Sommaren i ett nötskal

Imorgon börjar skolan. Alla utom vår skolelev har visserligen landat i vardagen redan förra veckan men i morgon är det definitivt slut på de lata dagarna. Det är absolut inget fel med det. Vardagen är rätt så bra, trots allt.

Vi hade en skön sommar. Vi hann med mycket redan före semestern så det känns som att sommaren varat väldigt länge nu. Vi fick en lagom mängd landevistelse, utfärder, sommar i stan, häng vid fotbollsplan, bärplockning, simning och fästingar. Och än lär vi få njuta av sensommarvädret ett tag.

 

Jan kommer med bättre bilder när han får till det. 

Ett hej igen

Jag blev åter upplyst om att jag skriver sällan. Det är sant. Jag skyller på brist på tid, sömn och inspiration. Vad skulle jag nu skriva om? Det händer inte så mycket. Fast det är ju inte helt sant. Barnen växer i rasande takt och vips har hela vårterminen gått utan att jag hunnit sätta mig ner och reflektera över det. Vi har klarat våren som innehållit några vändor av magsjukor, andra sjukor, fotbollsträningar och jumppor att hinna i tid till. Vardag, helt enkelt. Livet är mest vardag så även om det känns händelsefattigt är det det liv vi lever mest.

Filip har inlett sin sista vecka av årskurs ett. Den kille som började skolan förra hösten var en helt annan kille än den som börjar tvåan i augusti. Han har mognat och blivit självständig. Han kan gå eller cykla till skolan på egen hand (även om han alltid föredrar att bli skjutsad) och han tar sig till träningarna tillsammans med grannpojken. Han för returflaskor i sällskap av grannflickan och köper godis för slanten. Vissa dagar ser man knappt skymten av honom då han leker och lever med grannarna. Även om det mesta av försiktigheten hos honom har försvunnit är han ändå fortfarande väldigt känslig och blir lätt upprörd över sådant jag skulle kalla småsaker. Han vill veta vad som kommer att hända för annars har han en vision som inte får ändras. Lego är fortfarande ett stort intresse hos honom. Han är inställd på att delta i Lego Masters när han är femton och är anmäld till Robottikerho till hösten där han får lära sig hur man får legobitarna att röra på sig. Jag antar att vi får investera i fler motorer och kugghjul efter den klubben.

Elin är fem och är fortfarande sin egen, om än lite äldre och mognare. Hon är envis och bestämmer helst själv men det går att resonera lite bättre med henne nu. Hon styrs långt av sina känslor och har hon stigit upp med fel fot så har hon. De flesta morgnar har vi någon form av kris, ofta gäller det kläder som har fel färg eller storlek. Hon håller på med gymnastik såväl hemma som på samlingen på dagis står hon mer på huvudet än på fötterna. Hon klättrar på allt man kan (och inte borde kunna) klättra på och hanterar sin kropp väldigt smidigt. Man skulle kunna tro att hon är i farten hela tiden men hon har en förmåga att koncentrera sig länge också. Hon gillar att rita och pyssla och kan sitta länge med sådana aktiviteter. Hon har aldrig visat ett lika stort intresse för bokstäver som Filip gjorde när han var liten, men ett tu tre visade det sig att hon ljudar igenom ord och hon försöker gärna skriva också. I Elin bor en liten perfektionist, åtminstone på vissa områden. Hon behöver odelad uppmärksamhet och njuter av att få vara på tumanhand med någon av oss. 

Iris är två år och åtta månader. Också hon är bestämd och har gått igenom något slags fas av trotsålder. Hon har lyckligtvis slutat bitas men kan kasta sig på golvet eller gå bort för att sura om det behövs. Hon är fortfarande liten och behöver mycket famn. Samtidigt håller hon på att bli stor. Hon leker gärna mamma och om jag är mojmoj så är Jan moffa och vi får nu som då passa hennes bebisar som heter lite olika varje gång. Hennes språk är rikt och hon uttrycker sig väldigt bra för att vara bara två. Hon leker rollekar och för en dialog med dockorna, djuren eller andra leksaker hon är sysselsatt med. Hon kan vara lite försiktig bland nya människor men är en riktig spelevink när hon är på det humöret. Hon tycker om att sjunga och dansa och vi funderar nu vilken hobby hon kunde njuta mest av. Hon vill gärna att man läser för henne, helst samma bok om och om igen. Just nu är hon i den värsta rumpnisseåldern. "Varför" är hennes mest frekventa ord. Visserligen har hon frågat "varför" redan länge, men tidigare nöjde hon sig med mitt första svar. Nu fortsätter "varför?" tills jag faktiskt inte har några svar längre. "Mamma vaffö hänger dina böst?" Jag tittar ner och där står hon med huvudet på sned och ser på mig med sina stora runda ögon. "Få ja titta på dina hängböst?" Det här säger väl lika mycket om hennes iakttagelseförmåga och obefintliga filter som om min förändrade kropp.

Förutom mina hängbröst har jag en mage som växer i riktning framåt och i den bor en lillebror som vaknar när jag går och lägger mig. Vilken personlighet han utvecklas till blir intressant att se. Han kommer ändå att få växa upp med två ivriga hjälpmammor och en storebror att se upp till. 

Mojmoj

"Dockan e ban o ja e banets mamma" säger hon. "Å du mamma e mojmoj".
Logiskt. 
Sen vänder hon sig till dockan: "Nu gå ja till jobbet. Du fåj bi me mojmoj. Ha en ba da, ja eskaj dej", säger hon och ger dockan en puss. Sen räcker hon dockan till mig och går till jobbet. Jag blir kvar med mitt barnbarn och väntar på att min dotters arbetsdag är slut. Det är den ca 30 sekunder senare.
"Nu kom ja. Nu ska vi gå hem".
Sedan upprepar sig händelserna några gånger till. Den här mormodern är av allt att döma barnvakt varje dag. 

Hon är en väldigt omtänksam och kärleksfull mor. Och jag hoppas förstås att en dag få bli mojmoj eller fajmoj. Men inte riktigt än ändå. 

2022

Så närmar sig året sitt slut. Vi har avslutat året med typ alla sjukdomar man kan ha på en gång men hoppas vi kan börja det nya året relativt friska. Även om 2022 inte har varit ett särskilt omvälvande år har det ändå varit händelserikt. Jag summerar som jag brukar. I år har jag...

... återvänt till arbetslivet för tredje gången.
... haft corona.

... njutit av en snörik vinter och skidat en hel del.
... förbannat bristen på dagvårdsplatser och kuskat tre barn till tre olika ställen under våren.
... varit väldigt tacksam över att vårt dagis råkar vara ett väldigt bra dagis jämfört med vad det ryktas om andra ställen.

... stiftat bekantskap med enterovirus. 
... firat mina barns 7-, 4- och 2-årsdagar.
... spelat en hel del fotboll.
... blivit fotbollsmorsa och fått en skolpojke.
... varit på två bröllop och två dop.

... åkt tåg till Vasa och tillbaka.

... varit på solsemester och firat midsommar på Rhodos.

... tillbringat färre sommarveckor på landet än på länge.

... njutit av en varm sensommar.

... köpt en bil.

... haft en större arbetsmängd än på flera år. 

... skidat både i mars och i december!

... varit rekordmycket på teater.

Visst hinner det ju hända en hel del under ett år, trots allt. Alla år behöver ju inte innehålla höga toppar och djupa dalar för att det skall kännas händelserikt. 2022 var ett jämnt år med mycket tid för familjen känns det som. I en barnfamilj händer det saker mest hela tiden i alla fall. Det är bara att leva och se vad 2023 har att ge oss. 

Visst var ju detta en av årets höjdpunkter ändå.

Ensilumet

Kotona

olen sinut itseni kanssa

tai itsekseni sinun kanssa

varsinkin jos ulkona tuulee

pohjoisen jäinen viima

ja lapset leikkivät piilosta

villasukillani

Oof

I något skede efter att ha fyllt ett år har alla våra barn börjat kalla sig något. Filip kallade sig länge Meme. Det utvecklades sakta via Mimip och Fijip till Filip. 
Elin kallade sig Mämys. Var det kom ifrån har jag inte den blekaste aning om men det påminner ju inte ens lite om Elin. Det blev så inrotat att också dagiskompisarna trodde hon hette Mämys. Lyckligtvis blev det småningom Enin och sedan Elin.

Iris har kallat sig Ii eller I-is så länge hon har kallat sig något. Det tycker jag är så nära man kan komma Iris när man bara är två. I stället har hon lyckats döpa om sina syskon, speciellt sin storebror. Elin kallar hon Eee, på senaste tiden något som liknar Eji. Rätt bra. Men Filip. Till en början kallade hon honom Fff. Rätt bra. Att ropa Fff! är dock inte särskilt lyckat, så hon lade till ett O. 

Oof. 

Ibland O-of. Låter som Olof det. 

Vi har övat. 
"Säg Fi-lip". 
"Fisi-oof."
Kan inte påstå att den versionen var något bättre. Om hon riktigt försöker kommer hon med ett "Vivi". Lite bättre ändå. Men fortfarande rätt långt från Filip. Och Oof tycks sitta bättre i hennes mun. Kärt barn har många namn. Vissa är bäst att försöka lära bort så fort som möjligt. Mämys och Oof hör till den kategorin. 

Två år

Så är våran minsting redan två år gammal. Hon kommer sannolikt alltid att kännas liten men också liten verkar ha blivit rätt stor. Hon är en företagsam och självgående fröken med en väldigt stark egen vilja. Den visar hon högljutt med protester och itkupotkuraivaren (finskan har en del väldigt träffande ord). Hon är mitt inne i en fas av tvåårstrots och jag hoppas den fasen är kortvarig. Samtidigt skall tålamodet räcka till för "jag kan själv"- fasen som också är väldigt starkt på gång nu.

För det mesta är hon glad och rolig. Så där påhittig som tvååringar kan vara. Hon njuter av syskonens och andra barns sällskap och hon tar blixtsnabbt modell av dem. På gott och ont. Också Iris, som kanske verkat något mer försiktig än sin syster, ser ut att ha ett intresse av att klättra på saker och hänga i det hon kan hänga i. Hon gillar att dansa och tycker om sånger och musik. Hon orkar koncentrera sig länge på pussel och böcker och leker gärna med dockor och i lekköket. Hon äter det mesta och äter själv. Hon förstår sig på godsaker och tycker ofta att ett kex vore på sin plats. Hon sover helkasst och kommer vandrande till vår säng vareviga natt. Tur att hon fortfarande är liten och inte tar så mycket plats. 

Språkligt är hon duktig men stundvis svårtolkad om man inte känner henne bra. Hon har mycket att berätta och säger flerordssatser. "I-is fajj toji pipi vuvu, I-is jesse" berättar hon. Alltså Iris föll från stolen och fick ont i huvudet, Iris ledsen. Hon kan också se orsak-verkan sammanhang och svara på varför-frågor.

Jag: Varför är Elin ledsen?
Iris: Vövö I-is viva Ees hå. (=För att Iris rev i Elins hår). Ärlig är hon också.

Jag: Ska du duscha nu? Varför då? (Åt Iris som klär av sig och är på väg till duschen mitt i allt.)
Iris: Vövö dutta joji. (För att duscha är roligt). 

Hon får gärna vara liten ett tag till. Älskade, lilla.