2017

En kort men traditionsenlig resumé över året som snart är till ända. Utan någon ordning vare sig tid eller viktighet.

I år har jag...
... tillbringat några rätt kalla sommarveckor på landet
... inte fryst in en enda liter blåbär
... inte sprungit ett enda lopp!
... blivit gravid två gånger
... haft ett missfall
... varit på Malta
... firat min sista födelsedag som börjar på en tvåa
... firat min sons tvåårsdag
... varit på spa
... gråtit en skvätt i smyg både på daghemmets vår- och julfest
... inte varit på bio (kan åtminstone inte nämna en film jag har sett i år)
... besökt Högholmen mitt i vintern
... arbetat lagom mycket
... motionerat lite för lite
... sprungit färre kilometrar än under de senaste åren
... inte haft någon idrottsrelaterad krämpa
... inte lagt ett pussel med mer än 30 bitar
... uppskattat möjligheten att ta en tupplur mitt på dagen
... lagat potatislåda och än en gång konstaterat att det inte är särskilt gott
... fått en guddotter
... inlett året i Vasa och kommer förmodligen att avsluta det där också.

2018 blir förhoppningsvis ett mera händelserikt år. Först ska jag klara av tolv arbetsdagar, ca 30 klientbesök, sju utlåtanden och att tömma mitt arbetsbord. Inte för att jag räknar. Alls. Men när det är gjort börjar jag min tjänstgöring på hemmafronten för ett tag framöver.

Gott nytt år!

Vi, lite tidigare detta år.

Julen som var

Det här var antagligen den första julen som Filip kunde vänta på. Han var väldigt medveten om konceptet och förstod att önska sig något i julklapp. Han förstod julkalenderidén (även om han hade lite svårt att acceptera att luckorna tog slut) och han blev efter den första choken väldigt god vän med Julgubben.
Filips juldiet bestod av pepparkakor, konfekter, mandariner, potatis med smör och leverpastej. "Kanske kommer det en till Julgubbe" sa han hoppfullt när han märkte att paketen började vara utdelade. Hans läggdags uppskjöts med en timme eller två, dagssömnen under helgen bestod av powenappar i bilen och mängden socker killen fick i sig var nog mer än en månads ranson. Trots att mängden julklappar hölls förhållandevis måttlig verkade han ganska mätt på paket till slut.

De senaste åren har julen främst varit tradition och släktträff men nu fylldes helgen också av den där barnsliga förväntan och spänningen. Det där man själv kan minnas från sin egen barndom.
Det blev en rätt lugn jul men ändå så pass hektisk att jag inte har hunnit sätta mig i soffan för att läsa en enda gång. Julen är trevlig en gång om året. Efter fyra dagar i sträck med familj, sötsaker och småpojkar på övervarv är jag mer än okej med att den är över för i år.

Julgubben och hans hjälpreda.

Hur man smälter ett modershjärta

Igår var det daghemmets julfest. Jag hade inga höga förväntningar på Filip, som i fjol satt i min famn större delen av festen och som ännu i våras stod och såg rädd ut när det skulle uppträdas. Här hemma sjunger han gärna. Han kan alla sånger de sjunger på dagis och han rättar mig om jag sjunger fel. När jag försökte peppa honom inför julfesten sade han att han inte tänker sjunga. Kanske bara göra rörelserna som hör till sångerna.

Julfesten började och Lucia med sitt följe tågade in. Filips röst hördes före han ens syntes och jag blev mäkta förvånad. Han rentav strålade där han stod med de andra barnen iklädd tomteluva och med ljus i handen. Han tittade på mig, sjöng (om än lite i otakt men väldigt fint) och sken och jag hade svårt att hålla tårarna tillbaka. Sen sjöng han igenom samtliga sånger, deltog i allt program och avslutade med att visa att han kan hela första versen i Vårt land. Medvetet eller ej, den pojken vet hur man smälter ett modershjärta.

Jag trodde inte att jag skulle vara så lättrörd. Det kommer att vara en pärs vid varje julfest och andra fester varje år framöver tills det yngsta barnet gifter sig. Igår kunde jag åtminstone skylla på hormoner.
Idag visade han att han kan uppföra sig på julkonsert. Med lite hjälp av Youtube och russin.

En moders bekännelser, vol 8 (om det där man inte talar om)

Om allt hade gått väl i den förra graviditeten skulle vi ha haft beräknad tid i dessa dagar. Så blev det inte. Valborgshelgen blev en mindre munter och ganska blodig historia.

Missfall är vanligare än man tror. Dels för att många missfall lyckligtvis inte märks på grund av deras tidiga förekomst, dels på grund av att det verkar vara ett tabubelagt och känsligt ämne. Ungefär 15% av alla kända graviditeter slutar i missfall. Största delen före vecka 12. Det betyder att jag borde ha en handfull bekanta som har gått igenom det. Jag vet om typ två. Även om jag givetvis visste om riskerna och att missfall inte är ovanligt så fanns det inte i min värld. Nu finns det.

Det visade sig att det inte är en självklarhet att få barn. Fast det visste jag nog redan. Det är inte heller självklart att få behålla sitt barn. Att förlora ett barn (oberoende om det är ett embryo, ett foster eller -Gud förbjude- ett redan fött barn) är antagligen det värsta en kvinna kan vara med om. Givetvis lider mannen också, på sitt sätt, men jag hävdar att män och kvinnor handskas med det på olika sätt.
Jag fick antagligen uppleva den lindrigaste varianten av förlust. Ska man få ett missfall ska det vara just så här. Tidigt, spontant, utan komplikationer. Jag klarade mig med värktabletter och jag förblödde inte. Helt enligt handboken, om det finns en sådan.

Även om det "bara" var ett tidigt missfall, och helt normalt av naturen att göra så, var det mer känslosamt än jag hade föreställt mig. Besvikelse (jag hade ju hunnit börja föreställa mig en jul med en nyfödd, alternativt julafton på BB), skuld (hade jag gjort något fel?), tomhet och ensamhet var de känslor som dominerade ett tag. "Älä jää yksin" sa rådgivningstanten när jag ringde och avbokade det första rådgivningsbesöket. Stöd och förståelse fick jag av dem jag berättade om detta för. Förstås. Ensam blev jag först då de andra tycktes ha glömt saken och gick vidare, medan jag fortfarande gick och bar på det. Men man kan ju inte tjata om det hur länge som helst heller.

Jag blev gravid rätt fort igen. Sommarlovet fylldes av oro för en déjà vu-upplevelse. Att vid varje toalettbesök hoppas att det inte finns blod i underbyxorna är jobbigt i längden. Jag fick lite sinnesfrid då vi gick på tidigt ultraljud i vecka 7-8 och fann en liten prick samt hjärtljud. Efter det första "riktiga" ultraljudet i vecka 12 vågade jag börja hoppas på allvar.
Småningom kunde jag börja tala i "sen när"- satser i stället för "sen om". Även om jag lyckades komma över det skedda och börja tänka positivt kring det som nu verkar vara framför oss, hade jag ändå mardrömmar om att det hände igen. Det är mer sällan nu, men fortfarande vaknar jag ibland mitt i mardrömmen och kontrollerar att sängen inte är blodig och att det är någon som sparkar i magen. Tydligen finns oron där någonstans i det undermedvetna, även om jag inte aktivt oroar mig längre.

Visst kan vad som helst ännu hända. Även om jag föreställer mig att allt går bra borde jag kanske inte ropa hej förrän jag har en frisk liten flicka vid mitt bröst.

Av aktiviteten i magen att döma är allt som det ska. Om tre månader är vi förhoppningsvis fyra. Alternativt vankar jag runt kvarteret småfrustrerad i desperata försök till att starta förlossningen. Tills dess försöker jag njuta av få vara gravid.

En som inte heller är en självklarhet.

Försmak av julen

Tidigare i veckan bakade vi pepparkakor. Ja, eller närmare bestämt tryckte vi ut pepparkakor ur färdig deg. På fredagen blev det en grundligare städning av vrår som vi sällan bryr oss om och igår kom en del tomtar och ljusstakar fram. Lillajulen firades med väldigt många vänner och risgrynsgröt på sex liter mjölk. Puh. Ett veckoslut med aningen för mycket sötsaker med efterföljande äckelkänsla gav försmak av julen.

Det är antagligen den första julen som Filip förstår sig på och kanske kan minnas. Han vet vad han önskar sig och förväntar också sig att julgubben kommer med det. Vi får se till att så sker. Han vet att vi först ska ha öppnat alla 24 luckorna i julkalendern (rättare sagt alla 24 i alla tio kalendrar). Och han vet tyvärr vad pepparkakor och choklad är för något.

#varbristerdet?

#metoo-kampanjen har knappast gått någon förbi. Efter att mitt Facebookflöde hade fyllts av dessa hashtaggar började jag undra om jag var den enda i världen som kunde uppdatera min status med #notme. För jag vet faktiskt inte om jag alls har blivit utsatt för sexuella trakasserier. Någonsin. Eller har jag bara varit blind? Jag räknar inte högstadiekillarnas fula ord eftersom de knappast visste vad "hora" var och eftersom det var ett skällsord bland andra som ropades i korridorerna åt vem som nu råkade passera. Inget tafs på gatan, inga närmanden, inget som jag skulle ta anstöt av. Antingen är jag inte tillräckligt attraktiv för att någon ska närma sig mig eller så har jag bara rört mig bland män som är som de flesta män är. Snälla.

Nu kom fortsättningen. För några dagar sedan blev jag ofrivilligt tillagd i den hemliga gruppen #vimed där finlandssvenska kvinnor fick dela med sig av mer eller mindre tråkiga händelser för att sedan gå ut med dessa vittnesmål. Jag gick ur gruppen och blev tillagd om och om igen. Inte för att jag inte bryr mig, utan för att jag inte ville få mitt flöde fyllt av berättelser som jag inte identifierar mig med. Och för att jag upplevde att det var fel att göra en grupp där kvinnor får anklaga alla män utan att bjuda in männen till diskussion. Som om ingen man någonsin blivit utsatt för sexuella trakasserier. Som om ingen man hade något att säga om saken. Som om alla män var svin. Så är det väl inte?
Nå nu blev gruppens hemligheter avslöjade i och med kampanjen #dammenbrister. Kvinnor vittnar om sexuella trakasserier och övergrepp. Minst sagt otrevlig och alarmerande läsning.

Vad räknas som sexuella trakasserier? Övergepp och våldtäkt är liksom självklart. Icke-ömsesidigt tafsande, insinuationer, kommentarer och sådant som inte känns okej hör också till kategorin. Sådant där man inte gör. Blickar då? Får man titta? Kramar? Kan en man krama en kvinnlig kompis?

Berättelserna visar hur subjektiva upplevelserna är. I en av kommentarerna i den superhemliga gruppen beskrev någon sin första upplevelse av sexuella närmanden. Det var på dagis då en kille drog ner byxorna och visade sin grej. Det är väl att gå till överdrift? Det hör väl till att småbarn är väldigt intresserade av huruvida andra har en likadan under byxorna? Eller fall där kvinnan varit småfull och gått hem med en man. Vad kan man vänta sig att den mannen har i tankarna? (Jag vet, en tabubelagd kommentar. Det är ju aldrig kvinnans fel, även om situationen är riskabel. Undrar bara hur mycket färre vittnesmål det hade funnits om alkoholen inte alls hade varit inblandad?) Jag vill inte undervärdera någons upplevelse för den har säkert varit traumatiserande. Kanske det inte finns en objektiv gräns?

