Om vårt dagis och andras dagis

Vi är jättenöjda med gruppfamiljedaghemmet där Filip vårdas under veckan. Samtidigt som vi går omkring och myser pågår en debatt om hur kaotisk dagvården kan vara på andra håll - på de flesta håll - i huvudstadsregionen. Exempelvis belyses problematiken här. När en dagistant (jag vet, det är inte ett politiskt korrekt ord, men jag använder det ändå) själv säger att hon aldrig skulle placera sina egna barn på daghemmet där hon arbetar är det något som är alldeles på tok.

För stora grupper verkar vara problemet som allting bottnar i.
För att sammanfatta:
- Grupperna är stora.
- Stora grupper betyder mycket baciller och mycket sjukdom. När influensan härjar och daghemspersonalen är sjuk handlar det om att överleva och helst se till att alla barn också överlever.
- För få vuxna relaterat till antalet barn. Planen för småbarnspedagogik som nyss förnyats går inte att förverkliga.
- För få vuxna ögonpar som inte vad som händer. Om något händer vår son på gården vill jag vara säker på att någon i personalen har sett situationen och kan redogöra för den.
- Möjligheterna till att alls gå ut under dagen minskar. Det har till och med vi märkt. Om alla barn är på plats men bara två vuxna varav en är vikarie finns till förfogande förstår jag mycket väl att de inte beger sig till parken utan är på gården eller stannar inne. För säkerhets skull.
- Samtalen med barnen utgörs av "gå på toa" och "klä på dig". Mer än så hinner man inte med.

En del av problematiken tas också upp i Lääkärilehti. Ett daghemsbarn har i snitt 100 sjukdagar per år! Det låter helt galet!
Filip har varit borta från dagis en dag under 1,5 års tid. Han har snuva ibland men inget som håller honom borta från daghemmet. Han har haft en ögoninflammation men den var lättskött och krävde inte hemmadagar. Visst är det individuellt hur lätt man smittas. Vi råkar vara väldigt friska hos oss. Visst kommer det dagar också på vårt dagis då flera i gruppen är sjuka. Inte kommer alla lika lindrigt undan som vi. Jag hävdar ändå att vår grupp på 12 barn och tre vuxna sprider färre baciller än daghem med 80 barn (ja, jag googlade vårt närmaste finska dagis och på hemsidan sägs att de har totalt ca 80 barn!).

Summa summarum: normen är att dagisbarn är sjuka var fjärde dag. 100 dagar som de inte kan ta del av småbarnspedagogiken. Föräldrarna som i jämställdhetens namn har återgått till arbetet är hemma med sjukt barn i snitt minst en dag i veckan. När barnet väl är på plats är hälften i personalen ersatt med obekanta vikarier, vilket inte går ihop med barnets behov av trygghet och kontinuitet. Småbarnspedagogiken blir ändå inte genomförd på grund av brist på personal och i värsta fall blir barnen med mest behov av uppmärksamhet utan det, vilket inte förebygger beteendestörningar, tvärtom.

Det är knappast gruppstorleken som avgör om man är nöjd med daghemmet eller inte. Vad jag vet är många föräldrar väldigt nöjda med stället där deras barn vårdas, tack vare bra personal, fina utrymmen eller något annat som värderas högt. Men hur mycket bättre skulle man inte tycka om daghemmet om grupperna vore mindre?
 
Gruppfamiljedaghem kostar lika mycket för familjerna som ett vanligt kommunalt daghem. Barnen är i alla åldrar vilket gör gruppen mer lik en syskonskara (jämför 12 tvååringar med 12 barn i åldern 1-5). Daghemmets personal består av tre vuxna med någon utbildning inom det sociala- att vara barnpedagog är inte ett måste. På vanliga daghem måste det finnas en barnträdgårdslärare. Gruppfamiljedaghemmen (några stycken, som hör till samma område) har en gemensam föreståndare som ansvarar för pedagogiken. Personalen sköter köket (värmer mat, dukar, sätter igång diskmaskinen), kökspersonal finns inte.
Det fungerar. Jag struntar i om det finns en barnträdgårdslärare på plats varje dag eller inte så länge personalen är kompetent och verkar må bra. På vårt dagis kan småbarnspedagogiken förverkligas då det oftast finns resurser till att dela in den lilla gruppen i mindre grupper, spela spel, pyssla och leka enligt barnens nivå och behov. Framför allt finns det tid att ge alla barn de minuter av odelad uppmärksamhet som ett barn behöver varje dag. Personalen har tid att berätta lite om dagen när vi hämtar Filip och hinner lyfta fram bekymmer och oro om det är något. Stämningen är i allmänhet lugn. Visst missar jag en hel del av vad som händer under dagen och säkert går det vilt till också på Filips dagis, men höjda röster och arga tonfall från stressade dagistanter har jag aldrig hört.

Vi har ingen erfarenhet av andra daghem. Jag har bara hört rykten och känt av det i samband med mitt eget jobb. När jag läser och hör om hur det kan se ut på andra håll kan jag bara vara glad och tacksam att vi valde just det här gruppfamiljedaghemmet åt Filip. Jag behöver aldrig lämna en ledsen pojke, jag hämtar alltid en glad och sprallig en och jag behöver inte oroa mig för att han inte skulle må bra under dagen. Att Filip själv vill bjuda alla sina vänner från dagis på kalas säger ju någonting om hur bra han har det där.

En av 12 som får tillräckligt med uppmärksamhet och blir ihågkommen på sin födelsedag.

Den nya planen för småbarnspedagogik är fin men bortkastat arbete då det verkar som att det inte går att genomföra av rent praktiska skäl. Samtidigt som daghemmen borde prestera ökar arbetsmängden och gruppstorlekarna. Personalen mår inte bra och det har en direkt inverkan på hur barnen mår. Kanske politikerna kunde ta sig en funderare här. Kanske kunde de prova på att ansvara för 20 barn en hel dag och samtidigt baka in både finmotoriska övningar och mediakännedom och helst se till att alla barn returneras helskinnade till sina föräldrar.