Att vänta en till

Jag har mått relativt bra de senaste månaderna. Jämfört med då jag väntade Filip mådde jag eventuellt lite mer illa de första veckorna, men inget jämfört med skräckhistorier som innefattar sjukledigheter. Trött, ja, jag sover gärna när jag får och det kan tänkas att jag slumrar till under Buu-klubben. Men inget allvarligare än så. Jag funderar mest på huruvida jag får en typisk "flickmage" som brer ut sig i sidled jämfört med den typiska "pojkmagen" jag hade som pekade rakt fram. Jag har konstaterat att jag inte kommer att löpa lika länge som jag gjorde med pojkmagen, de facto har jag redan nu fått ta promenadstavarna i vacker hand och motionerat på annat sätt. Vi är redan över halvvägs och veckorna har bara rusat. Den lilla i magen har tillsvidare en hel massa svängrum och hon vaknar till lagom till läggdags och börjar träna kullerbyttor. Jag är ganska till freds med att vara gravid igen, även om jag blir allt större och mindre bekant med min kropp. Vilken bra orsak att ibland unna sig slöa stunder och glass.

Jag är i rätt samma sits som för tre år sedan. På tisdagar ligger jag i soffan och tittar på Toisenlaiset äidit, precis som då, och lever mig in i vilt främmande mammors känslosvall. Oberoende hur knäppa de blivande föräldrarna är och till hur märkliga förhållanden bebisarna väntas födas, har jag svårt att vara oberörd då mamman äntligen får sitt barn till bröstet. Jag försöker än så länge fokusera på känslan efteråt och inte de där smärtorna som föregår den lyckan.
För den biten kommer oundvikligen. Kanske. Skillnaden är att jag den här gången ska gå på en läkarkontroll där de avgör vilken väg jag får föda. Före jag har varit på den behöver jag faktiskt inte tänka på någon förlossning alls.

Just nu njuter jag. Jag är förbi fasen av illamående, den största oron har släppt, jag kan äta choko igen (något jag inte ville göra de första veckorna), jag är relativt pigg, jag kan fortfarande knyta mina skosnören och jag ryms in bakom ratten. Om jag ska stråla, som alla blivande mammor väntas göra under graviditeten, så är det väl nu. Jag har ett minne av att strålglansen försvinner i den nionde månaden och är borta året som följer.

Att vänta en till är nästan som att vänta den första. Lika spännande, lika roligt. Men annorlunda. Jag vet vad en bebis är. Jag vet inte hur det är att ha både en bebis och en treåring. Vardagen kommer att förändras än en gång och vi får anpassa oss igen. Vi läser böcker tillsammans. Kanske det hjälper både mig och Filip.