En moders bekännelser, vol 9

I måndags var jag ensam med två barn hela dagen. Det gick bättre än jag hade tänkt mig. Ja, jag hade händerna fulla och fick knappt kissa i fred. Ja, Elin fick skrika lite för länge ibland. Ja, Filip fick klara sig själv en hel del. Och nej, jag hann inte duscha. Men när lugnet lade sig halv åtta på kvällen då storebror stupade i säng (rekordtidigt) och jag bara hade en bebis kvar att sköta kunde jag konstatera att jag nog klarar av båda på egenhand. Senare insåg jag dock att jag hade lagt min son i säng utan kvällsmat. Men man kan ju inte vara perfekt.

Egentligen har jag inte varit särskilt orolig över hur jag (och vi) skall klara två barn. Med mycket tid och tålamod går det bara bra. Mer orolig är jag över hur jag skall kunna visa lika mycket kärlek och ge lika mycket uppmärksamhet åt båda. Det var något jag funderade mycket på innan Elin föddes- hur skall jag kunna älska henne lika mycket som jag älskar Filip? Och tvärtom- tänk om den nya lilla tar upp all plats och Filip glöms bort? Min oro var onödig. Klart att det finns plats för dem båda och klart att man kan älska sina barn lika mycket. Men ibland gnager det i samvetet då jag märker att jag inte kan uppfylla Filips behov av mammatid.

Jag börjar känna mig som mig själv igen. Magen är plattare (enligt Filip lika platt som hans) men några muskler kan jag inte hitta. Mot kvällen kan jag känna av ett visst dunkande i såret där nere men jag har klarat mig utan värkmedicin ett bra tag nu. Utom då jag vaknar med en dundrande huvudvärk, sannolikt på grund av litet för lite sömn. Jag är tillräckligt pigg och läkt för att ta mig an små promenader men någon önskan om att kunna träna har ännu inte dykt upp. Lika så bra det, tror jag. Det är ju faktiskt bara dryga tre veckor sedan jag blev förlöst och sargad.
Jag är hungrig konstant och choklad är räddningen när trötthet, irritation och en uppskjuten lunch på grund av andras, betydligt större, hunger tränger sig på.

Tröttheten är egentligen det enda jag kan påstå att jag lider av. Och då lider jag inte särskilt mycket. Nätterna flyter ihop och jag brukar sällan minnas hur många gånger jag har ammat eller händelsevis bytt blöja. Ibland vaknar jag med Elin på bröstet eller intill mig utan att minnas a) hur hon har hamnat där och b) när hon eventuellt kan ha hamnat där. Ibland vaknar jag genomsvettig (lär ha att göra med hormoner och vätska som samlats i kroppen under graviditeten och som nu kommer ut) och torkar av mig en mer eller mindre nerspyttad trasa som finns i sängen och somnar om. Att hinna duscha en gång om dagen är bäst för allas trivsel.

Tröttheten leder dels till minnessvackor och dels till allmän tankspriddhet. Jag kan säga fel saker (något som Filip är snabb att upplysa mig om) eller placera kaffemuggen framför Filip och servera mjölk åt mig själv. Jag vet sällan vilket datum det är och glömmer saker om jag inte låter telefonen påminna mig. Det största problemet som kan bli något pinsamt om det händer på offentliga platser är att jag inte alltid minns att stänga amningsluckan efter en måltid (Elins måltid, alltså). Ibland tar hon en paus och jag lyfter upp henne för att rapas och då kan det hända att jag låter maten stå framme, så att säga. Om måltiden ändå visar sig vara avslutad kan det hända att jag redan har glömt vad jag inte gjorde och fortsätter syssla och pyssla med annat.

Bilden knyckt härifrån.

Elin har visat sig vara tacksamt lättskött. Dels beror det säkert på att min inställning är något mer avslappnad denna gång- lite skrik dör varken hon eller jag av. Dels verkar helamning räcka och hennes hakor blir större och fler till antalet. Hon är med andra ord nöjdare än vad Filip var i samma tider. Hon har en del magproblem och spyttar mycket men knappast mer än vad bebisar vanligtvis gör. Hon sover hellre i bilstolen än i vagnen (kan ha att göra med att hon hellre är lite upprätt) och skulle helst sova på mage om nätterna om hon bara fick. Så gott som varje blöja är en bajsblöja så tarmfunktionen är det inget fel på. Äta, sova, bajsa är än så länge innehållet i hennes vardag.

Med tre och en halv veckas erfarenhet av att vara tvåbarnsmamma kan jag väl påstå att jag klarar det ganska bra. Saker och ting tar visserligen tio gånger längre tid än normalt men det är bara något jag får lov att räkna med. När solen skiner på gården och den ena leker i sandlådan medan den andra ligger i vagnen och sover tänker jag att livet just nu är ganska enkelt. När den ena ligger och skriker på badrumsgolvet medan den andra sitter skriker på pottan och jag själv inte har kissat på halva dagen är jag dock mindre harmonisk.

Våra två.