2020 skulle bli året, tänkte många. I stället blev det coronaåret, något ingen hade kunnat gissa. För oss har det ändå varit ett bra och innehållsrikt år. Här kommer således min årliga resumé.
I år har jag...
2020 skulle bli året, tänkte många. I stället blev det coronaåret, något ingen hade kunnat gissa. För oss har det ändå varit ett bra och innehållsrikt år. Här kommer således min årliga resumé.
I år har jag...
Så har julen övergått i mellandagar och lugnet här hemma har lagt sig. Vår förstfödde är något av en julmänniska och hela december har varit full av förväntan och förberedelser. När alla var mätta och nöjda och Julgubben väl kom och det visade sig finnas paket som skramlade i säcken kändes julafton som en seger. "Vi klarade det" är kanske en tanke som visar att det trots den avslappnade inställningen till julfirandet ändå har funnits någon form av stress inför julen.
Att fira jul utan barn skulle antagligen vara en betydligt lugnare jul. Jag vet inte hur det är med andra barn, men våra barn skiljer inte på vardag och fest utan är precis som vanligt, om än mer uppklädda, och sitter inte som ljus när de vet att Julgubben knackar på när som helst. Att öppna paket ett i sänder i lugn och ro händer inte i det verkliga livet. Det råder ett spänningsladdat kaos tills den sista klappen är öppnad och så kommer det att vara många år framöver eftersom barn är barn. Speciellt på julafton. En jul utan barn skulle trots lugnet nog ändå vara en lite fattigare jul.
För vår del var coronajulen en rätt så vanlig jul. För många var den säkert väldigt annorlunda i år. Vi kan bara vara ödmjukt tacksamma för att julen i år blev som den blev.
Familjen Mys. |
Verkligheten bakom glansbilden. |
Så har ännu en månad i Iris liv gått. Hon känns fortfarande som en liten baby men vissa stunder reagerar jag på att hon plötsligt har blivit så stor. Hon är stadigare i famnen och man kan lyfta henne på annat sätt nu och hon vill gärna upp och stå i famnen. Hon klarar av att ligga längre stunder på magen utan att smälla näsan i golvet. Några tecken på att hon skulle börja försöka svänga sig kan man ännu inte märka. Små tecken på att hon försöker greppa saker man placerar strategiskt framför henne kan man dock skönja.
Hon har visat mycket av sin glada och sociala sida och hon smittas av leenden och ler stort tillbaka. Hon kan ha långa monologer och hon ser en stadigt i ögonen när hon berättar vad hon nu kan tänkas berätta. Hon är väldigt intresserad av vad syskonen gör och trivs bra i lekrummet (även kallat Legoland) där det skramlas och byggs. Hon gillar inte att bli lämnad ensam på lekmattan alltför länge, även om hon ibland kan föra ett samtal med elefanten en stund utan andra bredvid.
Den goda nattsömnen var dessvärre kortvarig och nu sover hon hackigare och allra helst bredvid mig så att maten finns inom räckhåll. Om det beror på någon tillväxtfas som innebär en massa ätande eller bara en vana vet jag inte säkert. På dagen sover hon lyckligtvis bättre och jag kan fortfarande lita på att kunna få saker uträttade under förmiddagen då hon tar igen sig efter natten. Hon är för det mesta en rätt så nöjd baby, även om hon stundvis verkar ha ont i magen.
Visst är kvinnans kropp fantastisk! Den kan bära ett växande liv och lyckas omforma sig så att det nya livet kan ta sig ut under rätt så trånga omständigheter. Den nyförlösta och ammande kroppen brukar jämföras med en kropp i klimakteriet med alla dess symptom. Som om mjölkstinna bröst, hårlossning och byxor man inte ryms in i inte vore tillräckliga olägenheter. Någon har verkligen tänkt igenom det här. Fantastiskt.
Tillsammans med klimakteriekroppen är amningshjärnan, vars funktion kunde jämföras med en begynnande demens, ett fantastiskt tillägg till den psykofysiska helheten. Effekten är att man tappar ord, öppnar kylskåpet utan att ha någon aning vad man letar efter, kör iväg med bagageluckan öppen, vaknar utan att veta vilken dag det är, förskräckt ser sig om efter barnvagnen vid utegymmet för att sedan minnas att man gick dit ensam. Eller att knappa in betalkortets pinkod på dagisdörrens kodlås och hinna tänka tanken tänk om de spärrar kortet för att sedan inse sin dumhet. Lägg till humörsvängningarna där man går från att gråta utan orsak via glädjerus och aggressivt beteende till att tänka förbjudna tankar och du har en normalt fungerande mamma.
Det mest fantastiska är att kroppen återhämtar sig rätt bra. På några år eller så. Bara man tar knipövningarna på allvar.
De är fantastiska.
Under de senaste veckorna har Iris vuxit till sig. Hon har blivit mer vaken och kan vara nöjd längre stunder utan att kräva mat eller blöjbyte. Hon fäster blicken och ser en i ögonen och ler stort tillbaka när man ler mot henne. Hon konverserar med ett nöjt gurglande och meddelar missnöje med skrik som rätt lätt går att trösta. Som den lilla sociala varelse hon är njuter hon av sällskap och verkar uppskatta syskonens närvaro och stojet omkring henne.
Vår yngsta spelevink. |
Hon är antagligen en ganska typisk bebis med varierande bra nätter, magknip nu som då och en mage som fungerar många gånger om dagen. Något slags dagsrutin kan man skönja och jag vet att hon sover bäst på förmiddagen och eftermiddagen. Däremellan slumrar hon för kortare stunder.
Hon orkar hålla huvudet högt några sekunder i taget. |
Hennes vardagar går rätt långt ut på att föra syskonen till dagis och komma hem och vänta på att det är dags att hämta hem syskonen igen. Hittills har jag fått bära hem en skrikig bebis bara en gång så sovtiderna har tajmats rätt bra med dessa utflykter. I dessa tider springer vi inte på musiklekar eller babycaféer och någon lattebebis har hon ännu inte blivit.
Hon är en mysig bebis, våran Iris. Speciellt när hon somnar på min mage och jag inte kan göra så mycket mer än bara känna hur hon andas. Det är små men viktiga stunder som jag gärna vill minnas.
Jag har egentligen alltid sett mera möjligheter än risker med att vara pappa. Kanske för att min egen pappa har fått faderskapet att se så enkelt ut, eller för att jag i största allmänhet alltid trivts bra och känt mig trygg just i hemmet, just med familjen.
Den tonåriga Jans vision om familjen har säkert innehållit barn som gör livet roligare, inte jobbigare.
Eftersom våra barns personligheter ännu är långt ifrån färdiga (blir man någonsin färdig?) har jag inte ännu facit på hand, men några slutsatser kan man dra redan nu. Att vara pappa för våra barn kan eventuellt se någorlunda avslappnat ut.
Filip är, trots sin ganska starka vilja och stora kontrollbehov, väldigt lätt att vara med. Man behöver inte förklara saker två gånger för honom, och hans minns vad man kommit överens om. Det är bekvämt att diskutera med honom, och när vi bygger med lego kan vi ofta läsa varandras tankar. Nu kan man säkert redan läsa mellan raderna vad som gör vårt förhållande så enkelt - vi tänker väldigt lika. Jag uppskattar dessutom hans vänlighet, hjälpsamhet, ansvarskänsla och hans sinne för rättvisa.
Elin igen, hon är ju ... bara Elin som hon själv säger. Hon är gosig, glad och solig för det mesta. Förutom på morgnarna då hennes ansikte mest gör anspråk på att visa livets stora plåga. Elin är motoriskt och verbalt så duktig att man ibland glömmer att hon bara är dryga två och ett halvt år gammal. Men har man en duktig storebror som privat lärare har man fina förutsättningar för att lära sig. Man kan alltså föra en diskussion med henne nästan på samma sätt som men hennes äldre bror med den hårfina skillnaden att hon inte har samma kapacitet att resonera som hon kommer att ha om några år. Hennes förståelse för rätt och fel är inte heller helt solid, men vi jobbar med det. Hon är den envisaste människa jag känner, på gott och ont. Och jag gillar det, det gäller bara att genom uppfostring styra henne så att hon lär sig beakta andra människor. Vi hoppas att övning ger färdighet.
Iris då? Hon verkar nöjd bara hon får mat, sömn och närhet. Pappas flicka, med andra ord. Eller bara ung människa. Det verkar i alla fall som att hon gillar att ha liv och rörelse i sin omedelbara omgivning. Pappas och mammas famn uppskattas lika mycket som ett storasyskon som ligger och gosar bredvid henne. Mer än så kan jag inte ännu gissa om hennes person.
Dessa barns far är en vanlig far. Har är ganska lekfull, men stundvis blixtrar hans stränghet till. Han har lärt sig (speciellt tack vare det andra barnet) att det krävs en viss mängd disciplin för att vardagen skall fungera och barnen skall lära sig vett och etikett. Men bara till den grad det behövs - när har tror att budskapet gått hem och dumheterna slutat försöker han snabbt svänga om till det lekfulla alter egot igen. Han är mer intresserad att ge sina barn en god värdegrund än att påverka hur barnen fungerar eller vilka hobby-, studie- och yrkesval barnen kommer att göra i olika skeden av livet. Han orkar inte alltid leka, hans tålamod räcker inte alltid till och han kan bli arg för småsaker när han är på sämre humör.
Men han älskar sin familj. Och det kan man gladeligen reflektera över då vanliga far har sin dag.
Nu är hon en månad gammal, våran baby. Samtidigt som det är en rätt kort tid sedan hon föddes känns förlossningen redan avlägsen. Kanske beror det på att jag har återhämtat mig rätt snabbt och att vardagen rullar på precis som förr.
Hennes första månad gick ut på att börja äta och växa ordentligt. Hon växte lite för långsamt och vi fick följa med hennes tillväxt extra noga. Lyckligtvis var det inte särskilt länge vi behövde väcka henne för att äta och nu kan vi följa hennes egen rytm utan att oroa oss för att hon inte växer. För en och en halv vecka sedan krossade hon trekilosgränsen så någon jätte är hon inte ännu, men kläderna börjar sitta bättre än de gjorde för ett par veckor sedan.
Hon är fortfarande en ganska nöjd person. Hon sover rätt mycket och har en mage som antagligen är en typisk babymage med dess tillfälliga och övergående knip. Vissa dagar äter hon ofta, andra dagar tar hon igen sig mer. Kvällarna har varit åt det gnälligare hållet men hon kommer över det till sist i alla fall.
Under de senaste dagarna har vi märkt en förändring i hennes vakenhet. Hon är skarpare och tittar emellanåt intensivt med sina stora mörka ögon och djupa blick. Tills hon vänder bort blicken eller börjar titta i kors. Jag väljer att tolka hennes reflexmässiga leenden som svar på mina leenden.
Hon har ett namn också. Iris. Det tog fyra veckor att vaska fram det och att ett namn kan orsaka så mycket ångest och huvudbry som det gjorde kunde jag inte föreställa mig. Nu kan vi åtminstone kalla henne något annat än bebin, även om det namnet hann fastna lite grann. Hon föddes ungefär i tiderna för coronavirusets andra våg. Det påverkar inte hennes liv avsevärt men vi hoppas att vi kan hålla dopet som planerat. Märkliga tider vi lever i. Försöker stänga ut coronan och leva i babybubblan medan de stora barnen är på dagis. Av erfarenhet vet jag att hon inte kommer att vara så här liten jämt.
Hon har varit lillasyster i tre veckor nu. Hennes syskon har tagit emot henne väl, måste jag säga, om än på lite olika sätt.
Elin är den som visar störst intresse för lillasyster. Jag som var rädd att hon skulle bli svartsjuk kan bara beundra hennes förhållningssätt till nykomlingen. Hon vill krama henne, hålla henne, bada henne, bära henne. Hon är nyfiken och frågar vad babyn gör och kryper upp intill mig och tittar noga på när hon ammas. Hon tycker babyn är tassig när hon hickar eller skall äta än en gång och hon väntar på att få lära henne saker. Hon skuffar barnvagnen och sitter bredvid henne och väntar på att hon ska vakna så att hon får hålla babyn i famnen igen. Någon svartsjuka har ännu inte synats till och även om det finns en risk för att situationen ändras hoppas jag att den här sortens förhållande mellan systrarna får bestå.
Filip har inte varit lika närgången som Elin. Han visar intresse på ett mer pragmatiskt plan- han kommer med namnförslag, frågar detaljerade frågor om hur bebisar fungerar och tänker mycket på hur det var när han själv var liten. Den mest emotionella gesten hittills har nog varit att färglägga en glad gubbe som vi hängde bredvid skötbordet åt babyn att titta på. Han gladdes i smyg åt att lillasyster låg och tittade på bilden.
Systrarna. |
Hon kommer sannolikt att passa in rätt så bra. |
Vår minsting har redan hunnit bli en vecka gammal. Jag är väl medveten om att veckorna och månaderna kommer att rusa förbi och jag gör mitt bästa för att minnas hur hon känns i famnen, hur hon låter när hon sover och hur doftar när jag har henne intill mig. Hon är liten en så kort tid.
Hennes första vecka har gått bra, vill jag påstå. Hon blev väl mottagen av sina syskon och hon känns redan som en naturlig del av familjen. Hon sover som en nyfödd vilket ger mig lite tid också för de större barnen. Sen eftermiddag och kväll är hennes aktiva tid då hon är pigg och äter ofta. De nätter vi har varit hemma har jag tittat på klockan kring 02 och 05 då hon vaknat för att äta (trenden kommer väl att svänga bara för att jag nämnde det) så hon är av en rätt så regelbunden sort. Hon somnar också fort om så några vaknätter har vi ännu inte utsatts för. Hon skriker sällan och gör hon det är det kortvarigt. Hennes vardag går ut på att äta, sova, bajsa och mellan verserna vara gosig och söt. Idag har hon fått sitt första bad och det verkade hon gilla.
Än så länge heter hon Bejbin. Det här med namn är inte så lätt men snart måste vi nog börja kalla henne något annat än Bejbin. Välja namn, liksom börja vänja oss vid utomhusluft och vagnpromenader, hör till nästa veckas program.
... var inte alls som att föda ettan eller tvåan. Att tre förlossningar kan vara så totalt olika går över mitt förstånd.
Hon överraskade oss både med punktlighet och fart. Jag var inställd på att gå minst en vecka över tiden eftersom trenden pekade mot det och jag hade lite svårt att förstå att det var på gång redan dagen före beräknad tid.
På lördagskvällen var vi på bröllop. Det hade varit ett stående skämt under de föregående veckorna att hon får lov att hållas i magen tills vi har alla fester avklarade. Fyra veckoslut på raken skulle vi hinna med och lördagens bröllop avslutade det hela. Vi skojade om att vi kanske får åka direkt till BB från bröllopet och det var inte långt ifrån sanningen.
