40 år

Idag har vi uppvaktat Jan med sjungande kort, strumpor och croissanter. Vad annat kan man vänta sig när man fyller fyrtio år?

Jämfört med Alfons och Emils pappor som enligt all logik borde vara i ungefär samma ålder är Jan en rätt välbevarad fyrtioåring. Detta trots sömnbrist och allmänt kaos som råder i en barnfamilj. Han har blivit biten av löparflugan och ser till att hålla sig i form. Kan han välja att löpa eller cykla så gör han det i stället för att ta bilen. Även om han kanske identifierar sig som en hårt arbetande man är han ändå först och främst pappa. Han är familjens klippa och barnens hjälte och han tar koppi när jag tappar det totalt. Han kan vara tankspridd och glömsk och kan inte multitaska. Får han en fix idé håller den honom vaken om nätterna tills han på något sätt förverkligar den. Liksom barnen behöver han mat regelbundet för att inte bli vresig. Han blir galen av skokaoset i vår tambur och strävar efter så smidiga och praktiska lösningar som möjligt oberoende vad det gäller. En excel löser det mesta. Han tål inte slit och släng- modet utan vill helst köpa sådant som håller livet ut. Han klär sig gärna stiligt och mycket av det han bär har han fyndat på Tori.fi. Han är social och de flesta uppskattar hans närvaro. Nu och då får han egentid och då är kören rätt så självklar för honom. Behöver han nolla så funkar en spännande bok eller en action/scifi-film. Gärna något dystopiskt. Om han hade mer tid över skulle han säkert måla. Nu går mycket tid till att se till att barnen hinner till respektive hobbyn och ibland får han själv lov att infinna sig på fotbollsplanen 07.30 en lördagsmorgon för att coacha tioåriga killar. 

På lördag firar vi honom på riktigt med fest och mycket folk. Man vet ju inte om man någonsin får en sådan chans igen, menar han. Och så är det ju. Idag firar vi med testkaka och som Elin uttryckte det: idag behöver du bara chilla med gurkor på ögonen och du får prutta så mycket du vill! Vilken lyx att få fylla 40!

Hittade ingen färsk bild på Jan utan barn. Men här är han ändå.
Inte så tjock, men nog en genomklok man i sina bästa år!

 

Allt som blev oskrivet

För ett år sedan hade jag tänkt skriva ett inlägg om att gå tillbaka till arbetslivet efter mammaledigheten, att byta jobb och anta nya utmaningar. Nu har jag varit på det nya jobbet ett helt år och inget blev skrivet om det. För några månader sedan hade jag tänkt skriva en text om vår ettåring som producerar häpnadsväckande fina meningar, men inte heller det blev gjort. Nu är han snart två och talar ännu mer och har ett temperament som bara barn i den åldern kan ha. Jag hade tänkt skriva ett inlägg om vår resa till Cypern för en månad sedan. Om hur det är att resa med fyra barn, om Lollo och Bernie, om katterna och hur skönt det var att få allt serverat i en hel vecka. Också den texten är på hälft och kommer antagligen aldrig att bli publicerad. 

Jag skulle ha så mycket att skriva om. Om fotbollsspelaren, om gymnasten, om trots och bråk, om syskonrelationer, personligheter, jobb och allt annat som fyller vardagen, men just vardagen kom emot och jag har helt enkelt inte haft tid att skriva. Eller så har jag prioriterat andra saker då jag har haft en halvtimme ostörd tid. Just nu är vi på landet med en lång, varm sommar bakom oss med väldigt mycket simmande och många ljusröda kvällshimlar. Det krävde en kväll utan nattningsuppdrag och utan fotbolls- EM för att få de här raderna nerplitande. Ännu en vecka lever vi sommarlov. Sedan skyndar vi vidare igen.

Personerna på bilden har mycket med texten att göra. 

Sju år

Igår fyllde Elin sju år. Tänk att också hon har hunnit bli så stor! Hon är sig lik, även om hon växer och mognar. I förskolan tilldelades hon styrkekortet Ihärdighet och det beskriver henne väldigt bra. Hon är inte den som ger upp och hon är målmedveten och ihärdig i vad hon än företar sig. Under vintern har hon blivit ett vattendjur och lärt sig simma rätt så bra. Hon hoppar med huvudet före i bassängen och dyker efter föremål från bottnen. Hon är fortsättningsvis hela tiden i farten och har gjort stora framsteg i gymnastiken under det senaste året. Vem gör inte det om man tränar tre gånger i veckan? När hon inte klättrar eller står på händerna kan hon sitta långa stunder och rita eller pyssla. Hon klinkar fram melodier på pianot och hör när det blir fel. Hon verkar ha talang och intresse för sådant. 

