En moders bekännelser, vol 8 (om det där man inte talar om)

Om allt hade gått väl i den förra graviditeten skulle vi ha haft beräknad tid i dessa dagar. Så blev det inte. Valborgshelgen blev en mindre munter och ganska blodig historia.

Missfall är vanligare än man tror. Dels för att många missfall lyckligtvis inte märks på grund av deras tidiga förekomst, dels på grund av att det verkar vara ett tabubelagt och känsligt ämne. Ungefär 15% av alla kända graviditeter slutar i missfall. Största delen före vecka 12. Det betyder att jag borde ha en handfull bekanta som har gått igenom det. Jag vet om typ två. Även om jag givetvis visste om riskerna och att missfall inte är ovanligt så fanns det inte i min värld. Nu finns det.

Det visade sig att det inte är en självklarhet att få barn. Fast det visste jag nog redan. Det är inte heller självklart att få behålla sitt barn. Att förlora ett barn (oberoende om det är ett embryo, ett foster eller -Gud förbjude- ett redan fött barn) är antagligen det värsta en kvinna kan vara med om. Givetvis lider mannen också, på sitt sätt, men jag hävdar att män och kvinnor handskas med det på olika sätt.
Jag fick antagligen uppleva den lindrigaste varianten av förlust. Ska man få ett missfall ska det vara just så här. Tidigt, spontant, utan komplikationer. Jag klarade mig med värktabletter och jag förblödde inte. Helt enligt handboken, om det finns en sådan.

Även om det "bara" var ett tidigt missfall, och helt normalt av naturen att göra så, var det mer känslosamt än jag hade föreställt mig. Besvikelse (jag hade ju hunnit börja föreställa mig en jul med en nyfödd, alternativt julafton på BB), skuld (hade jag gjort något fel?), tomhet och ensamhet var de känslor som dominerade ett tag. "Älä jää yksin" sa rådgivningstanten när jag ringde och avbokade det första rådgivningsbesöket. Stöd och förståelse fick jag av dem jag berättade om detta för. Förstås. Ensam blev jag först då de andra tycktes ha glömt saken och gick vidare, medan jag fortfarande gick och bar på det. Men man kan ju inte tjata om det hur länge som helst heller.

Jag blev gravid rätt fort igen. Sommarlovet fylldes av oro för en déjà vu-upplevelse. Att vid varje toalettbesök hoppas att det inte finns blod i underbyxorna är jobbigt i längden. Jag fick lite sinnesfrid då vi gick på tidigt ultraljud i vecka 7-8 och fann en liten prick samt hjärtljud. Efter det första "riktiga" ultraljudet i vecka 12 vågade jag börja hoppas på allvar.
Småningom kunde jag börja tala i "sen när"- satser i stället för "sen om". Även om jag lyckades komma över det skedda och börja tänka positivt kring det som nu verkar vara framför oss, hade jag ändå mardrömmar om att det hände igen. Det är mer sällan nu, men fortfarande vaknar jag ibland mitt i mardrömmen och kontrollerar att sängen inte är blodig och att det är någon som sparkar i magen. Tydligen finns oron där någonstans i det undermedvetna, även om jag inte aktivt oroar mig längre.

Visst kan vad som helst ännu hända. Även om jag föreställer mig att allt går bra borde jag kanske inte ropa hej förrän jag har en frisk liten flicka vid mitt bröst.

Av aktiviteten i magen att döma är allt som det ska. Om tre månader är vi förhoppningsvis fyra. Alternativt vankar jag runt kvarteret småfrustrerad i desperata försök till att starta förlossningen. Tills dess försöker jag njuta av få vara gravid.

En som inte heller är en självklarhet.