Idag har vi firat Elin med sång och paket och croissanter och pizza och glass. För firas ska man när man fyller tre år. Det verkade vara ansträngande att stå i centrum en hel dag, vilket syntes i humör och antal minuter det tog att somna.
Elin är en väldigt duktig treåring. Hon kan det mesta själv och gör gärna sådant som utmanar henne och som hon egentligen inte får göra. Hon kan rosta bröd själv och ta ner medicin själv från skåpet. Hon tycker om att röra på sig och är motoriskt väldigt duktig. Hon lärde sig skrinna rätt bra och verkar ha bestämt sig för att lära sig cykla. Hon tycker om att lyssna på sagor och hon sjunger gärna. Hon leker gärna med dockor och just nu är Frozen grejen. Eller åtminstone Elsa. Trots sin tuffa sida bor det en liten prinsessa i henne och vissa dagar klär hon sig i glittrig klänning och hårband. Bara för att. Oftast ser man dock henne mer eller mindre utan några plagg på sig över huvudtaget. Här hemma alltså.
Hon är både lillasyster och storasyster. Som lillasyster har hon börjat ta allt mer plats i lekarna och kommer med initiativ när hon och Filip leker. Hon är också den som tar till nävarna och klorna när de inte kommer överens och som brottar ner brorsan om det behövs. Samtidigt ser hon upp till sin bror och vill absolut göra precis som han.
Som storasyster är hon väldigt omhändertagande. Hon älskar Iris och skulle helst bära omkring på henne som hon bär på sina dockor. Hon vill mata henne och sköta henne och pussa henne och trösta henne.
Som mellanbarn antar jag att hon just nu går igenom något av en inre konflikt. Vi tyckte att hon tog storasysterskapet på ett väldigt fint sätt, men hennes reaktion så här i efterhand tar sig i uttryck i att hon leker bebis, låtsas vara hjälplös och vill bli buren. Antagligen behöver hon en hel massa mer famntid och odelad uppmärksamhet än vi ens kan föreställa oss.
Att vara mamma är inte lätt. Elin gör stundvis mammavarandet om möjligt ännu svårare. Vissa stunder är hon totalt omöjlig att handskas med och det tar fram mina sämsta och fulaste sidor. Hennes personlighet går liksom inte ihop med en trotsålder. Det blir bara för mycket. Lyckligtvis lyckas hon komma över sina utbrott och verkar kunna förlåta mina utbrott för att snart vara den där söta och roliga Elin som hon de facto är.
Hon sover bättre nu. Fram tills att Iris föddes kom hon vandrande till vår säng varje natt. Nu vaknar hon ibland men nöjer mig med madrassen bredvid vår säng eller så somnar hon om i egen säng med eller utan hjälp. Men ibland hittar jag en Elin som har smugit sig upp i sängen och lagt sig intill mig precis som förr. "Tänk att jag får komma, liten som jag är, krypa upp i famnen för du har mig kär" sjunger de i en sång som vi lyssnar på vid läggdags och som Elin sjunger med i (något av det sötaste som finns). Och ja. Du får komma, liten som du är. För jag har dig så enormt mycket kär.
