Sju år

Igår fyllde Elin sju år. Tänk att också hon har hunnit bli så stor! Hon är sig lik, även om hon växer och mognar. I förskolan tilldelades hon styrkekortet Ihärdighet och det beskriver henne väldigt bra. Hon är inte den som ger upp och hon är målmedveten och ihärdig i vad hon än företar sig. Under vintern har hon blivit ett vattendjur och lärt sig simma rätt så bra. Hon hoppar med huvudet före i bassängen och dyker efter föremål från bottnen. Hon är fortsättningsvis hela tiden i farten och har gjort stora framsteg i gymnastiken under det senaste året. Vem gör inte det om man tränar tre gånger i veckan? När hon inte klättrar eller står på händerna kan hon sitta långa stunder och rita eller pyssla. Hon klinkar fram melodier på pianot och hör när det blir fel. Hon verkar ha talang och intresse för sådant. 

Hon kan vara oresonlig men samtidigt är hon väldigt förståndig. Hon är till stor hjälp med de yngre syskonen när det behövs. Hon är bra på att pajasa och hon hittar på upptåg och hyss som hon tror att hon inte åker fast för. Hon börjar vara mån om hur hon ser ut och vad hon har på sig och hon fixar själv frisyrer åt sig. Hon njuter av tumistid och odelad uppmärksamhet och det försöker vi ge henne trots att det inte är så lätt.

Hon är en social varelse och bjuder gärna in sig till kompisar då hon får chansen. Samtidigt är hon lite blyg och försiktig, speciellt om hon känner sig osäker eller är rädd för att misslyckas. Ofta är den rädslan obefogad. Kanske bor det en liten perfektionist i henne. 

Hon är oftast glad och då skiner hela hon. I födelsedagspresent hade hon önskat hål i öronen och nu skiner hon i kapp med örhängena. Det gör henne på något sätt ännu större än den lilla hon trots allt ännu är. 

Tio år

Idag har vi firat Filip som fyllt tio år. Han är en social person mån om att hela tiden ha något att göra eller någon att umgås med. Om han får chansen att välja stannar han hellre hemma med en kompis än följer med oss andra. Jag vet allt mindre om hans dagar eftersom han är fåordig i sitt berättande och jag får bara lita på att allt är bra i skolan och var han än rör sig. Han är ändå en samvetsgrann person och jag har ingen orsak att inte lita på honom. Han klarar sig bra i skolan och ger sitt allt också i ämnen som inte hör till hans starka sidor. Matematik är definitivt hans starka sida men det har vi vetat sen han var liten.

Filip lever och andas fotboll. Han tränar flitigt och när han inte är på fotbollsplanen tränar han hemma i korridoren. Det gillar varken våra golvlister eller hans byxor men jag ser hellre att han lirar hemma än sitter framför en skärm. Är han vid skärmen är det också fotboll som gäller vilket känns rätt så ofarligt. Han lagrar statistik och matchresultat i huvudet och i det avseendet är han väldigt lik sin far. 

Filip är en snäll och diplomatisk storebror och han är till stor hjälp när han ser att det behövs. Annars tycker han om att ha smörgåsen förberedd och kläderna framburna åt honom om morgnarna och ibland kan man i egenskap av förstfödd få saker och ting framdukade. Han är en känslig person och har svårt att inte låta känslorna välla fram, och man kan tycka att han blir onödigt upprörd över småsaker. Men det är sådan han är. 

När man är tio år är man redan rätt så stor. Och samtidigt så liten och oskyldig. Han har friheter men är samtidigt beroende av oss. Han har åsikter men är ännu lätt att påverka. Han tar avstånd men kommer ännu och gosar i vår säng en stund innan han lägger sig. Han ser fortfarande upp till oss men snart kommer vi att bli pinsamma. Och jag ser både den stora och duktiga pojken som fixar det mesta själv och den lilla Filip som jag gärna gör saker för så att han säkert ska ha det bra. Jag känner honom så väl och trots det finns den där rädslan att han ska glida ifrån mig. 

Jag firar tio år som mamma. Jag är både glad, tacksam och stolt över att vara just Filips mamma. 

Den långa väntan

"Jag orkar inte vänta längre" skriker fyraåringen och kastar sig i min famn i förtvivlan. Det är sjunde december och alltför många dagar kvar till julafton. Nu sover alla och imorgon är den långa väntan äntligen över. Det kommer visserligen att vara årets längsta dag som egentligen bara är fylld med "vänta". Vänta på att klockan inte längre är före åtta på morgonen, vänta på bastun, vänta på mat, vänta på att julkyrkan är slut, vänta på mat igen, vänta på Julgubben, vänta på att få öppna paket.  Att förvänta sig att barn ska kunna vänta nätt och sitta fint just på julafton är orimligt. De kommer att gräla, skrika, vara hungriga och trötta, tappa tålamodet många gånger om innan Julgubben äntligen kommer. Vi kommer att ha samma gräl om kläder som alla dagar och någon kommer att gå barfota hemifrån eller iklädd enhörningsdräkt också imorgon. Det är egentligen en helt vanlig dag men utan rutiner och med en massa spänningsmoment. Sitta stilla och vänta snällt händer inte. Barn är barn också på julafton. Speciellt på julafton. 

Imorgon har de här tomtarna äntligen väntat klart. Julgubben lär titta in också. Det känns lite tudelat med den gubben. Dels är det ju en ren lögn. Liksom påskharen och tandfen är Julgubben något vi lurar i våra barn för att sedan några år senare ta honom ifrån dem. Han är visserligen kvällens höjdpunkt och visst är det ju så att julen när man är barn främst handlar om julklappar. Det får de gärna göra men lika viktigt är det att de vet att det inte bara Julgubben som ger gåvor. De har också många nära och kära som bryr sig om dem och vill uppmärksamma dem med gåvor. Det är ännu viktigare. De får ändå ha lite magi och spänning i år. Jag tror att de trots allt också uppskattar den mängd människor vi får fira jul med i år. God jul!

Fyra år

Idag har vi firat Iris från morgon till kväll. Det kan man bra göra när någon i huset fyller fyra år. När man är fyra kan man väldigt mycket. Iris har lärt sig cykla, hon kan rita figurer som ser ut som människor, hon kan säga R, hon känner igen många bokstäver och kan skriva sitt namn. Hon vågar kommunicera på de några ord finska hon snappat upp och marscherar målmedvetet in hos granntanten, sätter upp foten på badrumspallen och säger "nagellacki". Då får hon så klart nagellack på tårna. När musiken börjar spela börjar hon röra sig i takt med den och när hon dansar är hon i sitt rätta element. Hon älskar allt som glittrar och har med prinsessor eller enhörningar att göra. Likväl leker hon gärna med bilar om det råkar finnas sådana. 

Målmedveten är hon. Eller envis. Hon sätter sig på tvären flera gånger om dagen men lika snabbt som vredesutbrottet brutit ut går det över igen. Hon tycker om att skoja och hon har en livlig fantasi. Hon kan återge berättelser och händelser förbluffande bra och hon har antagligen mer koll på saker än vi kan förstå.  Att vår före detta minsting redan är så här stor är svårt att förstå. Det är kanske inte lätt att vara ganska stor  men ändå betraktas som en av de yngre i familjen. Med henne är det alltid lätt att vara på tumanhand och sådana stunder borde vi försöka erbjuda ännu mer. 

Också hon är sin alldeles egen. Hon med de stora ögonen och långa ögonfransarna. Hon som får blodet att koka och hjärtat att smälta om vartannat. Henne älskar jag oavsett.

Ett år

Idag har vi firat Isak som fyllt ett år. Tänk att det redan har gått ett år! Tänk att det bara har gått ett år. 

Isak är en nöjd person. Han är oftast på gott humör och han gillar att busa. Ju mer skratt han får till stånd hos sina syskon, desto mer pajasar han. Han trivs utomhus och smiter ut på gården om dörren står på glänt. Han ska klättra på allt och plötsligt kan man hitta honom på matbordet dit han har tagit sig via någon passlig stol. Ute klättrar han upp för stegen till trampolinen. Lyckligtvis är han rätt så bra på att backa ner igen, men trots det dyker det upp nya bulor var och varannan dag. Han har också hittat glädjen i att öppna skåp och lådor och tömma ut innehållet ur dessa. Saker och ting rör på sig här hemma då han är i farten. Han blir helarg om man tar bort det roliga av honom och då skriker han och lägger sig raklång i protest. 

Isak tog sina första steg för några veckor sedan, men först nu under helgen började han gå mer och mer. Han väljer fortfarande att krypa ifall han har bråttom, men övar också gärna på att gå. Han älskar fortfarande bollar och dem försöker han nu sparka. Han har lärt sig göra high five och han slinker än hit, än dit när man sjunger Prästens lilla kråka.

Isak verkar förstå en hel del men han har inte särkilt många begripliga ord att komma med. "Ättä" kan betyda äta, vatten, kasta eller klättra, beroende på betoningen. "Ännää" verkar fortfarande vara hans ord för boll. Mamma och pappa säger han ibland men om det betyder det vi vill att det ska betyda är lite oklart. 

Isak äter numera nästan allt som vi äter och blir han bjuden på burkmat visar han bestämt att han ska ha det bordsgrannen har. Han låter sig bli matad men äter också gärna själv. Tillsvidare är han allätare. Med sina nästan åtta tänder går det bra att tugga också lite större bitar. 

Isak har en unik relation till vart och ett av sina syskon och är en högt älskad lillebror. Under det senaste året har vi fått lära känna honom och de närmaste åren lär visa mer av den person han kommer att utvecklas till.

För ett år sedan kom Isak till världen med buller och bång. Jag skulle säga att jag har repat mig rätt från den händelsen både fysiskt och psykiskt, även om jag ofta återvänder till den dagen i mitt huvud. Att lämna babyåret bakom sig är alltid lite vemodigt, lite extra vemodigt den här gången som förmodligen är den sista (never say never, som en viss person jag känner brukar säga). Inga fler positiva test. Inga fler första ultraljud. Inga fler första sparkar och ingen mer liten nyfödd på bröstet för första gången. Hur motsägelsefullt det än låter är också det ett slags sorg att bearbeta. Samtidigt är jag glad att få blicka framåt mot alla de milstolpar våra barn ännu har framför sig och är innerligt tacksam för de fyra fina vi har.

Elva månader

Babyåret lider mot sitt slut. Det gör också Isaks första sommar, även om början av augusti ser ut att bli varm. Under sommaren på landet har Isak lärt sig backa- det var nödvändigt för att inte slå sig varje gång han kröp ut genom dörren. Nu klarar han av att komma ner för trappor och ner för soffan som han nu galant klättrar upp på. Klättrar gör han gärna och när han får chansen klättrar han ut ur matstolen och upp på bordet. Matsituationerna är med andra ord ganska kaotiska. Isak har också lärt sig att ställa sig upp och stå utan stöd. Nu väntar vi bara på de där första stegen. 

Isak är pratglad och babblar på på sitt språk. Det enda ord vi vet att betyder något är "ännää". Det är hans ord för boll. Och bollar gillar han mycket. Isak har utvecklat ett sinne för humor och tycker om att skoja. Ännu roligare blir det när man skrattar åt hans påhitt. Han visar också missnöje genom att slänga sig på golvet och skrika, exempelvis om man tar bort något ut munnen på honom. I munnen hamnar fortfarande precis allt. Både löv, småsten, barbieskor och klistermärken. Ätandet går bättre och med sina sex tänder tuggar han fint i sig gurka, fruktbitar, bröd och pasta. Han sover mer i sin egen säng än i vår.

Om två dagar återvänder jag till arbetslivet och Isak får försöka klara sig med pappa den här hösten. Det ska nog gå bra. Vi får se om jag klarar mig. 

Tio månader

Idag fyller Isak 10 månader. Han har fått bekanta sig med landet under ett par veckors tid och han verkar vara okej med miljöombytet. Han har smakat på smultron och blåbär men förhåller sig skeptiskt till dessa små, runda, något kletiga bär. Han kryper omkring på gräsmattan, plaskar i vattnet och äter gräs och stenar. Han dras till trappor och klättrar gärna upp för sådana. Ner kan han dock inte ta sig. Han rör sig rätt så smidigt med stöd och gillar att man håller i hans händer så att han får gå. Om han har en boll att sparka är det ännu roligare. Han verkar tycka om bollar och kan sysselsätta sig med att jaga boll hur länge som helst. Några tecken på att försöka gå själv har han inte visat än. Lurar man honom lite hålls han stående utan stöd en god stund, tills han märker att han inte håller i sig. Då är det säkrast att sätta sig ner, tycker han.

Isak testar sig fram och undersöker orsak-verkan- förhållanden. Som att släppa saker och se dem falla till golvet. För att sedan se någon plocka upp det. För att sedan göra samma sak igen. Han har också börjat leta efter saker som försvinner utom synhåll. Han babblar mycket och varierande men inte så att jag skulle tolka något som betydelsebärande. Kakka, tättä, mammamm, dädä, baba, nänä hör till hans repertoar. 

Han äter lite bättre än förr. Vi har tre nätter av sömnskola bakom oss med syftet att bli av med nattamning och att sova i egen säng. Det har gått bra. Visst vaknar han flera gånger men somnar om utan ingripande och verkar klara sig utan nattliga måltider. Hoppas det leder till helare nätter så småningom. Annars är han fortsättningsvis en väldigt nöjd prick. En prick som bara har två månader kvar av sitt babyår.