Så blev det vår tur till sist. Det var en fråga om när, inte om, vi skulle drabbas av coronaviruset och det hände passligt nog ett par veckor före jag återvänder till arbetslivet. Det blev grädden på moset, liksom. Under min tid hemma med barn har vi försökt undvika det fruktade C:t och så kulminerar det hela i just C.
Iris har aldrig upplevt det "normala" och den här mamma-föräldra-vårdledigheten blev inte som man kanske önskar av tiden hemma med barn. Jag har inte kunnat erbjuda henne samma aktiviteter som de andra fick. Hon lär väl inte ta alltför mycket skada av det ändå. Jag däremot har blandade känslor beträffande den nya vardagen. Å ena sidan blir det trevligt med omväxling och att få göra saker utan att någon klänger på en. Å andra sidan känns det vemodigt att lämna den här tidsåldern bakom. Jag kunde gärna resa sju år tillbaka i tiden och göra om det. Kanske göra bättre eller annorlunda.
Covid-19 då? För vår del kom vi ganska lindrigt undan. Filip och Elin klarade sig med en feberdag, jag hade huvudvärk ett par dagar och tappade luktsinnet (!). Iris drabbades hårdast med feber i fyra dagar och en hosta som sitter kvar och Jan verkar ha skyddats bra av vaccinet. Att det tog över en vecka mellan familjens första positiva test och det sista var lite frustrerande. Lyckligtvis fick vi smittan nu och inte när karantäntiden var 14 dagar.
På måndag skall jag infinna mig på jobbet kl 8.15. Hur det ska gå till har jag ingen aning om.
