Mojmoj

"Dockan e ban o ja e banets mamma" säger hon. "Å du mamma e mojmoj".
Logiskt. 
Sen vänder hon sig till dockan: "Nu gå ja till jobbet. Du fåj bi me mojmoj. Ha en ba da, ja eskaj dej", säger hon och ger dockan en puss. Sen räcker hon dockan till mig och går till jobbet. Jag blir kvar med mitt barnbarn och väntar på att min dotters arbetsdag är slut. Det är den ca 30 sekunder senare.
"Nu kom ja. Nu ska vi gå hem".
Sedan upprepar sig händelserna några gånger till. Den här mormodern är av allt att döma barnvakt varje dag. 

Hon är en väldigt omtänksam och kärleksfull mor. Och jag hoppas förstås att en dag få bli mojmoj eller fajmoj. Men inte riktigt än ändå. 

2022

Så närmar sig året sitt slut. Vi har avslutat året med typ alla sjukdomar man kan ha på en gång men hoppas vi kan börja det nya året relativt friska. Även om 2022 inte har varit ett särskilt omvälvande år har det ändå varit händelserikt. Jag summerar som jag brukar. I år har jag...

... återvänt till arbetslivet för tredje gången.
... haft corona.

... njutit av en snörik vinter och skidat en hel del.
... förbannat bristen på dagvårdsplatser och kuskat tre barn till tre olika ställen under våren.
... varit väldigt tacksam över att vårt dagis råkar vara ett väldigt bra dagis jämfört med vad det ryktas om andra ställen.

... stiftat bekantskap med enterovirus. 
... firat mina barns 7-, 4- och 2-årsdagar.
... spelat en hel del fotboll.
... blivit fotbollsmorsa och fått en skolpojke.
... varit på två bröllop och två dop.

... åkt tåg till Vasa och tillbaka.

... varit på solsemester och firat midsommar på Rhodos.

... tillbringat färre sommarveckor på landet än på länge.

... njutit av en varm sensommar.

... köpt en bil.

... haft en större arbetsmängd än på flera år. 

... skidat både i mars och i december!

... varit rekordmycket på teater.

Visst hinner det ju hända en hel del under ett år, trots allt. Alla år behöver ju inte innehålla höga toppar och djupa dalar för att det skall kännas händelserikt. 2022 var ett jämnt år med mycket tid för familjen känns det som. I en barnfamilj händer det saker mest hela tiden i alla fall. Det är bara att leva och se vad 2023 har att ge oss. 

Visst var ju detta en av årets höjdpunkter ändå.

Ensilumet

Kotona

olen sinut itseni kanssa

tai itsekseni sinun kanssa

varsinkin jos ulkona tuulee

pohjoisen jäinen viima

ja lapset leikkivät piilosta

villasukillani

Oof

I något skede efter att ha fyllt ett år har alla våra barn börjat kalla sig något. Filip kallade sig länge Meme. Det utvecklades sakta via Mimip och Fijip till Filip. 
Elin kallade sig Mämys. Var det kom ifrån har jag inte den blekaste aning om men det påminner ju inte ens lite om Elin. Det blev så inrotat att också dagiskompisarna trodde hon hette Mämys. Lyckligtvis blev det småningom Enin och sedan Elin.

Iris har kallat sig Ii eller I-is så länge hon har kallat sig något. Det tycker jag är så nära man kan komma Iris när man bara är två. I stället har hon lyckats döpa om sina syskon, speciellt sin storebror. Elin kallar hon Eee, på senaste tiden något som liknar Eji. Rätt bra. Men Filip. Till en början kallade hon honom Fff. Rätt bra. Att ropa Fff! är dock inte särskilt lyckat, så hon lade till ett O. 

Oof. 

Ibland O-of. Låter som Olof det. 

Vi har övat. 
"Säg Fi-lip". 
"Fisi-oof."
Kan inte påstå att den versionen var något bättre. Om hon riktigt försöker kommer hon med ett "Vivi". Lite bättre ändå. Men fortfarande rätt långt från Filip. Och Oof tycks sitta bättre i hennes mun. Kärt barn har många namn. Vissa är bäst att försöka lära bort så fort som möjligt. Mämys och Oof hör till den kategorin. 

Två år

Så är våran minsting redan två år gammal. Hon kommer sannolikt alltid att kännas liten men också liten verkar ha blivit rätt stor. Hon är en företagsam och självgående fröken med en väldigt stark egen vilja. Den visar hon högljutt med protester och itkupotkuraivaren (finskan har en del väldigt träffande ord). Hon är mitt inne i en fas av tvåårstrots och jag hoppas den fasen är kortvarig. Samtidigt skall tålamodet räcka till för "jag kan själv"- fasen som också är väldigt starkt på gång nu.

För det mesta är hon glad och rolig. Så där påhittig som tvååringar kan vara. Hon njuter av syskonens och andra barns sällskap och hon tar blixtsnabbt modell av dem. På gott och ont. Också Iris, som kanske verkat något mer försiktig än sin syster, ser ut att ha ett intresse av att klättra på saker och hänga i det hon kan hänga i. Hon gillar att dansa och tycker om sånger och musik. Hon orkar koncentrera sig länge på pussel och böcker och leker gärna med dockor och i lekköket. Hon äter det mesta och äter själv. Hon förstår sig på godsaker och tycker ofta att ett kex vore på sin plats. Hon sover helkasst och kommer vandrande till vår säng vareviga natt. Tur att hon fortfarande är liten och inte tar så mycket plats. 

Språkligt är hon duktig men stundvis svårtolkad om man inte känner henne bra. Hon har mycket att berätta och säger flerordssatser. "I-is fajj toji pipi vuvu, I-is jesse" berättar hon. Alltså Iris föll från stolen och fick ont i huvudet, Iris ledsen. Hon kan också se orsak-verkan sammanhang och svara på varför-frågor.

Jag: Varför är Elin ledsen?
Iris: Vövö I-is viva Ees hå. (=För att Iris rev i Elins hår). Ärlig är hon också.

Jag: Ska du duscha nu? Varför då? (Åt Iris som klär av sig och är på väg till duschen mitt i allt.)
Iris: Vövö dutta joji. (För att duscha är roligt). 

Hon får gärna vara liten ett tag till. Älskade, lilla. 

Sköna vardag

Vi har varit tillbaka i vardagen i två veckor nu och under dessa veckor har det inte gått en dag utan att någon av oss varit sjuk. Bra start på vardagen. Iris mjuklandade på sitt nya dagis en vecka och efter det följde en sjukvecka. Före det hann herrarna i huset ha en släng av corona och jag och Elin har haft någon version av Iris sjuka. Att försöka komma in i vardagsrutiner när varje dag avviker från de tänkta rutinerna är inte särskilt lätt. Lyckligtvis verkar de flesta av oss nu vara tillräckligt friska för en ny vardagsvecka. 

Det blir en ny vardag för oss. Jag har gått upp i arbetsmängd och tillbringar fem dagar i veckan på jobbet för första gången sedan före Filip. Filip har börjat skolan. Wilma plingar till med meddelanden rätt ofta tycker jag. Båda flickorna är äntligen på samma dagis. Ingen är vårdledig. Fyra av fem har en hobby ungefär en gång i veckan. Det här är bara början på den småbarnsfamiljevardag vi kommer att leva ett bra tag framöver. Det blir nog bra. Så länge chefen tror mig när jag för n:te gången samma höst ringer och sjukanmäler mig eller mina barn.

Summer of '22