Jag vill stå på vessabyttan och bestämma! skriker hon medan tårarna sprutar. Då har jag bett henne komma ner från toalettstolen där hon står och vattenkammar håret. Det är nuläget i ett nötskal när vi talar om vår äldsta dotter.
Just nu är hon 2 år och 10 månader och är inne i en andra våg av trotsålder. Nej! Jag vill inte! hörs ofta hos oss, ofta tillsammans med en sur min och ett stamp i golvet. Jag bestämmer! säger hon med eftertryck och vägrar göra det man ber henne göra. Vägran kan ta sig i uttryck i bestämda protester eller i att hon bara ignorerar det man säger och fortsätter pyssla med det hon höll på med.
Elins språk är utvecklat och ibland rätt invecklat för att komma ur en nästan-treårings mun. Jag har på känn att vi kommer att få svar på tal mer än vi önskar och redan nu kan hon munhuggas både med oss och med storebror.
Jag efter ketchuptvätt: Och så torkar du händerna och munnen.
Elin glatt med efterföljande piruett: Så brukar inte Pippi göra. Jag är Pippi Långstrump!
Jag i hopp om efter-maten-kiss: Nå Pippi brukar säkert kissa på byttan.
Elin: Jag är inte Pippi. Jag är Elin. Och så trallar hon vidare.
Hon är duktig. Hon kan faktiskt väldigt mycket. Det handlar om vilja och motivation och har hon bestämt sig för att inte göra så gör hon inte. Hon får höra en hel massa nej och vi får tjata väldigt mycket på henne. Tjata, locka, muta, belöna och berömma när hon plötsligt står färdigklädd i tamburen.
Trotset till trots har hennes mjuka och väldigt omhändertagande sida lyst fram extramycket på sistone. Just nu leker hon gärna hemlek med sin bror eller för sig själv och hon tar hand om sina dockor på ett väldigt skötsamt vis. Hennes kanin, iklädd blöja och body, är just nu den hon bär omkring på mest. När hon vaknar kollar hon om bebin har vaknat med ett ljust oj, har du vaknat? och lyfter försiktigt upp kaninbabyn i famnen. Precis som jag gör med Iris. Hej gumman! hälsar hon mjukt när hon tar upp kaninen ur vagnen. Ibland har kaninen något i blöjan och måste bytas. Det är Elin bra på.
Hon älskar sina syskon. Hon ser upp till sin bror och gosar gärna med sin syster och nämner dem alltid när hon räknar upp sina bästa vänner. Hennes roll- och fantasilekar har utvecklats mycket och häromdagen lekte de stora barnen Brandman Sam tillsammans.
Hon är i farten konstant. Om det blir tyst en längre stund finns det skäl att kolla vad hon sysslar med. Som att bekanta sig med pappas rakhyvel exempelvis. Hemma ser man sällan några klädesplagg på henne. Ibland vandrar hon omkring i någon annans kläder eller så klistrar fast mina amningsskydd på bröstet. Häromdagen sprang hon ut i bara blus och skor för att söka efter pappa som gått till roskisen. Hon konstaterade att det nog blev kallt om rumpan.
Hon är påhittig och företagsam. Hon gillar att sjunga och lär sig lätt hela sånger. Ibland hittar hon på egna ord till bekanta melodier. Hon lyssnar gärna på sagor och det är en av få stunder som hon sitter stilla och koncentrerat en längre stund.
Vid matbordet sitter hon inte stilla ens en hel minut utan snurrar runt på stolen och hänger över bordet. Jag undrar om det var vår dotter de talade om på dagis när de berömde henne för gott bordsskick? Vissa dagar tar tålamodet slut men inte ens den strängaste och mest uppretade föräldern kan hålla sig för skratt när Elin ligger på stolen och sjunger Hoppe hoppe hare kacka i sitt bo...
Hon är helt enkelt sin egen. Hon är den som både lyckas förarga och locka fram skratt flera gånger om dagen. Inte för att det här inlägget behöver någon loppukevennys, men här kommer exempel på hur Elin får oss att skratta. Dagligen.
Min bebis heter Iris (syftar på kaninen). Så vår bebis kan inte heta Iris. Hon kan heta Annabella!
Jag: Kom nu fröken!
Elin: Ja e ingen fröken! Ja e en gullevännen!
Elin tittar på vår julkrubba.
Titta där är ett lamm! Och... gullevännerna!
Ja visst är Maria, Josef och Jesusbarnet ena riktiga gullevänner!
Jan frågar vad barnen vill äta till kvällsmat. Elin med gnälltjatig röst: Jag vill ha alkohol!
Vi talade om att frukten persimon också kallas khaki. Kaki. Det blev fnittrigt vid matbordet. Elins böjning av ordet när hon bad om att få kackor var ännu roligare.
Antagligen är hon en högst vanlig tvååring med ett alldeles vanligt beteende. Hon är en handfull men så väldigt älskad med alla sina egenskaper.