Tyvärr är det oftast män som är bovarna när det gäller sexuella trakasserier. Det betyder inte alla män. Det betyder heller inte inga kvinnor. Måste alla män skämmas å några idioters vägnar?

Jag undrar vart dessa kampanjer leder. Jag är inte riktigt för att alla kvinnor går emot alla svin (ursäkta, män). Däremot är jag absolut för att satsa på förebyggande åtgärder. Det är förstås bra att den här diskussionen förs eftersom det ingalunda är okej att sådana här problem existerar. Jag hoppas dock att det blir mindre anklagelser och mer fokus på hur man kan tackla problemen. Nolltolerans och bättre förutsättningar för att våga skvallra när det händer är kanske en sak. Att från början tala om privata områden med barn och unga och själv vara en modell för dem. Och att ta med männen i diskussionen. Någonstans brister det ju uppenbarligen.

Okej, mamma

Mitt i fasen av trots och starka åsikter har Filip plötsligt börjat yttra orden "okej, mamma" med ett väldigt fogligt tonfall följt av att han gör som han blivit ombedd att göra.

- Filip, gå och tvätta händerna och munnen.
- Otej, mamma.

- Nu får du sluta leka så åker vi till dagis.
- Otej, pappa.

Varifrån det här kommer har jag ingen aning om. Jag kan bara ta i trä och hoppas att den här fasen inte är övergående.

Han växer in i sin roll som storebror. Idag blev han fascinerad av bebins rörelser, som för övrigt både känns och syns ganska tydligt nu. Han tyckte det var roligt och ville att hon skulle sparka mera.
- Hajåå bebin! Pajka jite meja åt oss! ropade han åt magen.
- Kanske somnade hon nu.
- Otej, mamma.

Livsstilsförändring

Jag ogillar tandläkare. I hela mitt vuxna liv har jag undvikit tandläkarbesök så gott det har gått och varje gång jag trots allt har gått har det inte varit en trevlig upplevelse. Jag har bara mig själv att skylla för varje gång har jag en massa tandsten. Och varje gång påpekas det att tandtråd skulle hjälpa. Och ingen gång har jag gjort något åt saken.

För ett tag sedan var det dags igen, efter en lite för lång paus. Den här gången privat, i hopp om att det skulle vara en fördel. Det visade sig vara det. Munhygienisten jag besökte var den mest empatiska och förstående man kan tänka sig och hon gjorde sitt yttersta för att min tillvaro skulle vara hanterbar. Hon är faktiskt den första som har föreslagit bedövningsmedel. Hon skötte uppgiften på bästa tänkbara sätt och det är första gången jag upplevde besöket som en helt okej erfarenhet. En munhygienist som får mig att inte svimma, känna mig trygg, som tar mina rädslor på allvar, som ber om ursäkt för att hon gör så att jag får ont och som får mig att börja använda tandtråd måste vara den bästa munhygienisten på jorden. Ja, jag har tandtrådat tänderna i en hel vecka nu. Och ja, jag kan tänka mig att besöka henne igen.
Hon rekommenderade också eltandborste. Vilken otrolig skillnad det är jämfört med en vanlig! Som om jag aldrig tidigare har haft riktigt rena tänder. Kanske, kanske blir nästa besök till tandläkarmottagningen en nästan bra upplevelse.

Konst(igheter)

Filip lyckades för första gången åstadkomma en teckning som för en vuxen verkligen föreställer någonting. Hittills har alla streck och cirklar varit allt från hus och bilar till djur men nu ritade han sig själv, sin mamma och sin pappa. Jag instruerade visserligen muntligt och tipsade om var diverse extremiteter kan ritas men annars gjorde han det själv. Här är resultatet.

Den med rött huvud är jag och den med grön mage är Filip.

Pappa.

Inte så dåligt av en som hittills har ritat klått. Vi får fortsätta öva oss på att pricka ögonen innanför ansiktet och inte utanför. Sen får vi ser vem han brås på när det kommer till konstnärliga talanger.    Brås han på mig stannar han i huvudfotingstadiet.

Älska vintern?

Så kom den första snön. Den överraskade oss alla precis som alla år och försvinner väl lika snabbt igen, precis som vanligt. Även om dagens snö var plaskblöt invigde vi pulkasäsongen, byggde en snökanin och en -lykta.

Mitt civila jag föredrar definitivt en vit vinter framom en svart. Allting blir så mycket ljusare. Idag var vi ute efter att det hade blivit mörkt, vilket vi inte skulle vara annars. För att inte tala om den idrott man kan utöva vintertid. Allt med måtta förstås, nog kan man få nog av snö också.

Mitt professionella jag ogillar skarpt vinter och snö. Man måste reservera extra tid för att borsta bilen på morgonen och om förflyttningarna under arbetsdagen är många får man i värsta fall borsta bilen fem sex gånger under en dag. Man får cirkla sju gånger runt kvarteret för att hitta en parkeringsplats eftersom alla platser längs gatan är snöhögar. Man är garanterat sen från terapin. Man får hoppas att vägarna är plogade när man ger sig ut i kaoset efter ett snöfall och sen får man hoppas på att inte bli inplogad medan man är hos en klient. Man fryser fast i tankpistolen och att ha office i bilen funkar bara inte vintertid. Snön yr in i bagageutrymmet och blöter ner allt material. Den upptinade bilen hinner få is på rutorna under dagens lopp och om man inte behöver borsta bilen får man skrapa. Dunjacka och tjocka handskar är inte det bästa en chaufför kan klä sig i heller.

Kanske fördelarna med snön på fritiden ändå väger tyngre än nackdelarna med snön under arbetstid. Den här snön försvinner väl i morgon men när vintern väl bestämmer sig för att komma på riktigt hoppas jag på en lagom snörik, måttligt kall och medellång vinter.

Att vänta en till

Jag har mått relativt bra de senaste månaderna. Jämfört med då jag väntade Filip mådde jag eventuellt lite mer illa de första veckorna, men inget jämfört med skräckhistorier som innefattar sjukledigheter. Trött, ja, jag sover gärna när jag får och det kan tänkas att jag slumrar till under Buu-klubben. Men inget allvarligare än så. Jag funderar mest på huruvida jag får en typisk "flickmage" som brer ut sig i sidled jämfört med den typiska "pojkmagen" jag hade som pekade rakt fram. Jag har konstaterat att jag inte kommer att löpa lika länge som jag gjorde med pojkmagen, de facto har jag redan nu fått ta promenadstavarna i vacker hand och motionerat på annat sätt. Vi är redan över halvvägs och veckorna har bara rusat. Den lilla i magen har tillsvidare en hel massa svängrum och hon vaknar till lagom till läggdags och börjar träna kullerbyttor. Jag är ganska till freds med att vara gravid igen, även om jag blir allt större och mindre bekant med min kropp. Vilken bra orsak att ibland unna sig slöa stunder och glass.

Jag är i rätt samma sits som för tre år sedan. På tisdagar ligger jag i soffan och tittar på Toisenlaiset äidit, precis som då, och lever mig in i vilt främmande mammors känslosvall. Oberoende hur knäppa de blivande föräldrarna är och till hur märkliga förhållanden bebisarna väntas födas, har jag svårt att vara oberörd då mamman äntligen får sitt barn till bröstet. Jag försöker än så länge fokusera på känslan efteråt och inte de där smärtorna som föregår den lyckan.
För den biten kommer oundvikligen. Kanske. Skillnaden är att jag den här gången ska gå på en läkarkontroll där de avgör vilken väg jag får föda. Före jag har varit på den behöver jag faktiskt inte tänka på någon förlossning alls.

Just nu njuter jag. Jag är förbi fasen av illamående, den största oron har släppt, jag kan äta choko igen (något jag inte ville göra de första veckorna), jag är relativt pigg, jag kan fortfarande knyta mina skosnören och jag ryms in bakom ratten. Om jag ska stråla, som alla blivande mammor väntas göra under graviditeten, så är det väl nu. Jag har ett minne av att strålglansen försvinner i den nionde månaden och är borta året som följer.

Att vänta en till är nästan som att vänta den första. Lika spännande, lika roligt. Men annorlunda. Jag vet vad en bebis är. Jag vet inte hur det är att ha både en bebis och en treåring. Vardagen kommer att förändras än en gång och vi får anpassa oss igen. Vi läser böcker tillsammans. Kanske det hjälper både mig och Filip.

Min bebis

Kan min bebis gå? När min bebis får ont ska jag sätta plåster på och blåsa. Vad äter min bebis i magen?
Stora tankar hos en liten blivande storebror.
"Min bebis" visade sig vara en liten syster och hon väntas anlända i början av mars. Den långa väntan är nu halvvägs och för Filip är det en halv evighet.
Han var inställd på en lillebror. Nyheten om att det med stor säkerhet är en syster fick han smälta ett tag. Nu är han dock nöjd med tanken att han själv ska bli bror och att "hans bebis" är en flicka. "Jag kan leka att det är en pojke" sa han. Visst kan han ju det.

Det är spännande. Spännande att se hur vi klarar den nya vardagen. Spännande att se hurudan storebror Filip blir. Och framför allt spännande att se vad det är för en person som vi får välkomna i vår.
Jag måste erkänna att jag liksom Filip var inställd på en lillebror. Jag är helt enkelt van vid småpojkar. De är så okomplicerade. Tur att också jag har tid på mig att förbereda mig på en dotter. Nu njuter jag bara av känna av hennes sparkar som blir allt starkare för var dag.

Två sockerbagare

Ta en mer och en mindre erfaren kanelbullbagare. Klädsel valfri men obligatorisk.

Två uns iver och lite kanel.

Mjöl och hantverk.

Mycket skratt och minst 17 kvalitetskontroller.

Om möjligt, klåtta händerna ännu mera.

Töm kanel- och sockerburkarna, rulla till en korv.

Garnera.

Grädda

Ät så att magen spricker!
Tack för bullarna Hanna & Famo!

"Vad som är så roligt med att vara mormor till er son"

En av mina mest trogna bloggläsare är sannolikt min egen mamma. Idag får hon sätta ord på ett förhållande som är alldeles unikt. 

"Filip kom in i mitt liv vid en tidpunkt som dominerades av stora omvälvningar och stor sorg.  Den första tiden var han förstås väldigt bunden till sin mamma. Våra första timmar på tumanhand fick vi när Freja tog ett sista farväl av sin mormor. Dels var det en påminnelse om att generationerna avlöser varandra och dels var det förhoppningsvis ett tecken på att Filip och jag skall få ett lika långt och nära förhållande som Freja hade till sin mormor. 

Filip är fiffig, förtjusande och förtrollande, en frisk fläkt, en försigkommen och frågvis filur som fantiserar och filosoferar, han far fram med full fart, faller, stiger upp igen och fortsätter utforska vår förunderliga värld. 

Att följa hans framsteg är fascinerande, förunderligt fritt från föräldraansvar, att få rå om honom är ett fantastiskt förtroendeuppdrag som förgyller vardagen. 

Därför är det så roligt att vara mormor till er son. Det sägs att barnbarn är livets efterrätt - är Filip fruktsallad eller fattig riddare?"

Filip och hans Momi.

En moders bekännelser, vol 7

Det mysigaste som finns är att ha Filip sovande alldeles intill. Vid ett tillfälle var det ett problem som vi fick jobba bort med sömnskola men nu är det mer sporadiskt som han vaknar mitt i natten och säger mamma med en ton som betyder "kom och hämta mig nu, jag tänker inte ens försöka somna om i min egen säng". I vissa fall sitter han i sängen och väntar och har färdigt packat med sig Bä, trasan, dynan och täcket, redo att bli förflyttad till det mysigaste ställe han vet.
Vissa gånger är han väldigt bökig. Så pass att hans far flyttar till soffan och jag, efter att muren på andra sidan har gett sig av, får vakna med jämna mellanrum för att dra vår lilla snyltgäst tillbaka mot mitten av sängen. Men för det mesta märks han knappt av förrän vi vaknar med vår lintott insnodd i våra täcken.

Igår kväll skulle Filip inte sova. Han satt på soffan och tittade på A-studio med oss medan ögonen blev allt tyngre. När jag föreslog att jag skulle flyga honom till sängen sa han "inte ännu, snart". Jag frågade varför han inte vill sova i sin egen säng. "Min säng är hård. Mammas och pappas säng är mjuk." Vad ska man då kontra med? När Jan är borta på arbetsresor brukar Filip dra till med att pappas säng är ledig (läs: det finns gott om plats för en Filip) och så lovar han dyrt och heligt att flytta tillbaka till sin säng när pappa är hemma igen. Jag har faktiskt inte så mycket att komma med.

Det har blivit en vana för Filip att sova dagssömn inomhus. Han var aldrig särskilt bra på att sova i vagn utan vaknade rätt fort och skulle bort. Det gick mycket bättre att sova inne och det gav mig ett bra svepskäl att tupplura lite jag också. För tillfället är det säkert jag som ser mest framemot vilan efter lunch på våra lediga dagar.

Man må tycka vad man vill om att dela säng med sitt barn. Det kommer ändå inte att vara särskilt länge (vilken tonåring kryper ner mellan sina föräldrar?) och så länge vår nattsömn inte störs avsevärt så bryr jag mig inte så mycket om att en liten person som vaknar och kanske är rädd söker trygghet mellan oss. Varför försöker jag ens argumentera kring det? Det räcker ju att konstatera att han är den mysigaste som finns.

Tupplur för 2,5 år sedan ungefär. Lika välbehövligt nu som då.

Vad som är så roligt med att vara far till vår son

Hörde någon gång en pappaledig kollega klaga över hur icke-stimulerande det var att vara hemma med en ettåring. Jag funderade en stund på vår egen (dåvarande) ettåring och kom fram till att stunderna med honom var allt annat än icke-stimulerande. Tvärtom, det var och är otroligt fascinerande att följa med ett barns uppväxt, speciellt när barnet är ens eget.

Jag tror att man kan förstå skönheten i ett barns klumpiga försök att klä på sig strumporna själv då man inser att den sköna klumpigheten är en nödvändighet för att kunna lära sig. Jag försöker göra mitt bästa för att inte skämmas för min egen klumpighet då jag tar mig an nya utmaningar. Här fungerar Filip som ett fint exempel. Dessutom är han såpass modig att han inte ger upp även om han slår sig.

För det andra är det ett rent nöje att utbyta tankar med honom. Han överraskar mig dagligen med sina logiska resonemang och jag undrar varje gång varifrån han fått det ifrån? Han har också ett minne som heter duga, så man behöver inte förklara samma sak om och om igen. Hans humor och karaktär håller hög nivå, vilket helt enkelt gör det ganska roligt och/eller roande att umgås med honom. En vacker dag kommer vi dock att få kämpa emot den där otroliga envisheten...

Och så det viktigaste, att igen få göra saker som skulle vara på gränsen till konstigt utan barn. Plaska i barnbassängen, bygga med Lego, bygga lejonkojor i soffan. För att inte tala om HopLop!

Till slut måste jag ändå konstatera vilken lycka det är att inte behöva ta hand om Filip ensam!

Nya insikter

Från att ha bloggat om allt från himmel och jord till matlagning, löpning och mammaliv kommer bloggen förhoppningsvis att kunna bidra med lite nya infallsvinklar. Jag ger plats åt en gästskribent i egenskap av min make och min sons far och han ämnar komma med något vist nu som då. Kanske blir det mer aktivitet här på bloggen på det sättet.
Vad han skriver om lägger jag mig inte i (det kan hända att jag ångrar mig och gör det i alla fall) och jag avsäger mig allt ansvar för vad som skrivs i hans namn. Enjoy!

För att jag säger så!

Filip har börjat med något som jag hoppas att hör till en övergående utvecklingsfas och inte ett bestående personlighetsdrag. Till det hör starka åsikter om vilka saker som är hans. För tillfället är det mesta hans. "Gå bort, den är min!" sade han häromdagen. Då syftade han på soffan. I sandlådan och annanstans håller han hårt fast i den leksak han anser att är hans och vill helst inte dela med sig. En dag hade han dragit ut alla slevar som fanns i kökslådan och lekte att han lagade mat. När jag, som de facto skulle laga mat, bad om att få låna en slev krävdes det ganska mycket lirkande för att få sonen att dela med sig. Att han hade typ tjugo andra slevar spelade ingen roll. De var alla hans.
"Min"- fasen lär ska höra till.

Han bestämmer också gärna.
- Du får inte komma hit nu!
- Varför inte?
- För att jag säger så!
Undrar var han har fått det ifrån?

Samtidigt som han är ganska omtänksam och empatisk mot andra (eller kanske för blyg för att våga kommendera) kan han vara rätt hård med oss föräldrar. Kanske också det hör till.

När alla kan motionera

Länge har det varit så att vi antingen har fått turas om att utöva idrottsliga aktiviteter eller så har vi gjort det tillsammans med hjälp av barnvakt. Nu har Filip äntligen blivit så stor att vi kan motionera allihopa på en gång.

Under hösten har vi regelbundet besökt trapporna i Hertonäs. Det är ungefär fyra kilometer dit och antalet trappor är knappt hälften av Malmgårds motsvarande. Jag har tjuvstartat till fots och herrarna har kommit i fatt mig på cykel. Väl framme har Jan kört sig slut i trapporna medan jag och Filip har traskat upp och ner efter bästa förmåga. Hem igen på samma sätt. Jag får en lagomlång länk, Jan får smak av blod i munnen och Filip får röra på sig på ett sätt som för tillfället passar honom bra. Hoppas på en lång höst så att vår tisdagsträning kan fortsätta ett tag till.

Det finns säkert en massa möjligheter att kunna träna med barn. För tillfället är mitt sportande ganska oambitiöst och icke-målinriktat så jag kan bra nöja mig med sådana här kompromisser varvat med ett par rundor för mig själv i veckan. Till våren ska vi se om Filip får plats i någon jumppagrupp där han kunde få utlopp för sin energi och öva sig att vara tillsammans med andra mer eller mindre obekanta barn.

Filip har blivit duktig med sin tvåhjuling. Det går undan och om han är på det humöret får man nog springa för att hinna med. Häromdagen tog han sig av och an till vår närbutik på cykeln (ungefär 2x800 m), med några gåpauser i uppförsbackarna, och jag tror han småningom kan orka ännu längre sträckor. Själv fick jag en rask promenad.

Jag väntar på att Filip blir så stor att han kan cykla själv och så pass långt att jag kan ha honom cyklandes medan jag springer. Eller att jag under fotbollsträningar eller liknande kan klämma in egen träning nu som då. Just nu tror jag att det är viktigt för Filip att se att vi tycker om att röra på oss. Och att han får vara med på ett hörn.

Voffor då då?

Filip har länge varit i något slags frågeålder men under den senaste tiden har det blivit allt mer varför-frågor.
- Varför sa du två gånger?
- För att pappa inte hörde?
- Varför hörde inte pappa?
- Han kanske inte lyssnade.
- Varför lyssnade inte pappa?
- För att...
Och så vidare.

Än så länge kan jag svara på de flesta av hans frågor. "Jag vet inte" är inte ett godtagbart svar, tycker han, men i något skede kommer han att bli tvungen att acceptera mitt ovetande. Alternativt svarar jag som Hobbes pappa.

(Från: www.calvinandhobbes.com/wp-content/uploads/sites/7/2016/09/Smart_Dad_ch890730.png)

Vad ska jag svara när han börjar fråga om sådant som händer i världen? Varför skjuter dom? Varför knivhugger han? Varför kontrollerar dom allas väskor på flygfältet? Helt befogade frågor som jag tyvärr borde kunna kunna svara på en vacker dag. Tills dess funderar vi på varför man måste ha bälte på när man åker bil.

Sommaren i ett nötskal

Här kommer inlägget som jag hade tänkt skriva för över en vecka sedan. Sen kom vardagen emot och så blev det bara inte av. Nu gör jag ett försök att sammanfatta semesterveckorna samtidigt som jag följer med friidrotts-VM.
Större delen av sommaren var vi på landet med ett par svängar hem för att se att huset står kvar. Den lite överdrivet finska sommaren gjorde tyvärr dagarna på stranden ganska få men däremot blev det desto mera lekstugehäng. Jag vet inte hur många portioner köttbullar och potatismos Filip har tillrett åt var och en i sommar. Även om sommarvärmen inte riktigt ville sig så är landet ändå alltid landet. Några bilder lovade jag väl, så här kommer de.

Sommaren gick fort som vanligt. Filip hade lärt sig Sommaren är kort och den uppträdde han gärna med. Kort var den ju. I sommar har jag knappast solat mer än en handfull gånger och inte plockat bär att frysa in. Särskilt många böcker blev inte heller lästa, om inte Alfons Åberg räknas. Men semester var det ju ändå. 

Filip växte en hel del under sommaren. Kanske inte på längden, men han blev plötsligt stor. Han har börjat prata mycket och ibland är det svårt att få tyst på honom. Han beskriver och berättar vad han leker som om han refererade en ishockeymatch, han kan berätta om vad han har gjort, han upprepar allt och han suger åt sig nya ord som en svamp. Mest imponeras jag av hans sätt att ställa frågor. Mamma tycker du om...?, vill du också ha?, vad tänker du på?, varför blev du arg?, får jag ta den här?, vad betyder...? Frågor som han antagligen har hört oss ställa hundratals gånger och som han nu tillämpar på ett utmärkt sätt. Något slags frågeålder handlar det säkert om. 

Filip är inte särskilt förtjust i kött och den dag vi skulle äta biffar förklarade Filips morbror att man blir "biffig om man äter biff". Det tyckte Filip var lite lustigt och frågade alla huruvida vi blir biffiga nu. Han själv lär inte bli biffig alls om denna hypotes stämmer. Några timmar senare efter att ha avnjutit bullar till kaffet hade Filip tydligen funderat över det här med att man är vad man äter och drog den kloka slutsatsen: om man etäj bujjaj bi man jite bujji. Om man äter bullar blir man lite bullig. Vi är nog bulliga allihopa.

Filip blev blöjlös under sommaren (utom på natten) och det gick ganska smärtfritt. När vi nu är tillbaka i vardagen har vi dock stött på motgångar. Kissa i pottan på dagis går inte så stackaren håller sig efter bästa förmåga. Hoppas det är en kort fas. Dessutom har det varit lite svårare för Filip att bli lämnad nu än någonsin förr och jag hoppas att också det är en kort fas.

Även om vardagen kom farande är det skönt att kunna njuta av varma eftermiddagar och lite sommarkänsla så länge det går. Kanske byta Sommaren är kort mot Vielä on kesää jäljellä...

Semester

I torsdags lämnade jag både dator och telefon på jobbet. Där får de ligga orörda fem veckor framöver. Sedan lämnade jag ett halvfärdigt badrum och en massa damm efter mig och bytte ut hem mot sommarhem. Hoppas jag får återvända till lite mindre kaos.

Semestern hittills har bjudit på finsk sommarvärme men att vara få vara på landet är ändå alltid bra. Också Filip stortrivs. Han har inlett sitt sommarlov starkt, med både torrträning och vattkoppor. På midsommardagsmorgonen var han prickig på ryggen och prickarna spred sig och frodades. Jag tror han ändå verkar komma lindrigt undan även om det verkar klia rätt mycket. Bra att ha det överstökat nu, om han nu ändå ska ha vattkoppor.

Filip har avverkat sin fjärde blöjfria dag. Han som aldrig riktigt har gillat pottan har nu uträttat sina behov i den. Tricket var helt enkelt att ta bort blöjan. Inte sitter han gärna och hittills har han inte meddelat att han behöver gå (man får fråga och lite tvinga med jämna mellanrum), men två helt torra dagar utan skvätt i byxan gör mig väldigt nöjd.
Nattblöja får han nog ännu ha. Och mutor, belöningar och applåder behövs för att han ska gå med på att sitta. Efter den här sommaren kommer han väl att vara hög på socker och rik på klistermärken. Men blöjfri.

Smultron finns även om sommaren fortfarande inte är särskilt somrig. Mytton gillar han. Bären som för ett år sedan kallades tittoo. 

Bilder utlovas så fort jag och elektroniken samspelar.

Noro och andra besvär

Dag sex utan badrum. Det går väl okej. Visserligen är det inte så bekvämt att behöva springa till granntrappan för att gå på WC eller duscha i de allmänna utrymmena, men å andra sidan får man ju springa till tuppen på landet också. Det som stör mig mera är den röra som renoveringen orsakar. Alla de saker vi hade i badrummet och i tamburen fick flyttas till andra rum och att veta att det är både stökigt och dammigt hemma är lite stressande. Det andra som stör, men som lyckligtvis bara har stört oss en dag, är borrandet. Tur att jag jobbar, tur att ingen av oss behöver vara hemma hela dagar. För i det oväsendet som uppstår kan man inte vara.

Igår fick jag och Filip fly undan byggubbarna och det gick hyfsat. Solskenet gjorde det lite lättare för oss att hållas borta.

Vi behöver stå ut med fyra borrdagar till. Samtliga är arbetsdagar, så egentligen behöver vi inte stå ut så mycket. Sen drar vi till landet. Hoppas vi får komma hem till ett snyggt och användbart badrum efter semestern.

Badrumsmöblerna vi skaffade är av märket Noro. Lite avskräckande. 

Jag har fått en ny länkkompis. Jan köpte Hokan och idag blev det 14,5 km tillsammans. Vem hade trott det? 

Over and out.

Vårfest i finsk sommarvärme

Första juni. Bilens termometer visar 6,5 grader, tidigare idag kom det hagelskurar och man blåser nästan bort. Dagisvårfest utomhus med grillning och hela faderullan och jag bara hoppas att molnen blåser bort. Bra början på den finska sommaren.

Det var den första dagisvårfesten sedan jag själv gick på dagis. Vi samlades ute på gräsmattan och barnen gjorde sig redo att uppträda. Filip såg rädd ut och jag hoppades att han skulle vara modig nog att stå där med de andra. Det var han, även om han inte sjöng med. Och vi fick bara en kort skur på oss före molnen åkte vidare. De var så duktiga så. Redan nu hade jag svårt att vara oberörd så jag antar att jag kommer att störtböla när Filip om fyra år är med om sin sista dagisvårfest.

En som gillar korv mer än uppträdanden.

En moders bekännelser, vol 6

Jag är glad att jag inte är ensamstående. Tolv dagar på tumanhand med Filip tog trots hjälp och mycket program på krafterna. Det gick visserligen bättre än jag hade tänkt, men under de sista dagarna förkortades stubinen märkbart.
Filip är inne i en fas där han har väldigt starka åsikter och minsta motgång hanteras med skrik och gråt. Han kan själv, tycker han, och jag får inte hjälpa till. Det betyder att jag alltid borde reservera minst en kvar extra på morgnarna för att komma iväg till dagis och jobb i tid utan att tvingas klä på en gastande kille med milt våld. Han kan bli arg för att jag ger honom en sak han letade efter och för att han ska lugna sig måste jag lägga tillbaka saken för att han själv ska kunna hämta den. Han kan bli arg när han märker att jag har hjälpt honom med byxorna och för att lösa situationen får vi ta av alla kläder igen. För att han kan själv.

Samtidigt som jag försöker att inte bli galen på det här är Filip inte alls motiverad att sova i egen säng. Efter några kvällars utdraget nattande och en halv timme egentid före jag själv skulle lägga mig gav jag upp och hade manligt sällskap i sängen trots att Jan var borta. Nu är det ett problem vi får försöka lösa. Senast i tonåren börjar han väl föredra att inte sova mellan mamma och pappa.

Jag vet att det inte hjälper att själv höja rösten och börja skrika för det gör honom ännu mer upprörd eller rentav skrämd. Men när min frustration har samlats på hög under flera dagar så blir jag helt enkelt urdålig på att hantera situationen på ett bra sätt. Tur att pappa kom hem.

Missförstå mig inte. Filip är i allmänhet snäll och ett rätt så enkelt barn att ta hand om. Han beter sig precis som en tvååring ska utan att mena något illa. Mitt temperament matchar dessvärre illa med tvåårstrots.

Koterapi.

En moders bekännelser, vol 5

Jag är inte perfekt. Jag tappar nerverna lätt, jag höjer rösten och säger hårt ibland, jag tillåter för mycket skärmtid, jag pillar på telefonen medan vi (han) leker, jag låter honom äta kex och glass en helt vanlig onsdag, jag har inte lyckats med någon potträning (för honom alltså) ännu, jag låter honom komma till vår säng lite för ofta, jag matar honom med halvfabrikat, jag låter honom vara på dagis trots sin ringa ålder och jag använder mutor i form av sötsaker för att få min vilja igenom.

Men. Jag älskar honom ovillkorligt och försöker få honom att känna att jag gör det. Kanske ser han trots allt förbi mina brister (visserligen är mina brister i moderskapet ganska ofta är till hans fördel) och tycker att jag är bäst i världen ändå.

Ett sådant konstverk hänger på vår vägg och påminner mig om att jag inte ens behöver försöka. Allra minst på morsdag.

Om det blev oklart så är det Filip som är "han". 

Hopp om vår

Det blev visst tyst här igen. Livets realiteter har en efter en skitit på mig under den senaste tiden men kanske kan jag småningom börja njuta av vårsolen som äntligen visar sig. Den senaste veckan har bjudit på det bästa av majväder så jag hoppas att hotet om en ny takatalvi bara är tomma hot. Annars kan det vara svårt att övertala Filip att återigen klä sig i varmare kläder igen då han själv börjat säga att de e dasta mamt dä ute nu. Ganska varmt är det ja, länk i t-skjorta, spontana glassar och solheta bilar skvallrar om vår.

Nöjd ballongägare.

Från och med i morgon kväll blir jag gräsänka och temporärt ensamstående mamma för tio dagar. Blotta tanken gör mig en aning trött men lyckligtvis är Filip ganska skön att vara med just nu.

Malta

Vi har en skön semester bakom oss. Allt gick smidigt, vi blev lite bruna, vi blev irriterade en gång (och det var inte på varandra utan på betjäningen på en restaurang) och det var mer sol än moln under dagarna vi vistades på Malta.

Resan började med väckning 03.30. Filip visade sin bästa sida under så gott som hela resan och han fick beundrande kommentarer när han själv drog sin lilla resväska genom terminalen både i Finland och på Malta.

Flygresan är bara knappa fyra timmar så det är helt överkomligt.  Skönt att Filip inte klassas som famnbarn längre. Väl framme fick vi ta oss till hotellet tvärs över ön och jag upplevde sannolikt den vildaste bussresan i mitt liv. Framme välbehållna om än lite omtumlade och trötta.

Turistsäsongen hade inte riktigt kommit igång ännu och det märktes på ostädade stränder och stängda poolar. Det betydde lite färre turister vilket var bra, eftersom bussarna kunde bli överfulla. Undrar hur det ser ut i augusti.
Vädret var inte särskilt vackert den första dagen. Vi slapp regnet som hade lovats men den hårda, kalla vinden och molntäcket framför solen tvingade oss att klä oss i jackor. Det blev varmare och soligare för var dag och visst blev det shortsväder till slut.

Första dagens blåsväder.

Kring vårt hotell fanns ingenting. Ville vi äta annat än hotellbuffémat fick vi ta bussen till närmaste stad. Däremot hade vi färjan till Gozo på gåavstånd så det var bekvämt den dag vi gjorde en utfärd dit.

De första dagarna gjorde vi heldagsutfärder. Valletta var en liten besvikelse, inget speciellt men kanske ett måste att se. Den långa bussresan både dit och tillbaka samt överfulla bussar drog ner på stämningen en aning.

Katedralen i Valletta var värd ett besök.

Glasspaus. Den första av många.

Upper Barrakka Gardens hörde till de trevligare platserna i Valletta,
här med utsikt över "de tre städerna" vilka lär hade varit värda ett besök.

Bugibba var vackert och trevligt med sin strandpromenad och vi besökte Maltas akvarium där.

Att hitta lokala oaser med lekplatser gladde åtminstone en av oss.

En hel dag gick på Gozo, en frodig och jättevacker ö med både natur och städer att se. Hop-on-hop- off-buss var ett utmärkt sätt att se stora delar av ön.

Gozos huvudstad Victoria var verkligen vacker och Cittadellet och speciellt matstället där var en upplevelse i sig.

Mdina och Rabat erbjöd historia och mer genuina, pittoreska gator att traska längs.

Grottan där Paulus lär ska ha bott.

Besök i katakomberna.

Det första strandbesöket en eftermiddag. Ett set med strand-
leksaker var värt en investering på 3,50.

De två sista dagarna vilade vi. På fredagen traskade vi till en strand ett par kilometer ifrån och tillbringade eftermiddagen där. Efter det gjorde vi en "liten" avstickare till det röda tornet men den promenaden och de skavsåren var värda utsikten.

Paradise bay.

Mellieha sett från högre höjder.

Comino och Gozo i bakgrunden.

På lördagen råkade jag fylla år och det passade utmärkt med häng på hotellets egna strand hela dagen. Filip stortrivdes i sanden och hink och spade sysselsatte honom utan att vi behövde delta särskilt aktivt. Massage och god middag på en av landets bästa restauranger var ett bra avslut på semestern.

Malta blev bara bättre för var dag som gick. Man behövde några dagar för att vänja sig att se det vackra och vänja sig med kulturen. God mat med medelhavsinfluenser passade oss. Språket låter som arabiska med italiensk intonation och temperamentet och mentaliteten är ganska italiensk. Trafiken är livlig och jag skulle nog aldrig sätta mig bakom ratten där.

Jag drog på mig löpskorna ett par gånger också men nöjde mig med 5-7 km. Det gick antingen uppåt eller neråt så backträning fick jag vare sig jag ville det eller ej. Att hinna träna var ändå inte högsta prioritet under resan.

Vi kan varmt rekommendera Malta som resmål, men kanske maj eller september är att föredra. Högsäsongen lär vara både het och smockad med folk. För den som vill ha sol och strand hittas det säkert och den som vill se och uppleva saker finns det massor att göra.

Borta bra men hemma bäst heter det. Visst är det skönt att vara hemma igen men den vårvärme jag hade tänkt mig hade nog gjort hemkomsten en aning vänligare. I morgon rullar vår nya vardag igång och jag har på känn att de närmaste veckorna kommer att vara brådskande på många sätt. Kanske ger ändå semestern och minnet av Malta energi som räcker fram till sommarlovet.