 |
| Bebin. Lillebror. Isak. Izzy. Isse-Nisse. Kärt barn har många namn. |
Idag fyller vår lilla år. Fast liten är hon ju inte längre. Hon är tre år och storasyster, vilket hon gärna understryker. Trots det är hon fortfarande lagom liten och gosig och sitter gärna tätt intill och lyssnar på saga. Även om hon inte är min minsting längre antar jag att jag kommer att se henne som liten rätt länge till. En stor liten.
Iris är för det mesta en solstråle. Hon är sprallig och gillar att underhålla oss och få oss att skratta. Hon tycker om musik och om att dansa och hon klarar sin nyss påbörjade jumppa galant. Hon leker rollekar både med dagiskompisarna och med syskonen och hon tar intryck både av lekkamraterna och sådant hon ser på Netflix. Hon sysselsätter sig också själv och har börjat visa intresse för att rita. Hon njuter av tumistid med någon av oss vuxna och då blir vi ofta bjudna på en massa kaffe och mat ur lekköket.
Iris har kommit ur den värsta fasen av trots, även om hon fortfarande har starka åsikter om hur saker och ting skall vara. Hon kan sätta sig på tvären när som helst och hon vill gärna bestämma. Hon är dock lättare att resonera med nu och när hon är på gott humör och inställd på att göra saker själv så klarar hon väldigt mycket.
Hon är pratsam och pladdrar gärna på. Hon minns förvånansvärt bra vad som hänt, även om tidsbegreppen fortfarande är lite flummiga. Förgången tid markerar hon med "i morse" eller "igår". Hon kan verka lillgammal när hon säger saker som "det är ingen vits" eller "nu räcker det!". Hon vill gärna förklara händelser (för mig eller för sig själv) men resonemangen kan vara lite långsökta. Jag kan varna henne för att klättra för högt eller gå för nära vägkanten. "Då kan jag falla och bli platt. Och det vill vi inte" kan hon säga och rynka på näsan och skaka på huvudet. Nej, det vill vi ju inte.
Hon är så fin. Att hon beställt en regnbågstårta till sitt allra första kompiskalas är på något vis passande.
Det har gått tio dagar sedan lillebror föddes. Under dessa tio dagar har han visat sig vara en väldigt nöjd prick. Han gör sitt jobb som bebis och äter, sover och bajsar. Han gör inte väsen av sig i onödan och sover oförskämt bra nätter. Detta har gjort att den annars lite jobbiga starten blivit avsevärt mycket lättare än den kunde ha blivit. Idag besökte vi rådgivningen för första gången och han fick beröm för att ha vuxit fint. Jag fick nitarna borttagna. Det kändes knappt men jag höll på att svimma av obehag.
Syskonen har tagit väl emot honom. Elin skulle helst hålla honom i famnen hela tiden och för henne verkar modersinstinkterna komma helt naturligt. Iris har behövt lite tid men också hon gosar gärna med lillebror när hon för göra det i lugn och ro. Filip behöver helt klart tumistid med honom och bröderna har sina stunder tillsammans nu och då. Det blir intressant att se hurudana relationer syskonen kommer att få sinsemellan.
Är man den yngsta i syskonskaran gäller det att göra sig sedd och hörd för att bli ihågkommen. Varför inte börja med en dramatisk entré?
Det beräknade datumet kom och gick och jag började sikta in mig på att gå på övertidskontroll veckan därpå. En dag senare började jag dock misstänka att jag läcker fostervatten och under natten till lördagen var jag så pass säker på saken att jag ringde sjukhuset för närmare direktiv. Jag hade inga värkar så jag fick order om att komma och visa upp mig nästa morgon. "Ring igen om vattnet blir grönt eller blodigt" sade de. En halv timme senare blödde jag och då var det bara att åka. Mormor kallades in mitt i natten och vi anlände till Kvinnokliniken halv fyratiden på lördagsmorgonen. Jag blev undersökt av en trevlig (svenskspråkig) barnmorska och eftersom jag vid det här laget hade börjat få värkar fick vi stanna kvar. När också läkaren tittat på mig och tyckt att läget är under kontroll blev jag rullad direkt till förlossningssalen. Babyn låg rätt högt uppe och av den orsaken fick jag lov att hållas i liggande ställning för att inte riskera att navelsträngen blev i kläm.
Jag hade föreställt mig en rätt så snabbt framskridande förlossning. Det trodde barnmorskan (en till svenskspråkig!) också och jag fick min epiduralbedövning rätt snart för att den säkert skulle hinna ha effekt. Det gav mig en chans att ta igen mig lite, jag hade trots allt sovit hela två timmar den natten. Babyn ville inte sjunka utan timmarna gick utan märkbara framsteg. Utom att jag plötsligt var 8 cm öppen, vilket ingav oss lite nytt hopp. Klockan började ändå närma sig lunchtid. Jag fick lov att stiga upp och studsa på bollen i hopp om att det skulle få babyn i rätt riktning. Det hjälpte lite. Nästa gång jag lade mig i sängen för att bli undersökt började det hända saker. Oönskade sådana. Jag blev kallsvettig och kände mig svimfärdig, vilket jag lyckades svamla fram. En till barnmorska kallades på plats, mitt blodtryck rasade och babyns hjärtljud blev svagare. Läkare kallades på plats. Det kom minst tre personer till in i rummet. Tydligen blödde jag. Jag reagerade på "mennään hätäsektioon" och "nu åker vi till operationssalen, du är i trygga händer". Jag fattade att det var bråttom så på något sätt lyckades jag kravla mig till sängen intill som rullade in mig i operationssalen för att sedan kravla mig upp till nästa säng där anestesiläkaren välkomnade mig. Jag fick något äckligt att dricka och en mask att andas i. Sedan domnade jag bort. Jag vet inte hur en sådan här situation känns för den anhöriga som blir kvar. Antagligen är det inte så kul. Jag hann skänka de mina en tanke men blev lugnad av tanken att jag är i trygga händer.
Det hann gå fem minuter från ordet "hätäsektio" tills babyn var på utsidan. Vår son föddes den 2.9 klockan 13.41. Han mådde utmärkt. Visserligen hade han navelsträngen tre varv runt halsen, vilket förklarar varför han aldrig sjönk ordentligt. Men han mådde bra.
Det tog en stund för mig att orientera mig när jag vaknade. Att hitta Jan vid min sida med babyn i famnen var det enda som betydde något. Tänk att de fick vara med i uppvakningsrummet! Jag vet att en läkare berättade för mig om operationen. Hon fick komma tillbaka en stund senare och upprepa sig. Jag vet att jag upprepade samma sak till Jan några gånger. Utan att direkt veta om det. När jag småningom kunde röra mina armar fick jag babyn till bröstet. Han levde. Jag levde. Något mörbultad, men ändå.
När jag äntligen kunde röra på benen och känseln återvänt till de flesta delar av kroppen blev vi rullade till avdelningen. Det var fullt hus på Kvinnokliniken och jag fick äran att dela rum med tre andra mamma-babypar. Det var inte särskilt avkopplande. Det första dygnet var jag helt beroende av Jan eller sköterska. Jag hade ett stort sår från naveln neråt, ihopstansat som en tågräls. Inget att leka med precis. Dagen därpå kom min barnmorska upp till avdelningen som hon lovat att hon skulle. Hon gick igenom händelseförloppet och förklarade vad som hade hänt. Nu var jag så pass klar i knoppen att jag kunde ta emot det som sades. Att hon kom och gav mig av sin tid uppskattar jag mycket. Antagligen kommer jag först långt senare att förstå vad vi nyss varit med om och att bearbeta det är antagligen ganska viktigt.
Det gick så bra som ett akut kejsarsnitt kan gå. Jag var på världens tryggaste ställe att vara på just då. Nu är vi hemma med en sex dagar gammal kille. Jag rör mig långsamt men det går mot det bättre. Jag har ont men det lättar. I övrigt är jag som en nyförlöst- disträ och känslomässigt labil. Jag kan inte ta ställning till hur jag mår eller vad babyn ska heta. Jag skrattar, sen gråter jag för att det gör ont att skratta och gråter mer för att jag inte kan göra en så normal sak som att skratta. Eller hosta. Jag är ledsen för de stora barnens skull för att jag inte kan leka med dem, lyfta dem, ha dem i famnen när de är ledsna. Men de är så duktiga och så förstående, trots allt. Och de älskar sin lillebror.
Mer om postpartum i ett annat inlägg. Jag tycker mig höra någon som ska ha mat.
 |
| 3068g, 47 cm |
Idag kom dagen jag inte hade räknat med att skulle komma. Jag är mammaledig. Igen. Att det blev ett "igen" kom ärligt talat som en överraskning. I slutändan en helt välkommen överraskning och är nog en tanke jag någongång tänkt, men det har ändå gjort den här graviditeten till den psykiskt tyngsta av alla jag gått igenom.
"Onko raskaus toivottu?" frågade tanten som svarade när jag ringde och bokade det första rådgivningsbesöket. Är graviditeten önskad? Eeeh... fick jag fram, tills hon förtydligade sin fråga och undrade om jag tänkte fortsätta graviditeten. Självklart skulle jag det. Jag tror inte jag kan ångra ett barn, däremot skulle jag sannolikt ångra ett bortvalt barn livet ut.
Jag ljuger inte när jag säger att jag gått igenom hela repertoaren av möjliga känslor man kan ha i en sådan här situation. I början av graviditeten, näst efter chocken, var det mest skuldkänslor jag hade. Jag kände skuld över att jag inte var lycklig. Nej, efter plusset på stickan följde inte glädjetjut utan snarare en harang fula ord och förnekelse. Vad är jag för mamma och människa som kan känna så? Att andra tog nyheten med glädje tröstade förstås, samtidigt som jag kände mig ännu mer skyldig över att inte glädjas lika mycket. För det borde jag ju, visst? Att jag stundvis hoppades på ett missfall gjorde mig inte mindre usel. Vad är jag för mamma och människa som ens kan tänka så i smyg?
Under månaderna som gått har jag varit ledsen och nedstämd, glad och hoppfull, trött och irriterad, modfälld och uppgiven och till och med lycklig och förväntansfull. Just nu är allt okej. Man har ju faktiskt nio månader på sig att bli du med läget. Jag är redo att ta emot en till och jag hävdar att livet kan komma med värre överraskningar än så här. Ett barn till gör mig knappast yngre eller mindre gråhårig, jag får knappast varken mer tid över eller längre tålamod och småbarnsåren blir några fler. Och nej, magsjuka i en sexpersonersfamilj kommer inte att vara muntert. Men "har man tre kan man ha fyra" som en viss jag känner sa och ja, det ska nog gå bra.
Den här filuren ville verkligen till världen och av uppdrag jag kan tänkas bli tilldelad i livet hör uppdraget att ta hand om och uppfostra en ny människa till de största jag kan tänka mig. Oväntad eller inte, han är precis lika välkommen och älskad som syskonen. Dessa syskon grälar redan om vem som skall få hålla honom i famnen först.
 |
| Visst har vi plats för en till pajas. |
Imorgon börjar skolan. Alla utom vår skolelev har visserligen landat i vardagen redan förra veckan men i morgon är det definitivt slut på de lata dagarna. Det är absolut inget fel med det. Vardagen är rätt så bra, trots allt.
Vi hade en skön sommar. Vi hann med mycket redan före semestern så det känns som att sommaren varat väldigt länge nu. Vi fick en lagom mängd landevistelse, utfärder, sommar i stan, häng vid fotbollsplan, bärplockning, simning och fästingar. Och än lär vi få njuta av sensommarvädret ett tag.
Jag blev åter upplyst om att jag skriver sällan. Det är sant. Jag skyller på brist på tid, sömn och inspiration. Vad skulle jag nu skriva om? Det händer inte så mycket. Fast det är ju inte helt sant. Barnen växer i rasande takt och vips har hela vårterminen gått utan att jag hunnit sätta mig ner och reflektera över det. Vi har klarat våren som innehållit några vändor av magsjukor, andra sjukor, fotbollsträningar och jumppor att hinna i tid till. Vardag, helt enkelt. Livet är mest vardag så även om det känns händelsefattigt är det det liv vi lever mest.
Filip har inlett sin sista vecka av årskurs ett. Den kille som började skolan förra hösten var en helt annan kille än den som börjar tvåan i augusti. Han har mognat och blivit självständig. Han kan gå eller cykla till skolan på egen hand (även om han alltid föredrar att bli skjutsad) och han tar sig till träningarna tillsammans med grannpojken. Han för returflaskor i sällskap av grannflickan och köper godis för slanten. Vissa dagar ser man knappt skymten av honom då han leker och lever med grannarna. Även om det mesta av försiktigheten hos honom har försvunnit är han ändå fortfarande väldigt känslig och blir lätt upprörd över sådant jag skulle kalla småsaker. Han vill veta vad som kommer att hända för annars har han en vision som inte får ändras. Lego är fortfarande ett stort intresse hos honom. Han är inställd på att delta i Lego Masters när han är femton och är anmäld till Robottikerho till hösten där han får lära sig hur man får legobitarna att röra på sig. Jag antar att vi får investera i fler motorer och kugghjul efter den klubben.
Elin är fem och är fortfarande sin egen, om än lite äldre och mognare. Hon är envis och bestämmer helst själv men det går att resonera lite bättre med henne nu. Hon styrs långt av sina känslor och har hon stigit upp med fel fot så har hon. De flesta morgnar har vi någon form av kris, ofta gäller det kläder som har fel färg eller storlek. Hon håller på med gymnastik såväl hemma som på samlingen på dagis står hon mer på huvudet än på fötterna. Hon klättrar på allt man kan (och inte borde kunna) klättra på och hanterar sin kropp väldigt smidigt. Man skulle kunna tro att hon är i farten hela tiden men hon har en förmåga att koncentrera sig länge också. Hon gillar att rita och pyssla och kan sitta länge med sådana aktiviteter. Hon har aldrig visat ett lika stort intresse för bokstäver som Filip gjorde när han var liten, men ett tu tre visade det sig att hon ljudar igenom ord och hon försöker gärna skriva också. I Elin bor en liten perfektionist, åtminstone på vissa områden. Hon behöver odelad uppmärksamhet och njuter av att få vara på tumanhand med någon av oss.
Iris är två år och åtta månader. Också hon är bestämd och har gått igenom något slags fas av trotsålder. Hon har lyckligtvis slutat bitas men kan kasta sig på golvet eller gå bort för att sura om det behövs. Hon är fortfarande liten och behöver mycket famn. Samtidigt håller hon på att bli stor. Hon leker gärna mamma och om jag är mojmoj så är Jan moffa och vi får nu som då passa hennes bebisar som heter lite olika varje gång. Hennes språk är rikt och hon uttrycker sig väldigt bra för att vara bara två. Hon leker rollekar och för en dialog med dockorna, djuren eller andra leksaker hon är sysselsatt med. Hon kan vara lite försiktig bland nya människor men är en riktig spelevink när hon är på det humöret. Hon tycker om att sjunga och dansa och vi funderar nu vilken hobby hon kunde njuta mest av. Hon vill gärna att man läser för henne, helst samma bok om och om igen. Just nu är hon i den värsta rumpnisseåldern. "Varför" är hennes mest frekventa ord. Visserligen har hon frågat "varför" redan länge, men tidigare nöjde hon sig med mitt första svar. Nu fortsätter "varför?" tills jag faktiskt inte har några svar längre. "Mamma vaffö hänger dina böst?" Jag tittar ner och där står hon med huvudet på sned och ser på mig med sina stora runda ögon. "Få ja titta på dina hängböst?" Det här säger väl lika mycket om hennes iakttagelseförmåga och obefintliga filter som om min förändrade kropp.
Förutom mina hängbröst har jag en mage som växer i riktning framåt och i den bor en lillebror som vaknar när jag går och lägger mig. Vilken personlighet han utvecklas till blir intressant att se. Han kommer ändå att få växa upp med två ivriga hjälpmammor och en storebror att se upp till.
