Sedan var det stopp. Han skulle inte alls sitta på pottan och de gåger han satt där och märkte att det kom blev han fullständigt skräckslagen, ledsen och ville inte alls. Så nu är pottan ett enda nej och vi går ett steg bakåt före potträningens ens hade hunnit komma igång på riktigt. Att sånt.
Vår nästan- tvååring är väldigt noggrann av sig och kan ta det ganska hårt när saker inte går som de borde. Här om dagen tittade vi på när det fälldes träd i närheten av oss. Filip var intresserad men när trädet föll omkull utbrast han "nää opp!" och tyckte absolut att gubbarna skulle lyfta upp trädet igen. Jag försökte förklara att trädet antagligen måste flyttas för att göra rum åt ett nytt hus, men det vägrade han godkänna. Jag fick trösta honom med att de kanske sätter upp det lite senare.
Annat oåterkalleligt som han sörjer över länge är till exempel en uppäten päronbit (uppäten av mig, alltså). Jag frågade om jag fick smaka, han sa jo, och jag stoppade en bit i munnen. Det var tydligen fel päronbit, Filips päronbit, och den skulle han ha tillbaka. Även om han hade typ femton bitar kvar på tallriken. Han var väldigt förnärmad av händelsen och han mindes den ännu långt senare. Man ska vara försiktig med vad man äter upp.
Ute är pulkavädret som bortblåst. I stället fräser han ner för backen på mopon och jag står och hoppas att han inte ska välta. Nästa vecka börjar vår nästan-tvååring vara fyra dagar på dagis. Han kommer knappast att märka någon skillnad. Det kommer antagligen jag att göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar