Ett år

Idag har vi firat Isak som fyllt ett år. Tänk att det redan har gått ett år! Tänk att det bara har gått ett år. 

Isak är en nöjd person. Han är oftast på gott humör och han gillar att busa. Ju mer skratt han får till stånd hos sina syskon, desto mer pajasar han. Han trivs utomhus och smiter ut på gården om dörren står på glänt. Han ska klättra på allt och plötsligt kan man hitta honom på matbordet dit han har tagit sig via någon passlig stol. Ute klättrar han upp för stegen till trampolinen. Lyckligtvis är han rätt så bra på att backa ner igen, men trots det dyker det upp nya bulor var och varannan dag. Han har också hittat glädjen i att öppna skåp och lådor och tömma ut innehållet ur dessa. Saker och ting rör på sig här hemma då han är i farten. Han blir helarg om man tar bort det roliga av honom och då skriker han och lägger sig raklång i protest. 

Isak tog sina första steg för några veckor sedan, men först nu under helgen började han gå mer och mer. Han väljer fortfarande att krypa ifall han har bråttom, men övar också gärna på att gå. Han älskar fortfarande bollar och dem försöker han nu sparka. Han har lärt sig göra high five och han slinker än hit, än dit när man sjunger Prästens lilla kråka.

Isak verkar förstå en hel del men han har inte särkilt många begripliga ord att komma med. "Ättä" kan betyda äta, vatten, kasta eller klättra, beroende på betoningen. "Ännää" verkar fortfarande vara hans ord för boll. Mamma och pappa säger han ibland men om det betyder det vi vill att det ska betyda är lite oklart. 

Isak äter numera nästan allt som vi äter och blir han bjuden på burkmat visar han bestämt att han ska ha det bordsgrannen har. Han låter sig bli matad men äter också gärna själv. Tillsvidare är han allätare. Med sina nästan åtta tänder går det bra att tugga också lite större bitar. 

Isak har en unik relation till vart och ett av sina syskon och är en högt älskad lillebror. Under det senaste året har vi fått lära känna honom och de närmaste åren lär visa mer av den person han kommer att utvecklas till.

För ett år sedan kom Isak till världen med buller och bång. Jag skulle säga att jag har repat mig rätt från den händelsen både fysiskt och psykiskt, även om jag ofta återvänder till den dagen i mitt huvud. Att lämna babyåret bakom sig är alltid lite vemodigt, lite extra vemodigt den här gången som förmodligen är den sista (never say never, som en viss person jag känner brukar säga). Inga fler positiva test. Inga fler första ultraljud. Inga fler första sparkar och ingen mer liten nyfödd på bröstet för första gången. Hur motsägelsefullt det än låter är också det ett slags sorg att bearbeta. Samtidigt är jag glad att få blicka framåt mot alla de milstolpar våra barn ännu har framför sig och är innerligt tacksam för de fyra fina vi har.