...men ett jättehopp för vår förstfödde.
Filip har under förskoleåret utvecklats otroligt mycket. Han är nu som fisken i vattnet bland alla barn och vuxna i förskolan, han vågar bli lämnad ensam på kompiskalas och det allra senaste: han har börjat spela fotboll. Att han börjat spela i lag är kanske inte konstigt för någon annan kille i hans ålder, men för Filip är det en stor sak. Helt otänkbar för ett år sedan. Nu helt självklar.
Att få sina spelkläder var stort. Att spela sin första match var ännu större. Tjugo svettiga minuter på plan tillsammans med fyra främmande lagkamrater var inget jag hade kunnat föreställa mig ens för några månader sedan. Att laget tog stryk gjorde inget. Det var en väldigt glad och väldigt svettig fotbollsspelare som klev av planen efter matchen.
Han spelar hellre än bra. Han är född med varken bollsinne eller spelöga men ivern finns och må den få finnas kvar så länge att han utvecklas och kan upprätthålla sin iver. Idag sade han själv att han gjorde sitt allra bästa.
Och jag då? Om Filips iver håller i kommer jag att bli en av de där pinsamma föräldrarna som står och skriker goda råd vid sidan av planen. Jag kommer att leva mig in i hans spel och känna av både hans triumfer och besvikelser. Och så kommer jag antagligen att bli tvungen att stå sälja mockarutor i ur och skur under turneringar för den goda sakens skull.
