fredag 1 november 2019

Mämys

Hon kallar sig Mämys. Eller Mamys. En variant mellan dessa två, med betoning på första stavelsen. Hur det kommer sig vet nog bara hon. Särskilt nära Elin är det inte.
Nä, Mämys! är en vanlig fras. Det betyder nej, jag! Hon är i en sådan där jag-kan-själv- fas där hon helst ska göra allt själv och precis som hon tycker. Hon bestämmer gärna. Hon blir helst inte påklädd. Idag har hon legat på butiksgolvet två gånger. Hon är en stor och bestämd personlighet i en väldigt liten kropp och jag fasar för trotsåldrar som vi med största sannolikhet får uppleva med just Mämys. Samtidigt är hon väldigt festlig och man får kämpa för att hålla en neutral min när hon trotsar och hittar på mindre tillåtna upptåg.

Mest är hon ändå glad. Hon har vant sig vid dagis och tycker om att vara där och hon trivs bland folk utan att vara särskilt rädd av sig. Hon lär sig nytt varje dag- nya ord, nya lekar, nya bus. Favoriterna just nu är Babblarna och Mumin. Speciellt Lilla My är viktig. En Mämys på snart 1 år och 8 månader kan vara en handfull men på ett bra sätt, trots allt.

Mämys, fem sekunder före hon ville ha kameran.

söndag 6 oktober 2019

Börjar de nu, de där åren?

Är detta det man på finska kallar ruuhkavuodet? Åtminstone känns det som att vi är i början av dessa brådskande år som rusar förbi och under vilka man egentligen bara rusar från ställe till ställe.

Nu är vi två arbetande föräldrar med två dagisbarn på varsitt dagis. Hur ska man bära sig åt för att hinna föra barnen till respektive daghem, själv jobba så mycket man borde och samtidigt hålla barnens dagar rimligt långa, hinna ha middagen framdukad när man kommer hem, lyckas ge barnen tid och få någon tid åt sig själv, ha ett hushåll som inte förfaller och eventuellt klämma in lite träningstid för att själv inte förfalla? Och få barnen till sina jumppor. Och få tid för egna intressen. Och kanske, om det blir tid över, hinna få lite vuxentid då man kan växla några ord som inte handlar om vem som för vilken unge vart.

Samtidigt är det här ju år man gärna lever. Med en fyraåring som funderar på allt mellan dinosaurier och rymden och en påhittig ettåring som lär sig saker i hisnande fart blir vardagen ändå rätt rolig. Det är ju trots allt en vardag vi har valt.

Det här är ju bara början av dessa rusningsår. En hel vecka har vi levt i den här vardagen och vi har sömnskuld och träningsskuld och samvetskval av att varken räcka till på jobbet eller hemma. Hur ser det ut när det gått tio år av en sådan vardag? Antagligen blir man bättre på att hålla koll. Antagligen blir man expert på att organisera och planera. Antagligen blir barnen äldre och mer självgående. Medan vi övar får vi lov att hantera stressen och låta hushållet förfalla lite grann.

Två dagisbarn.

söndag 8 september 2019

Från en verklighet till en annan

För en dryg månad sedan förändrades min vardag i och med att jag återvände till arbetslivet efter en paus på ett och ett halvt år. Jag är nöjd med den förändringen, även om det innebär ett annat slags brådska och lite mer hjärnkapacitet.

Förra veckan upplevde vi en helt annan verklighet än vanligt. En vecka i 27 graders värme och solsken var kanske mera saga än verklighet och vi njöt av tillvaron allihop. Det var en investering i familjetid, för det lär det bli mindre av när vi återigen landar i en ny verklighet med två dagisbarn och två arbetande föräldrar.

Vilken verklighet jag än befinner mig i är den oftast bra. Om det sen är hemma med barn, på jobbet eller på Kreta. Visst hade jag kunnat stanna på Kreta men nog är det som Filip sa, att det är bra att åka hem igen.



Tidigare i veckan var det här vår verklighet. Igår lagade de sandkakor i en sandlåda iklädda mössa och halare och simmade i klorvatten i simhallen.

söndag 4 augusti 2019

En sommar

Så börjar en sommar lida mot sitt slut. Inte för att det ännu är höst, men svalare och mörkare kvällar och morgnar och det faktum att jag skall infinna mig på jobbet imorgon vittnar om att vi snart kan tala om "i somras".
Sommaren gick lika fort som alla somrar samtidigt som det kändes som en lång sommar. Kanske för att den började redan i maj med sol och värme. Vi skrapade ihop sex veckor av landevistelse och att Filip inte storgrät när vi åkte därifrån i fredags talar för att vi var där tillräckligt länge.

Det var en sommar med kalla och blåsiga dagar men lika väl med varma och soliga sådana. En sommar med rätt få fästingar men rätt många stickor i en viss persons fot. En sommar med blåbär så gott som varje dag. En sommar med tre bröllop och tre bröllopsfester att få vara med och fira. En sommar med strandliv, innesittardagar, klätterträd, lekstuga, Bamse och ungar som busar när de ska gå och lägga sig. Diskbord och virkad filt kan räknas som avslutade projekt.

Att vara på landet är inget speciellt. Rentav långtråkigt ibland. Samtidigt som det är just det avbrott som kan behövas för att markera att det inte är vardag. Ett annat liv helt enkelt. Det kommer att komma somrar då barnen inte vill följa med till landet men det kommer antagligen att vara dessa barndomssomrar de kommer att minnas. Och att ha ett ställe att vara på under sommaren är inte heller givet.









Imorgon är det vardag igen. Det är bra det med.

onsdag 3 juli 2019

Därför gillar jag oss



För tio år sedan sade vi ja till varandra.
Vi var unga. Unga och dumma, tyckte somliga. Vi skulle förstöra våra liv. Folk skulle tro att jag var gravid.
Att vi var unga och dumma var kanske till vår fördel. Vi var så unga att vi började bygga vårt gemensamma liv från noll. Så unga att vi fortfarande är unga. Vi är i den åldern då genomsnittet gifter sig.
Jag har ingen orsak att medge att mitt liv är förstört. Tvärtom är jag väldigt nöjd och det enda jag kunde tänka mig att byta ut är bilen.
Och gravid blev jag först fem år senare.

Jag skulle kunna berätta hur mycket och varför jag älskar just honom. I stället väljer jag att berätta varför jag gillar oss. För det är vi och oss vårt äktenskap handlar om, mer än du och jag. Vi har ett gemensamt mål och det strävar vi efter att nå tillsammans även om vi blir oense på vägen. Vi tar oss igenom sjukdom, sorg, glädje och vardag. Det är vi som får barn och uppforstrar dem, det är vi som fattar de stora besluten. Vi får nytt jobb, vi springer marathon, vi lär oss virka (okej, jag gör det, han kommer med beställningar), vi tänker lära oss segla, vi drömmer om det perfekta hemmet där våra barn skall växa upp.
Vi engagerar oss i varandras liv. I vårt liv. Samtidigt som det finns plats för två jag med olika viljor, åsikter, känslor och behov.

Vi är ett bra lag. Vi är starka tillsammans och vi vet var vi har varandra. Läsa varandras tankar kan vi ännu inte riktigt. Medan vi fortsätter öva på det kommunicerar vi i stället. Att någon tyckte att vi begick ett stort misstag för tio år sedan spelar ingen roll. Alla behöver inte vara vår största supporter. Bara vi är våra största fans räcker det.

Jag är glad att det var just han som blev min lagkamrat och även om man inte kan veta vad livet bjuder på jag får hoppas och tro att jag aldrig skall behöva ta in en bytesspelare.

No photo description available.
Vi, när vi var väldigt unga. Ovetande om varandra hade vi köpt likadana, rätt så fula mössor.

tisdag 4 juni 2019

Vårt dagis och andras

Det var med blandade känslor som jag gick med Elin för att hälsa på på hennes nya dagis. För hennes dagis är inte samma som Filips. Också vi drabbades av den rådande dagvårdskrisen och får nu föra och hämta barnen till och från två olika ställen.
Jag har hyllat och prisat Filips dagis (eller gruppis, för att vara korrekt) och jag var helt inställd på att också Elin skulle börja där i höst. Hon som redan gjort sig så hemmastadd där. Nu får hon börja på eget dagis i stället.

Det blir ju säkert bra det också. Inte särskilt smidigt med tanke på logistiken men självklart är personalen där trevlig och självklart tar de hand om henne lika bra som de skulle göra annanstans. Men ändå känns det ledsamt att Elin inte får vara där vi upplever att är det bästa stället man kan vara på när man bara är ett och ett halvt år gammal och där hon har sin storebror som hjälp och sällskap när vi säger hej då på morgonen.

Vi håller fortfarande tummarna för att det skall lösa sig. Gör det inte det har vi ändå turen att ha Elins dagis precis bakom knuten.

Hon som börjar dagis i höst. Foto: Studio Emma Huttu.

söndag 12 maj 2019

Mors dag

Jag är inte alltid den bästa av mödrar. Jag kunde vara lite bättre. Jag kunde säga färre nej om dagen, jag kunde räkna till tio i stället för att slå näven genom dörren, jag kunde tjata mindre. Vissa dagar är min stubin kortare än den är andra dagar. Då höjs min röst i samma takt som fyraåringen höjer volymen, jag tjatar, hotar, tjatar, mutar, tjatar och höjer rösten ännu mer. Jag kan vara riktigt oempatisk när en gråter över "vad var det jag sa"- incidenter och jag kan gräla på en som är övertrött och upp i varven i stället för att lugna ner en.

De här stunderna är ändå bara en bråkdel av dagen. För det mesta är jag säkert en rätt så bra mamma ändå. Någonting måste jag ju ha gjort rätt då barnen, trots att vi precis har bråkat, söker tröst hos just mig.

Idag var jag med om min femte morsdag. Med kort och rosor och utfärd och kaka. Och lite bråk, tjat, gråt och gnäll.


Varje dag är jag tacksam för dessa två. Ibland behövs det en morsdag för att bli påmind. Oftast räcker det men en kram från en sängvarm och yrvaken pojke eller en som bjuder på morot som hon nyss har haft i munnen.