Jag trängde mig in i en sport-bh avsedd för löpning (men storleksmässigt inte avsedd för ammande mammor och såg således ut som något annat än en löpare i den) och dammade av dojorna. Jag hade bestämt mig för att prova springa lite, bara för att se om det går.
Det gick långsamt. Jag sprang en bit, gick lite, fortsatte springa och fick på så sätt ihop en 4-5 km.
De goda nyheterna är att jag inte har glömt bort hur man springer och att jag har något slags allmänkondition som hjälper mig att komma framåt. De dåliga nyheterna är att det inte går smärtfritt. Jag har ont i muskelfästena i nedre magen och ont i höften och ljumskarna (lösa leder) på grund av graviditet, förlossning och amning. Så de ungefär två kilometrarna jag totalt sprang idag var mest njutning för sinnet men desto mindre skönt för kroppen. Vi får väl se om jag ångrar det hela i morgon.
Tidigare i veckan besökte jag fysioterapeuten som gav mig lite övningar att göra för att bygga upp lite muskler. Att det gör ont är inte enligt terapeuten något farligare än just smärtan. Det borde gå över med tiden och med lite jumppa. Jag kan således springa om jag bara förmår.
Vid det här laget efter att Filip föddes hade jag redan börjat springa. När han var fyra månader sprang jag halvmaraton. Det kommer jag sannolikt inte att göra när Elin är fyra månader. Mer sannolikt är att jag kan springa en femma utan att stanna och förhoppningsvis utan att det gör ont.
Jag ska försöka skynda långsamt. Göra mina jumpparörelser och springa lite nu och då. Viljan är större än förmågan just nu men det är åtminstone trevligt att veta att jag kan springa om jag vill.
 |
| Måste öva mig på det här med löparselfies. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar