Jag är inte perfekt. Jag tappar nerverna lätt, jag höjer rösten och säger hårt ibland, jag tillåter för mycket skärmtid, jag pillar på telefonen medan vi (han) leker, jag låter honom äta kex och glass en helt vanlig onsdag, jag har inte lyckats med någon potträning (för honom alltså) ännu, jag låter honom komma till vår säng lite för ofta, jag matar honom med halvfabrikat, jag låter honom vara på dagis trots sin ringa ålder och jag använder mutor i form av sötsaker för att få min vilja igenom.
Men. Jag älskar honom ovillkorligt och försöker få honom att känna att jag gör det. Kanske ser han trots allt förbi mina brister (visserligen är mina brister i moderskapet ganska ofta är till hans fördel) och tycker att jag är bäst i världen ändå.
Ett sådant konstverk hänger på vår vägg och påminner mig om att jag inte ens behöver försöka. Allra minst på morsdag.
Om det blev oklart så är det Filip som är "han".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar