2019

Så här på årets sista dag är det väl lämpligt att sammanfatta det gångna året. Det var ett väldigt bra år.

2019 har jag...

... lärt mig virka.
... virkat några mer eller mindre lyckade och användbara ting.
... skidat en del.
... upplevt ett fattigt januari och insett att man kan äta väldigt förmånligt.
... ätit makaronilåda typ var tredje dag.
... blivit en hejare på att steka spenatplättar.
... firat min sons 4-årsdag och min dotters ettårsdag.
... firat mina föräldrars 60-årsdagar.
... fyllt 30+ utan större dramatik.
... haft två magsjukor.
... varit på tre bröllop och ett dop.
... varit i Tallinn.
... varit på familjefotografering.
... vistats på musiklek, i lekrum och på Hoplop rätt frekvent under våren.
... plockat fler liter blåbär än i fjol.
... vistats så gott som hela sommaren på landet.
... sett min son lära sig både cykla, simma och läsa lite grann.
... hört min dotter lära sig fler ord och sett henne klättra på allt mer avancerade ställen.
... varit på Kreta.
... inlett året i Vasatrakten och varit där ytterligare två gånger.
... återvänt till arbetslivet.
... köpt hus (nästan i alla fall).
... överlevt ett tandläkarbesök.
... lärt mig namnen på alla i Babblarna.
... tränat alltför lite.
... träffat många nya bebisar.
... läst några böcker och lovat mig själv att göra bättre ifrån mig nästa år.
... ätit färska musslor för första gången.
... firat julafton med kanske rekordstort gäng.
... gjort en årsbok och lovat mig själv att ordna bilderna bättre nästa gång och vet nu att jag har årets årsbok att slita med utan några ordnade bilder. Igen.

Det har varit ett innehållsrikt år utan större dramatik. Nästa år kommer att innehålla en flytt, åtminstone ett bröllop, fler barnkalas och många nya saker som våra två kommer att lära sig.

Gott nytt år 2020!

Hänt sen sist

Det hinner hända många stora saker under en dryg månad. Elin kallar sig inte längre Mämys utan Enin, vi har genomlevt en magsjuka, postat julkort i sista stund och blivit husägare (eller snart är vi det, vi är visst skyldiga någon lite pengar först). Tankarna som under hösten mest har kretsat kring att titta på bostäder har nu ändrats till att mentalt möblera rum och inreda det nya hemmet. Bara vi får vår nuvarande bostad såld kan vi skrida till verket.

Just nu är det mest något slags julstress som tränger sig på. Oinförskaffade julklappar, en hel intensiv arbetsvecka framför och dagar som går alldeles för fort. Pepparkakorna blev ändå bakade idag så ett steg närmare julfrid kom vi trots allt.

Båda bagarna förstod sig på att äta deg. Den ena hade samvete nog att fråga om han fick, den andra såg till att hon säkert inte blev utan.

Mämys

Hon kallar sig Mämys. Eller Mamys. En variant mellan dessa två, med betoning på första stavelsen. Hur det kommer sig vet nog bara hon. Särskilt nära Elin är det inte.
Nä, Mämys! är en vanlig fras. Det betyder nej, jag! Hon är i en sådan där jag-kan-själv- fas där hon helst ska göra allt själv och precis som hon tycker. Hon bestämmer gärna. Hon blir helst inte påklädd. Idag har hon legat på butiksgolvet två gånger. Hon är en stor och bestämd personlighet i en väldigt liten kropp och jag fasar för trotsåldrar som vi med största sannolikhet får uppleva med just Mämys. Samtidigt är hon väldigt festlig och man får kämpa för att hålla en neutral min när hon trotsar och hittar på mindre tillåtna upptåg.

Mest är hon ändå glad. Hon har vant sig vid dagis och tycker om att vara där och hon trivs bland folk utan att vara särskilt rädd av sig. Hon lär sig nytt varje dag- nya ord, nya lekar, nya bus. Favoriterna just nu är Babblarna och Mumin. Speciellt Lilla My är viktig. En Mämys på snart 1 år och 8 månader kan vara en handfull men på ett bra sätt, trots allt.

Mämys, fem sekunder före hon ville ha kameran.

Börjar de nu, de där åren?

Är detta det man på finska kallar ruuhkavuodet? Åtminstone känns det som att vi är i början av dessa brådskande år som rusar förbi och under vilka man egentligen bara rusar från ställe till ställe.

Nu är vi två arbetande föräldrar med två dagisbarn på varsitt dagis. Hur ska man bära sig åt för att hinna föra barnen till respektive daghem, själv jobba så mycket man borde och samtidigt hålla barnens dagar rimligt långa, hinna ha middagen framdukad när man kommer hem, lyckas ge barnen tid och få någon tid åt sig själv, ha ett hushåll som inte förfaller och eventuellt klämma in lite träningstid för att själv inte förfalla? Och få barnen till sina jumppor. Och få tid för egna intressen. Och kanske, om det blir tid över, hinna få lite vuxentid då man kan växla några ord som inte handlar om vem som för vilken unge vart.

Samtidigt är det här ju år man gärna lever. Med en fyraåring som funderar på allt mellan dinosaurier och rymden och en påhittig ettåring som lär sig saker i hisnande fart blir vardagen ändå rätt rolig. Det är ju trots allt en vardag vi har valt.

Det här är ju bara början av dessa rusningsår. En hel vecka har vi levt i den här vardagen och vi har sömnskuld och träningsskuld och samvetskval av att varken räcka till på jobbet eller hemma. Hur ser det ut när det gått tio år av en sådan vardag? Antagligen blir man bättre på att hålla koll. Antagligen blir man expert på att organisera och planera. Antagligen blir barnen äldre och mer självgående. Medan vi övar får vi lov att hantera stressen och låta hushållet förfalla lite grann.

Två dagisbarn.

Från en verklighet till en annan

För en dryg månad sedan förändrades min vardag i och med att jag återvände till arbetslivet efter en paus på ett och ett halvt år. Jag är nöjd med den förändringen, även om det innebär ett annat slags brådska och lite mer hjärnkapacitet.

Förra veckan upplevde vi en helt annan verklighet än vanligt. En vecka i 27 graders värme och solsken var kanske mera saga än verklighet och vi njöt av tillvaron allihop. Det var en investering i familjetid, för det lär det bli mindre av när vi återigen landar i en ny verklighet med två dagisbarn och två arbetande föräldrar.

Vilken verklighet jag än befinner mig i är den oftast bra. Om det sen är hemma med barn, på jobbet eller på Kreta. Visst hade jag kunnat stanna på Kreta men nog är det som Filip sa, att det är bra att åka hem igen.

Tidigare i veckan var det här vår verklighet. Igår lagade de sandkakor i en sandlåda iklädda mössa och halare och simmade i klorvatten i simhallen.

En sommar

Så börjar en sommar lida mot sitt slut. Inte för att det ännu är höst, men svalare och mörkare kvällar och morgnar och det faktum att jag skall infinna mig på jobbet imorgon vittnar om att vi snart kan tala om "i somras".
Sommaren gick lika fort som alla somrar samtidigt som det kändes som en lång sommar. Kanske för att den började redan i maj med sol och värme. Vi skrapade ihop sex veckor av landevistelse och att Filip inte storgrät när vi åkte därifrån i fredags talar för att vi var där tillräckligt länge.

Det var en sommar med kalla och blåsiga dagar men lika väl med varma och soliga sådana. En sommar med rätt få fästingar men rätt många stickor i en viss persons fot. En sommar med blåbär så gott som varje dag. En sommar med tre bröllop och tre bröllopsfester att få vara med och fira. En sommar med strandliv, innesittardagar, klätterträd, lekstuga, Bamse och ungar som busar när de ska gå och lägga sig. Diskbord och virkad filt kan räknas som avslutade projekt.

Att vara på landet är inget speciellt. Rentav långtråkigt ibland. Samtidigt som det är just det avbrott som kan behövas för att markera att det inte är vardag. Ett annat liv helt enkelt. Det kommer att komma somrar då barnen inte vill följa med till landet men det kommer antagligen att vara dessa barndomssomrar de kommer att minnas. Och att ha ett ställe att vara på under sommaren är inte heller givet.

Imorgon är det vardag igen. Det är bra det med.

Därför gillar jag oss

För tio år sedan sade vi ja till varandra.
Vi var unga. Unga och dumma, tyckte somliga. Vi skulle förstöra våra liv. Folk skulle tro att jag var gravid.
Att vi var unga och dumma var kanske till vår fördel. Vi var så unga att vi började bygga vårt gemensamma liv från noll. Så unga att vi fortfarande är unga. Vi är i den åldern då genomsnittet gifter sig.
Jag har ingen orsak att medge att mitt liv är förstört. Tvärtom är jag väldigt nöjd och det enda jag kunde tänka mig att byta ut är bilen.
Och gravid blev jag först fem år senare.

Jag skulle kunna berätta hur mycket och varför jag älskar just honom. I stället väljer jag att berätta varför jag gillar oss. För det är vi och oss vårt äktenskap handlar om, mer än du och jag. Vi har ett gemensamt mål och det strävar vi efter att nå tillsammans även om vi blir oense på vägen. Vi tar oss igenom sjukdom, sorg, glädje och vardag. Det är vi som får barn och uppforstrar dem, det är vi som fattar de stora besluten. Vi får nytt jobb, vi springer marathon, vi lär oss virka (okej, jag gör det, han kommer med beställningar), vi tänker lära oss segla, vi drömmer om det perfekta hemmet där våra barn skall växa upp.
Vi engagerar oss i varandras liv. I vårt liv. Samtidigt som det finns plats för två jag med olika viljor, åsikter, känslor och behov.

Vi är ett bra lag. Vi är starka tillsammans och vi vet var vi har varandra. Läsa varandras tankar kan vi ännu inte riktigt. Medan vi fortsätter öva på det kommunicerar vi i stället. Att någon tyckte att vi begick ett stort misstag för tio år sedan spelar ingen roll. Alla behöver inte vara vår största supporter. Bara vi är våra största fans räcker det.

Jag är glad att det var just han som blev min lagkamrat och även om man inte kan veta vad livet bjuder på jag får hoppas och tro att jag aldrig skall behöva ta in en bytesspelare.

Vi, när vi var väldigt unga. Ovetande om varandra hade vi köpt likadana, rätt så fula mössor.

Vårt dagis och andras

Det var med blandade känslor som jag gick med Elin för att hälsa på på hennes nya dagis. För hennes dagis är inte samma som Filips. Också vi drabbades av den rådande dagvårdskrisen och får nu föra och hämta barnen till och från två olika ställen.
Jag har hyllat och prisat Filips dagis (eller gruppis, för att vara korrekt) och jag var helt inställd på att också Elin skulle börja där i höst. Hon som redan gjort sig så hemmastadd där. Nu får hon börja på eget dagis i stället.

Det blir ju säkert bra det också. Inte särskilt smidigt med tanke på logistiken men självklart är personalen där trevlig och självklart tar de hand om henne lika bra som de skulle göra annanstans. Men ändå känns det ledsamt att Elin inte får vara där vi upplever att är det bästa stället man kan vara på när man bara är ett och ett halvt år gammal och där hon har sin storebror som hjälp och sällskap när vi säger hej då på morgonen.

Vi håller fortfarande tummarna för att det skall lösa sig. Gör det inte det har vi ändå turen att ha Elins dagis precis bakom knuten.

Hon som börjar dagis i höst. Foto: Studio Emma Huttu.

Mors dag

Jag är inte alltid den bästa av mödrar. Jag kunde vara lite bättre. Jag kunde säga färre nej om dagen, jag kunde räkna till tio i stället för att slå näven genom dörren, jag kunde tjata mindre. Vissa dagar är min stubin kortare än den är andra dagar. Då höjs min röst i samma takt som fyraåringen höjer volymen, jag tjatar, hotar, tjatar, mutar, tjatar och höjer rösten ännu mer. Jag kan vara riktigt oempatisk när en gråter över "vad var det jag sa"- incidenter och jag kan gräla på en som är övertrött och upp i varven i stället för att lugna ner en.

De här stunderna är ändå bara en bråkdel av dagen. För det mesta är jag säkert en rätt så bra mamma ändå. Någonting måste jag ju ha gjort rätt då barnen, trots att vi precis har bråkat, söker tröst hos just mig.

Idag var jag med om min femte morsdag. Med kort och rosor och utfärd och kaka. Och lite bråk, tjat, gråt och gnäll.

Varje dag är jag tacksam för dessa två. Ibland behövs det en morsdag för att bli påmind. Oftast räcker det men en kram från en sängvarm och yrvaken pojke eller en som bjuder på morot som hon nyss har haft i munnen.

Se vad jag har gjort!

Då menar jag inte flickan (även om hon hör till de bättre sakerna jag åstadkommit) utan klänningen hon får ha på sig i sommar. Jag kan väl påstå att jag behärskar halvstolpar nu. Dessutom har jag lärt mig hur man tar in utan att det blir hål. Nu gäller det att välja nästa projekt.

Förevigade

Familjefotografering. Då vill jag satsa. Bara för att vi ska bli förevigade på foto och jag kan inverka på hur vi ser ut förevigade. Att vi skulle klä oss ton i ton hade jag tänkt länge men jag var lite sent ute med att se till att vi hade något att klä oss ton i ton med. Därför stressade jag igenom stans alla butiker både på lördag och söndag för att konstatera att det inte finns något ljusblått åt mig att klä mig i och att jag inte klär i krage.

Till slut fick vi ändå en enhetlig dresscode. Sedan var det bara att se till att ingen fick bulor eller skrubbsår i ansiktet eller gröna knän på ljusa byxor. Med mutor och hot om uteblivna mutor hoppades jag att fyraåringen skulle samarbeta.

Jag tror det blev bra. Hon fyrade av leenden som bara hon kan fyra av och han påmindes om den utlovade bullen och gjorde sitt bästa han med. Och fotografen var fenomenal.

Studio Emma Huttu.

Vi väntar med spänning på resultatet. De där bilderna på vår ljusblå-beige-vita familj.

Inga gömda skelett

Jag gillar förutsägbarhet. Därför gillar jag hur väldigt ohemliga alla så kallade födelsedagshemligheter var. Igår var jag själv med och valde ut min födelsedagspresent som jag fick oinpaketerad i morse tillsammans med ett kort som Filip ritade och visade för mig igår. Jag fick sushi till middag precis som jag önskat och kladdkaka, vars tillverkning jag övervakade med ett öga, till efterrätt.

Inga överraskningar. Precis som vår vardag, som rullar på rätt så stabilt.

Att fylla 31 känns ojämnt och bra.

En moders bekännelser, vol 10

Det är mycket man ger upp när man får barn.
Kroppen, fritiden, lugnet, det städade hemmet, skönhetssömnen...
Det kan jag stå ut med.

Men alltså det här håret! Först tappar man hår så man tror att man ska bli skallig. Sen växer ut så här:

Det kommer tillbaka som små krulliga tofsar i pannan. Det spretar åt just de håll det inte ska och att försöka fixa det men vatten eller Jans hårgelé gör saken bara värre.

Inte ens frissan kunde hjälpa. Bara byta färg på krullet.

Ack, om bara håret fick vara sig självt efter barn.

Mat för fyra

I slutet av förra året slogs vi av en tanke: Hur skulle VI klara oss om någon av oss skulle mista jobbet eller blev sjukskriven för en längre tid. Var skulle vi skära ner? Vi hade nog tankar om hur man eventuellt kunde spara, men det är så lätt att säga. Åk buss. Ät rotsaker. Köp begagnat.

Vi fastnade speciellt för detta med mat och tänkte att man nog måste ha lite egen erfarenhet för att kunna ge råd, eller ens sätta sig in i en liknande situation. Så vi beslöt att vi skulle leva fyra veckor så billigt som möjligt. Inte ohälsosamt eller så att vi bantade, men billigt. Sedan skulle vi leva fyra veckor som vanligt, som vi brukar göra. Till sist skulle vi jämföra prisskillnaden mellan de snåla och de normala veckorna och slösa skillnaden på ett restaurangbesök. Efter dessa 4 + 4 veckor tvingades vi dock inse att det var svårt att hitta en restaurang där vi kunde spendera så mycket pengar på en middag.

De fyra snåla veckorna (7.1-3.2)
Vi började med att fundera på hur billigt vi möjligtvis kunde leva, för vi hade inte en tillräckligt bra uppfattning om vad ett mål mat kunde kosta. 6 € per person per dag lät som ganska lite (vilket ändå skulle bli 180 € per månad). Sedan funderade vi på vad man egentligen kunde äta för att minimera matkostnaderna. Vi googlade och scoutade lite i butiken. Rotsaker var nog en bra början, men inte riktigt tillräckligt. Vi bestämde oss också för att koncentrera matuppköpen till Prisma och Lidl.

Vi gjorde ett måltidsschema som vi planerade 3-4 dagar framåt. Målet var att gå till butiken ganska sällan och köpa endast det som fanns på listan. Inget onödigt. Så här såg det ut när månaden var slut:

För varje rätt räknade vi ihop alla råvaror, hur många portioner det blev och slutligen vad en måltid kostade per person. Tex. så här:

Kållåda:

Kött	2,39
kål	1,80
korn 3 dl	0,28
lök *2	0,30

Antal portioner: 6.5
Pris per portion: 0,73 €

Vad åt vi då? Här är några rätter:
- Spaghetti bolognese (0,70 €/portion)
- Purjo-potatissoppa (0,47 €)
- Broilerfrestelse (1,12 €)
- Spenatplättar (0,43 €)
- Makaronilåda (0,63 €)
- Stekt strömming & mos (1,57 €)
- Fisksoppa (1,14 €)
- Siskonkorvsoppa (1,23 €)

Ihop fixade vi 87 portioner med ett medelpris på 0,88 €.

Också morgon- och kvällsmålen blev enklare, vi åt rågbröd med ägg samt en hel del gröt. Ett förmånligt morgonmål kostade ungefär 0,5 € (Rågbröd 0,15 €, ägg 0,15 €, kaffe 0,1 €, smör och kaffemjölk 0,1 €) och en stooor portion gröt 0,24 €. Förmånliga frukter och grönsaker åts varje dag. Vi kompenserade för mat vi köpt för gäster samt för de gånger vi varit bortbjudna så att vi skulle få en summa som motsvarade vad vår familj  (2 vuxna + 2 små barn ≈
 3 vuxna) behöver för fyra veckor.

Den totala summan blev 230 €, alltså 2,75 € per person per dag (anta att barnen tillsammans motsvarar en vuxen).

De fyra normala veckorna (4.2-3.3)
Efter fyra knapra veckor var det lite svårt att sluta stirra på prislapparna i en jakt på den billigaste maten för att återgå till den normala ordningen (d.v.s. köpa vad man har lust med). Med det gick. Vi åt bl.a.
- Pestohöna med ris (2,6 €/portion)
- Lax och mos (3,2 €)
- Laxfrestelse (2,8 €)
- Zucchini-laxbiffar (6,7 €).

Ett bättre morgonmål med godare bröd, skinka och ost samt dyrare kaffe kostade hela 2,9 €. Ett kvällsmål med yoghurt, mysli och nötter landade på ca 1,2 €. Lägg till choklad, kex, glass, vin, Coca Cola, jobbluncher, halvfabrikat, mat för några födelsedagskalas. Slutsumman för dessa fyra veckor: 760 €.

Slutsatser
Här måste vi poängtera att februari var en månad med en hel del kalas och att en normal månad antagligen inte innehåller så mycket bakingredienser som denna. Oberoende är skillnaden markant.

Om man vill leva billigt lönar det sig att undvika inre filé, snask, alkohol, halvfabrikat med mera. Surprise surprise! Förmånlig mat kan dock leda till att man inte kan hålla fast vid alla värderingar gällande mat och man måste troligtvis välja bort ekologisk mat samt nya (dyra) mattrender.

Vad tar vi med oss? 
Vi kommer sannolikt inte att leva så sparsamt som vi gjorde i januari. Dels för att det de facto medförde en oönskad viktnedgång och dels för att somliga hellre äter yoghurt med mysli än gröt varje kväll.
Vi kommer definitivt att medvetet välja de billigare varorna när det inte spelar någon roll. Vi kommer säkert att fortsätta handla i Lidl och Prisma och besöka Citymarket vid speciella tillfällen. Vi kommer att fortsätta planera måltiderna för veckan eftersom det visade sig underlätta vår vardag. Och att gå och storhandla ett par gånger i veckan är verkligen skönt!

Ett år

För ett år sedan föddes vår Elin. Idag är hon en målmedveten, företagsam och lite busig liten fröken. Häromdagen förstod hon att det lönar sig att flytta en pall eller en stol närmare det man vill nå. Nu hittar vi henne på matbordet om vi inte hinner stoppa henne. Hon är inte särskilt rädd för främmande och fyrar av leenden till höger och vänster och charmar dem hon möter.

Hon älskar att busa och hon har humor. Hon förstår mycket och lyckas göra sig förstådd på sitt sätt. Hon säger enstaka ord men får det hon vill genom att peka och säga ääh! med uppfordrande ton.

Hon leker med dockorna, mjukisarna, bilar, duplo och väldigt gärna också lego. Bada och simma gillar hon och hon verkar tycka om musik. Hennes klättrande ser vi inget slut på och hon är i farten mest hela tiden. Hon gillar att gömma sig under täcken och hon tycker om att klä ut sig. Hon har väldens bästa storebror och honom tycker hon väldigt mycket om.

Hon sover inget vidare bra om nätterna. Hon gillar makaronilåda. Hon gillar också det som finns på bordsgrannens tallrik även om hon har samma sak på sin egen. Hon har fortfarande bara två tänder att tugga med och dem borstar hon gärna. Jag ammar henne ännu och att det skulle ta slut inom en snar framtid tvivlar jag på. Men det vet man ju aldrig.

Det är ofattbart att det här året har gått så fort. Hon växer ifrån oss och jag hinner inte med. Någon bebis har vi inte längre hos oss men däremot har vi lyckan att få känna en stor personlighet i en rätt så liten kropp. Även om jag saknar babylivet ser jag framemot att få följa med allt det hon kommer att lära sig. Att få vara mamma till just Elin är bland det bästa jag vet.

Vad jag borde säga först

"Barn för med sig en otrolig lycka men ändå talar vi om föräldraskapet som om det var ett enda långt vinterkrig". Det är en fri översättning av rubriken på en artikel i Helsingin Sanomat. Eftersom jag inte prenumererar på tidningen kunde jag inte läsa artikeln, men bara rubriken är tankeväckande nog.

När jag växlar några ord med andra föräldrar och vi frågar varann hur det står till är det alltid vinterkriget eller sviterna av det som tas upp först. Det är dåliga nätter, tänder, evighetsförkylningar alternativt norovirus, dåligt med ätandet, omöjlig trotsålder. Föräldraskapet blir ett martyrskap där vi jämför vem som har det värst, vem som är tröttast, vem som har minst fritid, vem som får stå ut med det värsta bråket. Sen nämner vi eventuella framsteg i utvecklingen och berömmer varandras barn.

Vi har det inte så illa. Inte alls illa, vid närmare eftertanke. Vi har två alldeles underbara, friska, söta och antagligen världens mest lättskötta barn vilka jag aldrig skulle byta ut mot hela nätter eller lediga kvällar. Så mycket glädje de ger oss! Så många roliga saker som kommer ur en fyraårings mun som vi får skratta åt och så många tassiga saker en nästan- ettåring kan hitta på som vi får skaka på huvudet åt! Och jag bara myser i smyg när någon berömmer mina barn. Jag har ju faktiskt inte gjort någonting för att dessa två råkar vara just så fina som de är.

För mig är föräldraskapet glädje. Och väldigt mycket kärlek. Vinterkriget kommer på köpet och det får man lov att stå ut med.
Det går bra. Vi har det bra. Det är vad jag borde berätta först när någon frågar hur det står till. Sen kan jag nämna de strider vi får ta.

Elva månader

Vilda bebin har hunnit bli elva månader och har en månad kvar av bebislivet. Hon växer och utvecklas i rasande fart. Hon babblar allt mer och man kan nästan börja urskilja något som ska föreställa ord. Hon är förtjust i saker som blinkar och har ljud, som leksaksambulansen. Hon har börjat imitera lekar och tar modell när jag visar hur hon kan mata sin docka. Hon smackar och menar äta och bjuder dockan på mjölk ur flaskan eller låtsasmat med sked. Hon gillar att klä på sig (utom när vi de facto ska klä på oss och gå ut) och vill klä ut sig med Filips mössa och vantar och gärna ha skor på sig också. Hon blir glad när man säger att hon är fin. Hon skiner upp och vill gärna visa sin utstyrsel.

När hon hade gjort sig riktigt fin.

Hon klättrar. Idag satt hon mitt på soffbordet med saxen i handen. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till med henne.

Vi har gått två steg bakåt när det gäller sovandet. Jag som jublade över bättre nätter och avslutad nattamning tar tillbaka mina ord. Ätandet är en annan mindre fungerande bit. Antingen klättrar hon ur stolen och upp på matbordet eller också kniper hon ihop munnen. Får hon äta själv duger det bättre. Köket ser ut därefter.

På upptäcktsfärd.

Hon är bäst på att visa sin bästa sida när hon är bland folk och hon lyckas charma vilken bekant eller obekant som helst. Och trots att hon har dåliga nätter, sämre stunder och inte sitter stilla särskilt länge är det omöjligt att vara irriterad på henne särskilt länge.

Vår fyraåring

Idag är han fyra. Han hade sett framemot den här dagen ett bra tag nu. Han har stora visioner om vad en fyraåring kan och jag tror att han tror att han har lärt sig dessa under natten. Han hade också rätt så höga krav på hur denna stora dag skulle se ut. Väckning med sång och paket, helst polislego. Sedan nybakta semlor till frukost. Och en massa andra roligheter.