På söndagsmorgonen hade jag lite känningar och andra slemmiga tecken på att något kunde vara på gång. Jag tog det inte så allvarligt och eftersom värkarna var lätta och avtog under förmiddagen intalade jag mig om att det går över med lite vila. Vi åkte iväg till momi för att hämta hem barnen som övernattat där och åkte vidare till våra vänner för lek och lunch. När vi kom hem började jag märka att värkarna kom allt oftare och blev allt starkare så jag lade mig på soffan och började klocka. Klockan 14 var värkarna regelbundna och täta. Kl 16 gjorde vi oss klara att åka. Filip var upprörd för han hade inställt sig på att få komma hem och leka och skrek och grät att han inte ville åka någonstans. Elin yrade som vanligt och gjorde allt annat än hon ombads göra. Att mellan värkarna försöka lugna barnen, packa väskor och andas var den del av avfärden jag helst hade sluppit. Efter löften om massor av legon och godsaker kom vi i väg i alla fall.
Barnen åkte alltså som en bumerang tillbaka till momi. Lyckligtvis valde jag att först bli avlämnad på sjukhuset för det visade sig att det gick undan. Jag checkade in kl 17 och var 4 cm öppen. Då hade jag svårt att hållas upprätt under värkarna och barnmorskan, som visade sig vara en alldeles underbar sådan, läste mina tankar och föreslog smärtlindring. När Jan kom in i salen vid 18-tiden fick jag epiduralbedövning och småningom kunde jag ta emot värkarna utan att vråla. Barnmorskan (sa jag redan att hon var underbar?) konstaterade att det här kan gå undan och rätt snart förvandlades värkarna till ett ökande tryck neråt. Någon pudendalbedövning hann jag aldrig få (anestesiläkaren som kallats på plats kom in och konstaterade att hon inte behövdes) och fem minuter efter att jag fick lov att krysta var hon ute.
Hon föddes den 13.9 kl 18.57.
2724g, 47 cm |
Inga stygn. Inga komplikationer annat än att jag fick feber och utsattes för coronatest. Vi fick således hänga i förlossningssalen aningen längre än tänkt tills det konstaterades att febern nog inte berodde på covid-19. Vi fick familjerum så Jan kunde sova över, något hotell var det inte tal om den här gången heller. På grund av min feber och babyns ringa storlek fick vi följa med hennes infektionsvärden och blodsockernivåer lite extra. Först verkade hon lite som sin bror när det kom till amningen men efter några droppar mjölk med sked började hon piggna till för att äta. Efter två dygn fick vi komma hem igen.
Jag kan inte föreställa mig att en förlossning kunde gå mycket bättre. Av alla tre varianter jag varit med om skulle jag alltid välja den här. Hon kom kring beräknat datum och jag hann inte bli frustrerad och otålig av att vänta. Det gick tillräckligt fort för att slippa göra mig hemmastadd i förlossningssalen men tillräckligt långsamt för att hinna få smärtlindring. Jag hade en barnmorska som var lugnet självt och som visste precis vad som var på gång. Att kunna sitta normalt efteråt var ett nöje. Och att ha den perfekta babyn i famnen gjorde söndagen till en av de bästa söndagar jag kan tänka mig.
... är inte detsamma som att vänta ettan eller tvåan. Vare sig fysiskt eller psykiskt. När jag väntade ettan mådde jag prima från början till slut. Jag kunde jogga in i vecka 30 och var på gym ännu efter beräknad tid. Med tvåan mådde jag rätt så bra, om än aningen illamående den första tiden. Fysiken var kanske inte den samma men jag kunde röra på mig utan att grimasera fram tills jag blev igångsatt. Med trean mådde jag illa till vecka 12 vilket passade perfekt i tiderna för flytt och väggmålande. Springa fick jag sluta rätt tidigt och till och med promenader fick mig att lida på grund av foglossning eller vad det nu var. Med två och en halv vecka till BF kan jag inte ta ett steg utan smärta (foglossning from hell eller vad det nu är) och om vi inte hade diverse fester att gå på före bebis anländer skulle jag verkligen hoppas på att hon kom. Nu. Jag vaggar fram som en höggravid (vilket jag i och för sig är) och biter ihop vid ilningarna som framkallas vid rörelse.
