Vad jag borde säga först

"Barn för med sig en otrolig lycka men ändå talar vi om föräldraskapet som om det var ett enda långt vinterkrig". Det är en fri översättning av rubriken på en artikel i Helsingin Sanomat. Eftersom jag inte prenumererar på tidningen kunde jag inte läsa artikeln, men bara rubriken är tankeväckande nog.

När jag växlar några ord med andra föräldrar och vi frågar varann hur det står till är det alltid vinterkriget eller sviterna av det som tas upp först. Det är dåliga nätter, tänder, evighetsförkylningar alternativt norovirus, dåligt med ätandet, omöjlig trotsålder. Föräldraskapet blir ett martyrskap där vi jämför vem som har det värst, vem som är tröttast, vem som har minst fritid, vem som får stå ut med det värsta bråket. Sen nämner vi eventuella framsteg i utvecklingen och berömmer varandras barn.

Vi har det inte så illa. Inte alls illa, vid närmare eftertanke. Vi har två alldeles underbara, friska, söta och antagligen världens mest lättskötta barn vilka jag aldrig skulle byta ut mot hela nätter eller lediga kvällar. Så mycket glädje de ger oss! Så många roliga saker som kommer ur en fyraårings mun som vi får skratta åt och så många tassiga saker en nästan- ettåring kan hitta på som vi får skaka på huvudet åt! Och jag bara myser i smyg när någon berömmer mina barn. Jag har ju faktiskt inte gjort någonting för att dessa två råkar vara just så fina som de är.

För mig är föräldraskapet glädje. Och väldigt mycket kärlek. Vinterkriget kommer på köpet och det får man lov att stå ut med.
Det går bra. Vi har det bra. Det är vad jag borde berätta först när någon frågar hur det står till. Sen kan jag nämna de strider vi får ta.