Jag tror vi lyckades uppfylla dessa förhoppningar. Utom själva väckningen. Han vaknade strax före vi orkade masa oss ur sängen och vi fick säga till åt honom att låtsas sova. Han var nöjd ändå. Han fick polislego. Han fick nybakta semlor. Han fick äta kaka, gå till Flamingos vattenpark och äta hamburgare efteråt. Jag tror att han har haft en närmast perfekt födelsedag. Imorgon fortsätter firandet och efter det är det fortfarande inte slut på kalasandet.

En rätt så yrvaken fyraåring.

Byggandet övergick i lek när bitarna väl tog slut.

Vi har en fyraåring i huset nu. En som fortfarande inte visar tendenser till begynnande trotsålder men som nog när han är trött kan tackla små besvikelser med sk. itkupotkuraivaren. Han är bestämd och gillar ordning och rutiner. Han är känslig och försiktig när det gäller en del saker men har blivit frimodig och öppen när det gäller andra. Han går alltjämt lätt att muta. Han älskar lego. Han älskar choklad. Han älskar kalas. Han älskar sin lillasyster och är världens bästa storebror.
Han är enkel att diskutera med och resonerar logiskt. Han är pratsam och rätt så underhållande att umgås med. Och han är, trots sin mogna ålder, fortfarande rätt så mysig när han nu som då kryper ner mellan oss i sängen.

Just nu leker vi väldigt mycket polis- och skurklekar. Det är pappa som är den bättre lekkompisen. Jag får duga om Jan inte är hemma. Vi leker också kalas och firar Bäs födelsedag så gott som varje dag och varje dag fyller Bä något mellan ett och sju år. Och lego. Lego är väldigt populärt just nu och Filip kan sitta i timmar och bygga och leka med det han byggt.

Efter fyra år med Filip i våra liv känner vi vår son rätt bra nu. Det är lite vemodigt att se hur liten blir stor, samtidigt som alla framsteg och utvecklingsskeden är spännande att följa med. Jag gör mitt yttersta för att ge honom allt han förtjänar, för att ha en sådan son som Filip är en enda stor nåd och gåva.

På kroken

Den här mössan blev inte till utan dramatik. Jag sprättade flera gånger. Den blev för stor, sedan för liten. Och den är långt ifrån perfekt. Hon får lov att bära den med vördnad ändå.

Efter nyår fick jag den fixa idén att jag skulle lära mig virka. Kanske för att det var nytt år. Kanske för att alla andra kan och jag också borde kunna. Eller för att jag vill att mina barn ska berätta för sina barn att den här förträffligt fina mössan har mormor virkat. Hur som helst verkar min nya hobby ha fler positiva sidor än negativa.

Jag satt framför Youtube en vecka och övade luftmaskor, fasta maskor, smygmaskor, halvstolpar, stolpar och på vägen hann jag både tappa bort maskor och trolla fram nya ur intet och nu börjar det äntligen likna något. Från att ha åstadkommit något som liknar en mus har jag gått via halvfula hårband och rosetter till en användbar och stilig korg och en lite töntig mössa.

Mest positivt ser jag det som. Kvällarnas slösurfande har ersatts med någon timme handarbete och det kan väl bara vara bra. Det är avkopplande. Och beroendeframkallande. Man kan väl säga att jag är koukussa. He he.

Nu behöver jag ett nytt projekt. Kanske en matta till badrummet. Jag avslutade mössan igår och har inte virkat på hela dagen och börjar få abstinensbesvär. Kanske är det krokens avigsida?

Lego lego lego lego lego lego

Så skulle det låta om Filip räknade upp vad han fick i julklapp. Före julen bad vi Filip skriva en önskelista till julgubben, och den såg ut ungefär såhär:

FILIP
LEGO

Och julgubben, han tycker om när listan är kort och koncis. Det blev inte ett, inte två, men hela sex paket lego plus en del gubbar och gummor som hittades i julkalendern. Och tur var väl det, för då fick man någonting att göra under den långa julhelgen.

När alla byggen var klara, var det dags att leka.

Och legoflödet är knappast slut ännu, efter två veckor är det 4-årskalas som gäller!

#pappadiggar

Tio månader

Elin fyller tio månader idag. Hon är mer som ett litet barn än en bebis när tassar omkring och stökar.
Saker och ting flyttar på sig här hemma. Hon är i en sådan fas att hon gärna bär omkring på saker, helst en i var hand. Kylskåpsmagneter i badrummet, hårborsten under sängen, strumpor under kökspallen är rätt normalt hos oss. Hon klättrar över allt och är företagsam. Om badrumsdörren är på glänt kan hon öppna den, gå in i badrummet, dra fram pallen under lavoaren, klättra upp på pallen och fortsätta bestiga lavoaren genom att stå på lådhandtagen. Kanske ska hon spegla sig, vem vet? Några magplask ner från kökspallen och sängen har det blivit men större katastrofer har vi lyckats undvika.

Ett av de ställen man kan klättra på, tycker hon.

Hon har två tänder nu. De dör upp under julhelgen. Hon äter bättre fast föda och gillar makaroni. Hon babblar på och säger ord som mamma, pappa, akka (= anka, docka), mammamm (nam nam), paappaa (paj paj, när vi pajar dockan).
Hon tycker om dockan hon fick i julklapp. Hon letar efter den och frågar akka? och skiner upp när hon får syn på den. Hon kramar den och pajar den. Och håller den upp och ner i ena benet. Dockvagnen gillar hon också och hon placerar dockan i den och skuffar. Sen tar hon bort dockan och kliver i själv.

När man med stor möda lyckats ta sig in i vagnen
och sedan märker att man sitter fast.

Hon förstår mer än jag förstår att hon förstår. Häromdagen hade hon bara en strumpa på.
- Var är din andra strumpa? frågade jag. Vi måste ju sätta på den.
Elin tassade till tamburen där strumpan låg, satte sig ner och gjorde ett tappert försök att få på strumpan på den bara foten. Att sånt.

Hon är i en rolig ålder. Helt klart på väg från att vara bebis till att vara en liten flicka. Hon älskar sin bror och busar gärna. Hon deltar i lekarna på sitt sätt och har lätt till skratt. Hon gillar fart och pulkan tycker hon om. Ge och ta- leken är en ny grej och böcker tycker hon om att bläddra i. Hon sover bättre om nätterna och är i allmänhet en väldigt glad och nöjd liten person. Hon har fart på men behöver komma och tanka lite närhet mellan varven. Det får hon så gärna.

Om hur vi sover nu

Vi hade milt sagt usla nätter i höstas och det tog vi tag i under jullovet. Jag läste om olika sätt att genomföra en sömnskola hemma och vi tillämpade "tassmetoden" som det passade oss bäst.
Det visade sig fungera. Det tog några nätter, men är man inställd på sömnskola så klarar man det bättre än man tror (säger jag som sov ett par hela nätter i och med att Jan skötte den jobbiga början).

Vi gjorde så här:
1) Vi planerade en kvällsrutin som vi skulle följa till punkt och pricka. Kvällsbad, kvällsgröt, amning, pyjamas på, läsa saga, i säng, sjunga och god natt. Somna i egen säng och inte i famnen var viktigt.
2) Vi bestämde ett klockslag då Elin tidigast skulle få mjölk.
3) Jan sov de första nätterna på golvet bredvid Elins säng. Detta för att han skulle hinna reagera före hon är klarvaken och skriker otröstligt. Jan tog också hand om nattningen. Jag tog över den fjärde eller femte natten, om jag minns rätt, och sedan turades vi om.
4) Vi genomförde vår plan. När Elin vaknade strävade vi efter att ingripa så lite som möjligt men ändå så att Elin skulle känna sig trygg. Helst skulle hon inte lyftas ur sängen och hållas i famnen och i idealfall skulle hon lägga sig själv. Vi pajade, tröstade, kramade och hjälpte henne att lägga sig ner igen.
5) Vi upptäckte att Whisbear, som Elin fick redan som nyfödd, kanske har en effekt! Jag testade den föst nu och upptäckte att den är toppen! Den har blivit Elins sängkompis och den vill jag inte ge upp.

Bilden visar hur det gick. Den första natten var förskräcklig (för Jan, jag vaknade klockan fem och kände mig som ny). Sedan började vakna-gångerna bli glesare. Och den sjätte natten sov hon praktiskt taget hela natten.

I dagsläget vaknar hon en eller två gånger under natten. Oftast hinner man knappt till hennes säng förrän hon har somnat om. Ibland skriks det en lite längre stund. Men inte i timmar.
Hon somnar oftast lugnt och snällt i sin säng. Hon vaknar mellan fem och sex på morgonen och då får hon mjölk och stannar i vår säng tills hon vaknar kring sju. Nattamningen fick ett slut och jag tror Elin började äta vanlig mat bättre i och med detta.

Vi sover bättre nu. Inte riktigt hela nätter, men definitivt mindre bökiga nätter. Det är säkert bara en fas, men vi njuter så länge det varar och vet hur vi gör när sömnen blir ett större problem igen.