Hon kan vara oresonlig men samtidigt är hon väldigt förståndig. Hon är till stor hjälp med de yngre syskonen när det behövs. Hon är bra på att pajasa och hon hittar på upptåg och hyss som hon tror att hon inte åker fast för. Hon börjar vara mån om hur hon ser ut och vad hon har på sig och hon fixar själv frisyrer åt sig. Hon njuter av tumistid och odelad uppmärksamhet och det försöker vi ge henne trots att det inte är så lätt.

Hon är en social varelse och bjuder gärna in sig till kompisar då hon får chansen. Samtidigt är hon lite blyg och försiktig, speciellt om hon känner sig osäker eller är rädd för att misslyckas. Ofta är den rädslan obefogad. Kanske bor det en liten perfektionist i henne. 

Hon är oftast glad och då skiner hela hon. I födelsedagspresent hade hon önskat hål i öronen och nu skiner hon i kapp med örhängena. Det gör henne på något sätt ännu större än den lilla hon trots allt ännu är. 

Tio år

Idag har vi firat Filip som fyllt tio år. Han är en social person mån om att hela tiden ha något att göra eller någon att umgås med. Om han får chansen att välja stannar han hellre hemma med en kompis än följer med oss andra. Jag vet allt mindre om hans dagar eftersom han är fåordig i sitt berättande och jag får bara lita på att allt är bra i skolan och var han än rör sig. Han är ändå en samvetsgrann person och jag har ingen orsak att inte lita på honom. Han klarar sig bra i skolan och ger sitt allt också i ämnen som inte hör till hans starka sidor. Matematik är definitivt hans starka sida men det har vi vetat sen han var liten.

Filip lever och andas fotboll. Han tränar flitigt och när han inte är på fotbollsplanen tränar han hemma i korridoren. Det gillar varken våra golvlister eller hans byxor men jag ser hellre att han lirar hemma än sitter framför en skärm. Är han vid skärmen är det också fotboll som gäller vilket känns rätt så ofarligt. Han lagrar statistik och matchresultat i huvudet och i det avseendet är han väldigt lik sin far. 

Filip är en snäll och diplomatisk storebror och han är till stor hjälp när han ser att det behövs. Annars tycker han om att ha smörgåsen förberedd och kläderna framburna åt honom om morgnarna och ibland kan man i egenskap av förstfödd få saker och ting framdukade. Han är en känslig person och har svårt att inte låta känslorna välla fram, och man kan tycka att han blir onödigt upprörd över småsaker. Men det är sådan han är. 

När man är tio år är man redan rätt så stor. Och samtidigt så liten och oskyldig. Han har friheter men är samtidigt beroende av oss. Han har åsikter men är ännu lätt att påverka. Han tar avstånd men kommer ännu och gosar i vår säng en stund innan han lägger sig. Han ser fortfarande upp till oss men snart kommer vi att bli pinsamma. Och jag ser både den stora och duktiga pojken som fixar det mesta själv och den lilla Filip som jag gärna gör saker för så att han säkert ska ha det bra. Jag känner honom så väl och trots det finns den där rädslan att han ska glida ifrån mig. 

Jag firar tio år som mamma. Jag är både glad, tacksam och stolt över att vara just Filips mamma. 

Den långa väntan

"Jag orkar inte vänta längre" skriker fyraåringen och kastar sig i min famn i förtvivlan. Det är sjunde december och alltför många dagar kvar till julafton. Nu sover alla och imorgon är den långa väntan äntligen över. Det kommer visserligen att vara årets längsta dag som egentligen bara är fylld med "vänta". Vänta på att klockan inte längre är före åtta på morgonen, vänta på bastun, vänta på mat, vänta på att julkyrkan är slut, vänta på mat igen, vänta på Julgubben, vänta på att få öppna paket.  Att förvänta sig att barn ska kunna vänta nätt och sitta fint just på julafton är orimligt. De kommer att gräla, skrika, vara hungriga och trötta, tappa tålamodet många gånger om innan Julgubben äntligen kommer. Vi kommer att ha samma gräl om kläder som alla dagar och någon kommer att gå barfota hemifrån eller iklädd enhörningsdräkt också imorgon. Det är egentligen en helt vanlig dag men utan rutiner och med en massa spänningsmoment. Sitta stilla och vänta snällt händer inte. Barn är barn också på julafton. Speciellt på julafton. 

Imorgon har de här tomtarna äntligen väntat klart. Julgubben lär titta in också. Det känns lite tudelat med den gubben. Dels är det ju en ren lögn. Liksom påskharen och tandfen är Julgubben något vi lurar i våra barn för att sedan några år senare ta honom ifrån dem. Han är visserligen kvällens höjdpunkt och visst är det ju så att julen när man är barn främst handlar om julklappar. Det får de gärna göra men lika viktigt är det att de vet att det inte bara Julgubben som ger gåvor. De har också många nära och kära som bryr sig om dem och vill uppmärksamma dem med gåvor. Det är ännu viktigare. De får ändå ha lite magi och spänning i år. Jag tror att de trots allt också uppskattar den mängd människor vi får fira jul med i år. God jul!

Fyra år

Idag har vi firat Iris från morgon till kväll. Det kan man bra göra när någon i huset fyller fyra år. När man är fyra kan man väldigt mycket. Iris har lärt sig cykla, hon kan rita figurer som ser ut som människor, hon kan säga R, hon känner igen många bokstäver och kan skriva sitt namn. Hon vågar kommunicera på de några ord finska hon snappat upp och marscherar målmedvetet in hos granntanten, sätter upp foten på badrumspallen och säger "nagellacki". Då får hon så klart nagellack på tårna. När musiken börjar spela börjar hon röra sig i takt med den och när hon dansar är hon i sitt rätta element. Hon älskar allt som glittrar och har med prinsessor eller enhörningar att göra. Likväl leker hon gärna med bilar om det råkar finnas sådana. 

Målmedveten är hon. Eller envis. Hon sätter sig på tvären flera gånger om dagen men lika snabbt som vredesutbrottet brutit ut går det över igen. Hon tycker om att skoja och hon har en livlig fantasi. Hon kan återge berättelser och händelser förbluffande bra och hon har antagligen mer koll på saker än vi kan förstå.  Att vår före detta minsting redan är så här stor är svårt att förstå. Det är kanske inte lätt att vara ganska stor  men ändå betraktas som en av de yngre i familjen. Med henne är det alltid lätt att vara på tumanhand och sådana stunder borde vi försöka erbjuda ännu mer. 

Också hon är sin alldeles egen. Hon med de stora ögonen och långa ögonfransarna. Hon som får blodet att koka och hjärtat att smälta om vartannat. Henne älskar jag oavsett.

Ett år

Idag har vi firat Isak som fyllt ett år. Tänk att det redan har gått ett år! Tänk att det bara har gått ett år. 

Isak är en nöjd person. Han är oftast på gott humör och han gillar att busa. Ju mer skratt han får till stånd hos sina syskon, desto mer pajasar han. Han trivs utomhus och smiter ut på gården om dörren står på glänt. Han ska klättra på allt och plötsligt kan man hitta honom på matbordet dit han har tagit sig via någon passlig stol. Ute klättrar han upp för stegen till trampolinen. Lyckligtvis är han rätt så bra på att backa ner igen, men trots det dyker det upp nya bulor var och varannan dag. Han har också hittat glädjen i att öppna skåp och lådor och tömma ut innehållet ur dessa. Saker och ting rör på sig här hemma då han är i farten. Han blir helarg om man tar bort det roliga av honom och då skriker han och lägger sig raklång i protest. 

Isak tog sina första steg för några veckor sedan, men först nu under helgen började han gå mer och mer. Han väljer fortfarande att krypa ifall han har bråttom, men övar också gärna på att gå. Han älskar fortfarande bollar och dem försöker han nu sparka. Han har lärt sig göra high five och han slinker än hit, än dit när man sjunger Prästens lilla kråka.

Isak verkar förstå en hel del men han har inte särkilt många begripliga ord att komma med. "Ättä" kan betyda äta, vatten, kasta eller klättra, beroende på betoningen. "Ännää" verkar fortfarande vara hans ord för boll. Mamma och pappa säger han ibland men om det betyder det vi vill att det ska betyda är lite oklart. 

Isak äter numera nästan allt som vi äter och blir han bjuden på burkmat visar han bestämt att han ska ha det bordsgrannen har. Han låter sig bli matad men äter också gärna själv. Tillsvidare är han allätare. Med sina nästan åtta tänder går det bra att tugga också lite större bitar. 

Isak har en unik relation till vart och ett av sina syskon och är en högt älskad lillebror. Under det senaste året har vi fått lära känna honom och de närmaste åren lär visa mer av den person han kommer att utvecklas till.

För ett år sedan kom Isak till världen med buller och bång. Jag skulle säga att jag har repat mig rätt från den händelsen både fysiskt och psykiskt, även om jag ofta återvänder till den dagen i mitt huvud. Att lämna babyåret bakom sig är alltid lite vemodigt, lite extra vemodigt den här gången som förmodligen är den sista (never say never, som en viss person jag känner brukar säga). Inga fler positiva test. Inga fler första ultraljud. Inga fler första sparkar och ingen mer liten nyfödd på bröstet för första gången. Hur motsägelsefullt det än låter är också det ett slags sorg att bearbeta. Samtidigt är jag glad att få blicka framåt mot alla de milstolpar våra barn ännu har framför sig och är innerligt tacksam för de fyra fina vi har.