Filip är inne i en fas där han har väldigt starka åsikter och minsta motgång hanteras med skrik och gråt. Han kan själv, tycker han, och jag får inte hjälpa till. Det betyder att jag alltid borde reservera minst en kvar extra på morgnarna för att komma iväg till dagis och jobb i tid utan att tvingas klä på en gastande kille med milt våld. Han kan bli arg för att jag ger honom en sak han letade efter och för att han ska lugna sig måste jag lägga tillbaka saken för att han själv ska kunna hämta den. Han kan bli arg när han märker att jag har hjälpt honom med byxorna och för att lösa situationen får vi ta av alla kläder igen. För att han kan själv.
Samtidigt som jag försöker att inte bli galen på det här är Filip inte alls motiverad att sova i egen säng. Efter några kvällars utdraget nattande och en halv timme egentid före jag själv skulle lägga mig gav jag upp och hade manligt sällskap i sängen trots att Jan var borta. Nu är det ett problem vi får försöka lösa. Senast i tonåren börjar han väl föredra att inte sova mellan mamma och pappa.
Jag vet att det inte hjälper att själv höja rösten och börja skrika för det gör honom ännu mer upprörd eller rentav skrämd. Men när min frustration har samlats på hög under flera dagar så blir jag helt enkelt urdålig på att hantera situationen på ett bra sätt. Tur att pappa kom hem.
Missförstå mig inte. Filip är i allmänhet snäll och ett rätt så enkelt barn att ta hand om. Han beter sig precis som en tvååring ska utan att mena något illa. Mitt temperament matchar dessvärre illa med tvåårstrots.
 |
| Koterapi. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar