Rhodos tur och retur

På midsommarafton satte vi oss på planet till Rhodos tillsammans med andra bleka finnar för att en vecka senare komma hem med samma, lite mindre bleka, finnar. Vår resa var den första på väldigt, väldigt länge och med den inledde vi vår sommarsemester. 

Barnen var förstås förväntansfulla. Det var jag också, även om jag var beredd på att solsemester med barn inte är att ligga i solstolen och läsa hela dagen. Det var varken gräl- eller stressfritt att resa med tre rätt små barn, men i det stora hela klarade vi oss väldigt bra. Det bästa enligt mig var att jag fick en vecka utan att behöva städa eller laga mat. Det är semester det. 

Hotellet var rätt stort men passligt för våra behov. När vi anlände den första kvällen smått trötta och hungriga retade vi oss på oljudet som kom från scenen vi hade nedanför oss, och övervägde att byta rum. Redan den andra kvällen hade vi vant oss vid (o)ljudet, delvis för att vi själva deltog i det. Varje kväll var det minidisco och våra barn rockade loss tills de var svettiga och övertrötta. 

Det var en sol- och simsemester för hela slanten. Vi rörde oss knappt utanför hotellområdet och vi trivdes i bassängerna. Varje morgon packade vi ihop typ hälften av våra ägodelar plus en jättedonits för att tillbringa dagen vid bassängkanten. Elin, som i simhallen knappt har vågat doppa näsan under vattnet, avslutade veckan med att ta sats och hoppa i bassängen med jätteplums. Iris tog några dagar på sig för att vänja sig vid vattnet men också hon blev modig och åkte gärna rutschkana ner i barnbassängen. Med en simkunnig och två försedda med flytetyg kändes det ganska tryggt. 

En utfärd blev det, till Butterfly Valley. Det är, som namnet säger, en dal med fjärilar. På hemvägen tog bussen oss till ett bimuseum. Det hade jag kunnat stå över. Jag blev kvar i den heta bussen med två sovande flickor. Någon kulturell stadsrundtur hade varit bortkastad. Dels var det stekhett att bara traska 500 meter på vår egen gata och dels har barnen varken intresse eller ork för sådant. Vi får vara kulturella när de är lite äldre och inte klagar på att det är långt att gå. 

Den del av mig som hade tänkt tanken att barnen kommer att lära känna den grekiska matkulturen blev utskrattad av den del av mig som rätt fort insåg det motsatta. Barnen har levt på spaghetti och vitt bröd hela veckan och jag blev dessutom upplyst om att hotellets pasta är godare än den de får hemma. Jag får väl sätta igång med att lära mig koka pasta. Middagarna var de stunder som stressade mig mest. Det var ett enda spring från början till slut. Det var buffé och går man på buffé med barn ser det ut så här: först hämtar man mat åt sina barn. Sen turas man om att hämta mat åt sig själv. När man återvänder till bordet har något barn ätit upp och vill ha mer. När man hämtat mat åt barnet för en andra gång och precis tagit sig en första gaffel är det nästa barn som ska ha mera att äta eller dricka. När det är skött måste någon bajsa (utan att ljuga hände detta minst en gång under samtliga måltider). Vi springer på toa och under tiden har de andra barnen ätit klart och vill ha efterrätt. Medan de snällt får vänta tills vi vuxna hunnit sluka vår mat har något av barnen smitit eller också behöver nästa gå på toa. Fort fort efterrätt så vi äntligen kan gå från bordet. Ett besök på en finare restaurang hade varit bortkastat. Och antagligen både stressande och pinsamt. 

Stranden var fin men stenig så det blev inte så mycket simmande i havet. Kvällarna bjöd dock på vacker solnedgång där solen försvann bakom bergen i Turkiet. 

Hemresan blev lång. Vi checkade ut på förmiddagen och tillbringade dagen vid poolen tills det var dags att bli upplockade av bussen kvart i sex. Flyget var en timme försenat och när vi äntligen landade kl 01.30 var vi rätt möra. 

Det var en lyckad semester tyckte vi alla. Inget att klaga på och inget vi saknade. Det gör vi gärna om någon gång. Vi har blivit rätt förtjusta i de grekiska öarna. Fler bilder följer. Nu har vi packat om och bytt Medelhavet mot plagen i Pargas. Det är också bra. 

Ett obetydligt steg för mänskligheten...

 ...men ett jättehopp för vår förstfödde.

Filip har under förskoleåret utvecklats otroligt mycket. Han är nu som fisken i vattnet bland alla barn och vuxna i förskolan, han vågar bli lämnad ensam på kompiskalas och det allra senaste: han har börjat spela fotboll. Att han börjat spela i lag är kanske inte konstigt för någon annan kille i hans ålder, men för Filip är det en stor sak. Helt otänkbar för ett år sedan. Nu helt självklar. 

Att få sina spelkläder var stort. Att spela sin första match var ännu större. Tjugo svettiga minuter på plan tillsammans med fyra främmande lagkamrater var inget jag hade kunnat föreställa mig ens för några månader sedan. Att laget tog stryk gjorde inget. Det var en väldigt glad och väldigt svettig fotbollsspelare som klev av planen efter matchen. 

Han spelar hellre än bra. Han är född med varken bollsinne eller spelöga men ivern finns och må den få finnas kvar så länge att han utvecklas och kan upprätthålla sin iver. Idag sade han själv att han gjorde sitt allra bästa. 

Och jag då? Om Filips iver håller i kommer jag att bli en av de där pinsamma föräldrarna som står och skriker goda råd vid sidan av planen. Jag kommer att leva mig in i hans spel och känna av både hans triumfer och besvikelser. Och så kommer jag antagligen att bli tvungen att stå sälja mockarutor i ur och skur under turneringar för den goda sakens skull. 

Dumma mammas dag

Idag är det mors dag. Under de senaste dagarna har jag varit väldigt mycket "dumma mamma", så även idag. Mors dag ändrar inte faktum. Jag tvivlar precis lika mycket på mig själv som mor på Mors dag som jag gör andra dagar då jag både är en dum mamma, en dålig kock och saknar auktoritet. Utom att jag på Mors dag får kort och presenter av just dessa som tycker att jag är rätt dum. Också på Mors dag lagar jag mat, skäller på mina barn, kramar om dem, leker med dem, ger upp sovutrymme och dricker mitt morgonkaffe i etapper för att en behöver bajsa och en annan behöver min odelade uppmärksamhet. Också på Mors dag längtar jag i smyg efter en lugn stund (vilket jag de facto har i skrivande stund! edit: jag blev avbruten och fick fortsätta efter läggdags). Inte för att jag inte vill vara med mina barn, utan för att möjligtvis vara en mindre dum mamma efteråt. 

Det svåra med att vara mamma är att räcka till för alla. Igår räckte jag till åt en av tre och tog Filip till Svenska teatern för att se Mary Poppins. Både för att börja hans kulturella fostran och för att få fem timmar tumistid med min son. Jag tror vi båda var nöjda. Nu måste jag bara se till att också de andra får fem timmar, åtminstone hon som allra oftast tycker jag är dumma mamma. Ifall det ens för ett tag skulle göra mig mindre dum.  

Jag är väldigt tacksam för att få vara mor till mina barn. De ger så mycket mer än de tar, även om de om måndagsmorgnarna lyckas ta väldigt mycket. Trots trots, stress, bråk, gnäll, höstblåsor, magsjukor, dåliga nätter, bajs på fel ställe och halvätna morötter i sängen är det den här trion som gör vår familj till just vår familj. Den trion som gör mig till just den mor jag är. Ibland "dumma mamma". Oftast den de önskar att ska natta dem. 

Oodi Ilolle

Tar mig i kragen och skriver en rad(da)

Någon påpekade att jag skriver sällan nuförtiden. Jag fattade vinken (varsågod, Agneta). 

Sedan jag skrev senast har vi fått en sjuåring, en fyraåring och ett nytt dagisbarn i familjen. Jag har börjat jobba och dagarna går ut på att försöka få samtliga barn levererade till tre olika ställen på morgonen, jobba en stund och sedan få hem alla tre igen utan att någon skall behöva ha orimligt långa dagar. Hittills har det varit hanterbart men det kunde ju finnas smidigare lösningar. 

Vi har med intresse följt med Filips förskolegång och glatt oss åt de framsteg som skett under vintern. Han har blivit mer du med socialt tunga situationer och verkar ha kommit över sådant som för honom har varit stora utmaningar. Han klarar läsning och matematik lekande lätt och det är inget nytt, men det är när vi får höra att han har presenterat en bok inför en liten grupp eller att han har lekt med någon annan än de närmaste kompisarna som vi jublar högt. Lego hör fortfarande till hans största intressen och han är fast besluten att öva och bli så bra att han kan delta i Lego Masters som sänds på Maikkaren nu. Filip är lugn, omtänksam och tänkande men reagerar starkt med känslor när han blir upprörd. Han är klipsk och har ett mattehuvud som han kanske kan ha nytta av. Han känns plötsligt så stor. Lyckligtvis kommer han fortfarande och sätter sig i famnen ibland.

Elin. Hon som dagligen prövar oss och roar oss. Eller bidrar till att utveckla oss som föräldrar, om man vill uttrycka det så. Hon är vår Lotta på Bråkmakargatan. Oftast är hon glad, påhittig och omtänksam och hon tar gärna hand om dem som är yngre än hon själv (babykusiner, till exempel). Finns det inte någon passlig bebis duger dockor också bra. Hon klär sig gärna i klänning och Frozen och annat princessrelaterat är väldigt pop. Hon är bra på att engagera andra i lekar och leker gärna med sina syskon och med kompisarna på dagis. Har hon stigit upp med rätt fot går dagen som en dans. Hon är en humörmänniska och humöret kan svänga rätt tvärt. Hennes vilja är starkare än min förmåga att säga nej och hon är väldigt svår att förhandla med när hon är på det humöret. Jag har lärt mig att välja mina strider och låter henne vara utan knöliga strumpor eller dumma tröjor om läget tillåter. Hon gör helst som hon vill och kan ignorera uppmaningar som "hoppa inte i soffan" eller "kom ner från diskbänken" fullständigt, vilket ger mig nippran. Hon är i farten hela tiden och klättrar på allt hon tycker är värt att bestiga. Hon lär ska ha varit halvvägs upp i en gran på dagis häromdagen. Elin behöver tanka tumistid och hon behöver mycket uppmärksamhet och beröm när hon lyckas. Hon kommer gärna med till butiken eller på andra små uppdrag och hon tycker om att hjälpa till i köket genom att skära grönsaker till exempel. Hon är livlig och fortfarande motoriskt duktig men trots sin aktiva sida har hon tålamod att bygga en legobyggsats eller sitta en stund och färglägga och rita. Hon kan läsa korta ord och försöker också skriva lite. Något av ett mattehuvud tycktes skönjas också även om dessa egenskaper har varit dolda bakom allt annat hon hellre kan. 

Iris har hunnit bli ett och ett halvt år och har inlett sin dagiskarriär på finska. Hon har klarat sig bra där men avreagerar sig när vi skall hem genom att totalvägra sätta sig i bilen. Jag har fått muta henne med kex för att slippa trycka ner henne med våld, men det är nog varken en hållbar eller hälsosam lösning i längden. Hon är glad och sprallig och har ett sinne för humor. Hon gillar bus och tycker om kurragömma. Knäpper man på musik så börjar hon dansa och hon sjunger efter bästa förmåga. Hon tycker om att bläddra i böcker, rita, leka med dockor och laga mat i lekköket. Hon lyckas också bygga ihop en legogubbe. Hon säger några begripliga ord och en hel del egna ord och gör sig förstådd med dem i kombination med tonfall eller bestämt pekande och visande. Hon har ett temperament likt sin systers och slänger sig raklång på golvet och skriker när hon är missnöjd. Hon är dock ännu lättdistraherad och man kan avleda hennes uppmärksamhet rätt lätt. Hon njuter av uppmärksamhet och hon blir väldigt glad när hon får vara med i syskonens lekar. Hon tar modell- på gott och ont- och klättrar med lätthet upp i våningssängen eller upp på matbordet. Jag hittade henne i handfatet på toaletten också, så man får vara på sin vakt. 

Det var våra barn och vår vardag i ett nötskal. Jag jobbar bara tre dagar i veckan och eftersom barnen ännu inte har fritidsaktiviteter att köras till är vi ännu inte inne i det där ökända ekorrhjulet. Det lär vi hinna med ännu. Just nu njuter jag så gott det går av att ha små barn och att inte vara uppslukad av arbetslivet.

Vintern i bilder

Genom Covid-19 och vidare

Så blev det vår tur till sist. Det var en fråga om när, inte om, vi skulle drabbas av coronaviruset och det hände passligt nog ett par veckor före jag återvänder till arbetslivet. Det blev grädden på moset, liksom. Under min tid hemma med barn har vi försökt undvika det fruktade C:t och så kulminerar det hela i just C. 

Iris har aldrig upplevt det "normala" och den här mamma-föräldra-vårdledigheten blev inte som man kanske önskar av tiden hemma med barn. Jag har inte kunnat erbjuda henne samma aktiviteter som de andra fick. Hon lär väl inte ta alltför mycket skada av det ändå. Jag däremot har blandade känslor beträffande den nya vardagen. Å ena sidan blir det trevligt med omväxling och att få göra saker utan att någon klänger på en. Å andra sidan känns det vemodigt att lämna den här tidsåldern bakom. Jag kunde gärna resa sju år tillbaka i tiden och göra om det. Kanske göra bättre eller annorlunda.

Covid-19 då? För vår del kom vi ganska lindrigt undan. Filip och Elin klarade sig med en feberdag, jag hade huvudvärk ett par dagar och tappade luktsinnet (!). Iris drabbades hårdast med feber i fyra dagar och en hosta som sitter kvar och Jan verkar ha skyddats bra av vaccinet. Att det tog över en vecka mellan familjens första positiva test och det sista var lite frustrerande. Lyckligtvis fick vi smittan nu och inte när karantäntiden var 14 dagar. 

På måndag skall jag infinna mig på jobbet kl 8.15. Hur det ska gå till har jag ingen aning om.