Med ettan och också tvåan vill jag minnas kände jag mig bekväm i min växande kropp och kunde bära min mage med en viss stolthet. Med trean fick jag byta om till mammakläder i vecka 8 och kände mig småfet fram tills magen började likna annat än resultatet av lite för mycket choklad. Att bli kallad "stor" av andra, även om det säkert var skämtsamt och välmenat, stärkte inte självbilden avsevärt. Det i samband med begränsade möjligheter att komma ens i närheten av de dagliga 10 000 stegen och den inre önskan om att ligga hela dagen på soffan och äta glass är antagligen så långt ifrån mitt verkliga jag jag kan komma.
Under de andra mammaledigheterna har jag fått saker till stånd och känt mig effektiv. Under de snart tre veckorna jag har varit ledig har jag inte gjort en enda nyttig sak. Eller jo, en. Jag har packat upp boklådor som fyllt garderoben sedan februari. Jag har inte förberett mat och fryst in portioner inför den första tiden med baby eller fyllt frysen med bakverk. Jag har inte grävt fram babykläder eller bäddat någon pinnsäng. Jag har inte rensat klädskåp eller hållit hemmet dammfritt. Jag har inte ens gjort det man borde göra under sina lediga veckor (se på Netflix, lägga tusenbitarspussel, gå på fotvård, ordna foton i album etc etc). Jag har faktiskt inte gjort just något alls. Sannolikheten att jag kommer att ha några kläder åt babyn eller BB-väskan färdigpackad när det är dags är liten.
Den här graviditeten har gått väldigt fort. Med ettan sniglade sig dagarna fram och jag läste på vau.fi vad som händer med fostret för varje vecka som går. Den här gången hann jag knappt tänka på graviditetsveckor eftersom den första tiden innehöll husköp och flytt som följdes av ett visst coronakaos. Vips var vi halvvägs och sedan var det sommarlov. Om inte magen hade vuxit skulle jag väl ha glömt att jag var gravid och slagit mig ner med ett glas vin och ätit sushi.
Att ha två barn som kräver all ens uppmärksamhet tar tankarna bort från den som är på väg, vilket ger upphov till skuldkänslor. Jag har inte suttit ner och begrundat det faktum att det är en liten person på kommande. Jag vet inte om jag har skapat något känslomässigt band till babyn, som man borde enligt handböckerna. Syskonen var väldigt önskade och efterlängtade och jag hade tid att skapa inre bilder om dem. Nu säger jag inte att det här barnet inte är lika önskat som de andra. Hon är bara mindre begrundad. Hoppas jag lyckas ge henne tillräckligt med tid och uppmärksamhet när hon väl är här. Hennes syskon är dock sådana som gärna tar all uppmärksamhet de kommer åt.
Just nu är jag väldigt nöjd med vara på slutet av graviditeten. Förutom vissa smärtor sover jag dåligt (svårt att hitta bekväm ställning, för hett i rummet, kissnödighet följt av skenkissnödighet, tvååring som anser sig få plats bredvid mig) och är rätt sömning och slö. Just inget är bekvämt eller trevligt. Utöver att det är ett svepskäl att inte behöva utföra tunga eller besvärliga sysslor. Samtidigt är jag väldigt medveten om att det kanske är sista gången jag har dessa svepskäl. Och jag vill ju inte klaga högt heller. För snart har vi lintott nummer tre hos oss och jag vill gärna tro att hon passar in perfekt hos oss.
Bilden tagen härifrån. |
En utflykt. Som vi kanske hade gjort också utan Corona. |
Att lova sig själv att begränsa skärmtiden och samtidigt lova dem ett avsnitt av favoritprogrammet. |
Ett plus kan jag tro. |
Ett försök till att göra det bästa av situationen. |
Elin, två år. Som tycker att hon själv ska ta bilden. |
Vår legogubbe. Och ja, han byggde ihop sin födelsedagspresent i god tid före lunch. |