För tio år sedan sade vi ja till varandra.
Vi var unga. Unga och dumma, tyckte somliga. Vi skulle förstöra våra liv. Folk skulle tro att jag var gravid.
Att vi var unga och dumma var kanske till vår fördel. Vi var så unga att vi började bygga vårt gemensamma liv från noll. Så unga att vi fortfarande är unga. Vi är i den åldern då genomsnittet gifter sig.
Jag har ingen orsak att medge att mitt liv är förstört. Tvärtom är jag väldigt nöjd och det enda jag kunde tänka mig att byta ut är bilen.
Och gravid blev jag först fem år senare.
Jag skulle kunna berätta hur mycket och varför jag älskar just honom. I stället väljer jag att berätta varför jag gillar oss. För det är vi och oss vårt äktenskap handlar om, mer än du och jag. Vi har ett gemensamt mål och det strävar vi efter att nå tillsammans även om vi blir oense på vägen. Vi tar oss igenom sjukdom, sorg, glädje och vardag. Det är vi som får barn och uppforstrar dem, det är vi som fattar de stora besluten. Vi får nytt jobb, vi springer marathon, vi lär oss virka (okej, jag gör det, han kommer med beställningar), vi tänker lära oss segla, vi drömmer om det perfekta hemmet där våra barn skall växa upp.
Vi engagerar oss i varandras liv. I vårt liv. Samtidigt som det finns plats för två jag med olika viljor, åsikter, känslor och behov.
Vi är ett bra lag. Vi är starka tillsammans och vi vet var vi har varandra. Läsa varandras tankar kan vi ännu inte riktigt. Medan vi fortsätter öva på det kommunicerar vi i stället. Att någon tyckte att vi begick ett stort misstag för tio år sedan spelar ingen roll. Alla behöver inte vara vår största supporter. Bara vi är våra största fans räcker det.
Jag är glad att det var just han som blev min lagkamrat och även om man inte kan veta vad livet bjuder på jag får hoppas och tro att jag aldrig skall behöva ta in en bytesspelare.
 |
| Vi, när vi var väldigt unga. Ovetande om varandra hade vi köpt likadana, rätt så fula mössor. |
