"Jag orkar inte vänta längre" skriker fyraåringen och kastar sig i min famn i förtvivlan. Det är sjunde december och alltför många dagar kvar till julafton. Nu sover alla och imorgon är den långa väntan äntligen över. Det kommer visserligen att vara årets längsta dag som egentligen bara är fylld med "vänta". Vänta på att klockan inte längre är före åtta på morgonen, vänta på bastun, vänta på mat, vänta på att julkyrkan är slut, vänta på mat igen, vänta på Julgubben, vänta på att få öppna paket. Att förvänta sig att barn ska kunna vänta nätt och sitta fint just på julafton är orimligt. De kommer att gräla, skrika, vara hungriga och trötta, tappa tålamodet många gånger om innan Julgubben äntligen kommer. Vi kommer att ha samma gräl om kläder som alla dagar och någon kommer att gå barfota hemifrån eller iklädd enhörningsdräkt också imorgon. Det är egentligen en helt vanlig dag men utan rutiner och med en massa spänningsmoment. Sitta stilla och vänta snällt händer inte. Barn är barn också på julafton. Speciellt på julafton.
Imorgon har de här tomtarna äntligen väntat klart. Julgubben lär titta in också. Det känns lite tudelat med den gubben. Dels är det ju en ren lögn. Liksom påskharen och tandfen är Julgubben något vi lurar i våra barn för att sedan några år senare ta honom ifrån dem. Han är visserligen kvällens höjdpunkt och visst är det ju så att julen när man är barn främst handlar om julklappar. Det får de gärna göra men lika viktigt är det att de vet att det inte bara Julgubben som ger gåvor. De har också många nära och kära som bryr sig om dem och vill uppmärksamma dem med gåvor. Det är ännu viktigare. De får ändå ha lite magi och spänning i år. Jag tror att de trots allt också uppskattar den mängd människor vi får fira jul med i år. God jul!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar