Nya insikter

Från att ha bloggat om allt från himmel och jord till matlagning, löpning och mammaliv kommer bloggen förhoppningsvis att kunna bidra med lite nya infallsvinklar. Jag ger plats åt en gästskribent i egenskap av min make och min sons far och han ämnar komma med något vist nu som då. Kanske blir det mer aktivitet här på bloggen på det sättet.
Vad han skriver om lägger jag mig inte i (det kan hända att jag ångrar mig och gör det i alla fall) och jag avsäger mig allt ansvar för vad som skrivs i hans namn. Enjoy!

För att jag säger så!

Filip har börjat med något som jag hoppas att hör till en övergående utvecklingsfas och inte ett bestående personlighetsdrag. Till det hör starka åsikter om vilka saker som är hans. För tillfället är det mesta hans. "Gå bort, den är min!" sade han häromdagen. Då syftade han på soffan. I sandlådan och annanstans håller han hårt fast i den leksak han anser att är hans och vill helst inte dela med sig. En dag hade han dragit ut alla slevar som fanns i kökslådan och lekte att han lagade mat. När jag, som de facto skulle laga mat, bad om att få låna en slev krävdes det ganska mycket lirkande för att få sonen att dela med sig. Att han hade typ tjugo andra slevar spelade ingen roll. De var alla hans.
"Min"- fasen lär ska höra till.

Han bestämmer också gärna.
- Du får inte komma hit nu!
- Varför inte?
- För att jag säger så!
Undrar var han har fått det ifrån?

Samtidigt som han är ganska omtänksam och empatisk mot andra (eller kanske för blyg för att våga kommendera) kan han vara rätt hård med oss föräldrar. Kanske också det hör till.

När alla kan motionera

Länge har det varit så att vi antingen har fått turas om att utöva idrottsliga aktiviteter eller så har vi gjort det tillsammans med hjälp av barnvakt. Nu har Filip äntligen blivit så stor att vi kan motionera allihopa på en gång.

Under hösten har vi regelbundet besökt trapporna i Hertonäs. Det är ungefär fyra kilometer dit och antalet trappor är knappt hälften av Malmgårds motsvarande. Jag har tjuvstartat till fots och herrarna har kommit i fatt mig på cykel. Väl framme har Jan kört sig slut i trapporna medan jag och Filip har traskat upp och ner efter bästa förmåga. Hem igen på samma sätt. Jag får en lagomlång länk, Jan får smak av blod i munnen och Filip får röra på sig på ett sätt som för tillfället passar honom bra. Hoppas på en lång höst så att vår tisdagsträning kan fortsätta ett tag till.

Det finns säkert en massa möjligheter att kunna träna med barn. För tillfället är mitt sportande ganska oambitiöst och icke-målinriktat så jag kan bra nöja mig med sådana här kompromisser varvat med ett par rundor för mig själv i veckan. Till våren ska vi se om Filip får plats i någon jumppagrupp där han kunde få utlopp för sin energi och öva sig att vara tillsammans med andra mer eller mindre obekanta barn.

Filip har blivit duktig med sin tvåhjuling. Det går undan och om han är på det humöret får man nog springa för att hinna med. Häromdagen tog han sig av och an till vår närbutik på cykeln (ungefär 2x800 m), med några gåpauser i uppförsbackarna, och jag tror han småningom kan orka ännu längre sträckor. Själv fick jag en rask promenad.

Jag väntar på att Filip blir så stor att han kan cykla själv och så pass långt att jag kan ha honom cyklandes medan jag springer. Eller att jag under fotbollsträningar eller liknande kan klämma in egen träning nu som då. Just nu tror jag att det är viktigt för Filip att se att vi tycker om att röra på oss. Och att han får vara med på ett hörn.