Igår festade vi för en kollega som går i pension. Vårt alltiallo, vår hönsmamma. Det var en väldigt rolig fest och den förtjänade hon verkligen. Jag tror att alla på festen som inte känner henne fick en bild av hurudan hon är och hur omtyckt hon är bland oss som jobbar med henne.
Det är så jag tänker att jag också skulle vilja lämna arbetslivet. Ofta tänker man på att man gärna vill bli ihågkommen och saknad av nära och kära när man en dag lämnar detta liv, men nog skulle det vara roligt att känna att man har gjort intryck på sina kolleger också. Där tror jag inte framgång och karriär spelar någon roll. Ingen kommer knappast att minnas en för de timmar man jobbat eller de pengar man förtjänat. Av sina kollerger blir man ihågkommen för den person man har varit på jobbet och vad man har gjort för att just den arbetsplats man är på ska vara ett bättre ställe.
Jag har över trettio år kvar i arbetslivet och jag hinner byta arbetsplats och arbetgemenskap många gånger om det skulle behövas. Under de åren får jag lov att försöka vara en sådan kollega som man kommer ihåg och som man vill festa med när pensionen kommer emot. Hoppas det räcker med att bara vara mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar