Mest positivt ser jag det som. Kvällarnas slösurfande har ersatts med någon timme handarbete och det kan väl bara vara bra. Det är avkopplande. Och beroendeframkallande. Man kan väl säga att jag är koukussa. He he.

Nu behöver jag ett nytt projekt. Kanske en matta till badrummet. Jag avslutade mössan igår och har inte virkat på hela dagen och börjar få abstinensbesvär. Kanske är det krokens avigsida?

Lego lego lego lego lego lego

Så skulle det låta om Filip räknade upp vad han fick i julklapp. Före julen bad vi Filip skriva en önskelista till julgubben, och den såg ut ungefär såhär:

FILIP
LEGO

Och julgubben, han tycker om när listan är kort och koncis. Det blev inte ett, inte två, men hela sex paket lego plus en del gubbar och gummor som hittades i julkalendern. Och tur var väl det, för då fick man någonting att göra under den långa julhelgen.

När alla byggen var klara, var det dags att leka.

Och legoflödet är knappast slut ännu, efter två veckor är det 4-årskalas som gäller!

#pappadiggar